Sådärja, väntan på vackert väder är över och praktiska flygövningar utförda.
Nu har Fotograf Malin Arnesson ett drönarkort.

På en lekplats i en by under sällan skådat snöfall.

Inga middagsidéer?
Well.
Vi har ju en brasa i vardagsrummet och tjugotre korvbröd kvar sen helgen.

Utånjut.
Imorgon kan det vara västkustgrått igen.

I Ambjörntorp, farmors hemvist en mil inåt landet, faller det snögubbemycket snö.

Än-tli-gen.

Nya regler för drönare från årsskiftet, och nu har jag pluggat pdf-filer med utbildningsmaterial innehållande allt från ansvarsförsäkringar till luftfartsskydd och enheter för batteriers energi.
Idag: Teoriprov.
Och det gick ju bra, men eftersom min drönare är mer än ett halvår gammal verkar det som att jag bara får flyga den fram till 2022.
Efter det är det inte längre tillåtet att flyga icke C-klassade drönare, och att C-klassa drönare är tydligen något man bara gör på dem som började säljas från första juli i fjol.

Bra jobbat.

När skogen blivit befolkad av tusen och åter tusen nyfrälsta friluftsbyxbärare, när bilar parkerar framför såväl grindar som på handikapplatser, när de i vanliga fall normalt många grillplatserna nu är så populära att de kräver kölappar, då är det tur att vi har Ängarna och Ulla och Thord.

Ut och rasta hela det här gänget.

Klockan 4:40 smet han ut imorse, till frukost klockan nio kom han in med samtliga fyra knivar slipade och klara.
Rubens egen hade han också lagt en sista hand på, trots dennes sömniga snusande i sängen.

Jag visste inte ens att det gick att tillverka en kniv av en gammal fil.
Men jag vet en som gillar att försöka.

Jullovspyssel i garaget:
Tillverka egna knivar av några gamla filar, köpta på secondhand.
Mattias gör tre, Ruben en egen.
Sånt man kan hålla på med när man vaknar klockan fyra varje morgon och inte kan somna om.

Det är min själ inte var dag västkusten välsignas med blick stilla hav.

Solen kämpar bakom randen av ett tjockt molntäcke.
Nordö ligger stilla och mörk i motljuset, det är längesedan klipporna var sommarvarma och vi klev iland för kvällsmat, solnedgång, natt i båten.
En ensam supare kommer paddlande från fyren, in mot Bua strand.
Långt därborta ligger Varberg, fast “är det SÅ nära?” undrar Ruben.
Det är det, fågelvägen.
Ändå har vi ännu inte tagit båten dit.

Här ser ni ett rasat hus, säger Bertil när vi går längs lite stenkross uppe på klippan. Det rasade för hundra år sen, och här ser ni deras kök, här där det lilla vattnet rinner.
Ojdå, svarar Lasse intresserat. Bodde det folk här då?
Ja, säger Bertil. OCH ALLA DOG. När huset rasade.
Det var tråkigt, säger Lasse. Dog verkligen alla?
Ja, fortsätter Bertil. Och härborta, här låg det en bro. Under den fanns det köttätande krokodiler.
Men vad säger du? säger Lasse skrämt. Köttätande alltså?
Ja, säger Bertil bestämt. Och vet du vad det fanns mer under bron? Kaniner. BLODIGA kaniner.

Där ser man.
Om coronapandemin fortsätter kan Bertil knäcka extra som historieguide extra allt, på stadsvandringar längs Getaryggen.

En skogstur med Josse och Lasse och Nils och Tage, med eld och korv och tälja.
Och kurragömma.
Och kasta kottar och pinnar i vattnet.
Same procedure every time, och det är precis som det ska vara.

En nyårspromenad.
Här, där jag trivs bäst.

Alla vinkar hejdå till 2020 som det pissigaste året nånsin.
Jag håller inte riktigt med.
Självklart vill jag att världen ska bli fri från pandemisk smitta, att folk ska kunna andas med sina lungor ifred och låta bli att dö.
Men det här året har ändå varit något annat.

Jag är inte längre lika orolig över att jobben ska sluta komma.
Gör dom det, har jag det bra ändå.
Inkomster mot utgifter.
Jag har ingen lokalhyra, inga kameralån, inga varor på lager som måste ut och bort.

Lugnet detta år har givit mej, saknar motstycke.
Inga resor, inga måsten, ingen stress.
Biblioteksomsättningen på Lotsvägen två har slagit rekord.
Hemmaskola var jättekul (tills jag fick en kort släng av vuxensaknarpanik).
Och skogen.
Skogen var mitt hemma redan innan, men i år mer än nånsin.

Nytt år strax, och hur det blir vet ingen.
Jag brukar aldrig kunna styra över hur mycket jag gör, ibland är det överhopat och ibland alldeles tomt.
Det kan bli vilket som.
Och det blir bra, vilket som.

Billingen, alltså!
Fallande nysnö över pumptracks och pulkabackar, öppen skridskobana och icke öppen slalombacke.
Äventyrslekplats med hinderbana, ett myller av skidspår och promenadstigar.
En bit ner i skogen en grym pulkabacke, ser lika flack ut på mina bilder som störtloppsbackarna gör i Kitzbühl på teve.
Ruben kom ner med mer snö innanför jackan än vad som föll i Bua under hela förra vintern, jag kom ner med jord bland tänderna och uppfläkt tumme.
Två timmar vinter fick vi.
Tack tack tack.

Det här stället, jag älskar det.
Trots den stora folktomheten, den oerhört lilla beläggningen, dukar dom upp en fantastisk frukost.
Och medan dimman lättar, snön börjar falla (!) och den blå timmen gryr till dag nere över Skövde stad sitter vi ovanför, vid stora vackra fönster med våra smörgåsar, våra bacon och våra vattenmeloner och tittar ut över den.
Kvinnan i köket kommer till vårt bord och frågar om glutenfri chokladboll önskas.
Äggröra, smoothie, picklade grönsaker.
Köttbullar, stekta tomater.
Varm choklad.
Det fylls på vitt bredvid slalombackens kanonberedda fläckar, stan försvinner i en vit storm, det faller vildare nu.
Barnen får välja mellan förmiddagspool eller ut i snön direkt, vi packar våra saker och går ut i snön direkt.
Synd att vi inte sett någon prognos om snöfall, och tagit med oss pulkor.
Pulkor? Det har vi här i receptionen, ni får gärna låna!

Tripadvisor larmar katastrofrubriker, åk inte hit! står det, välj annat hotell.
Jag bryr mej väl inte om ifall det är lite sliten heltäckningsmatta i korridoren, om det är skavda plattor i taket, om det bjuds tjockteve eller ingen alls.
Kvaliteterna ligger i vackra salar, uppvärmd pool, vänlighet.
En kväll med mina killar, medpackade spel, kramar och dimma utanför.
Glada barn på äventyr.

Nu går vi ut i vintern!