Hemmakarantänen är motvillig hos dom här bägge leklängtande ungarna, men ibland glimrar den ändå till, när eftermiddagsbrasa tänds, popcorn och pepparkakor dukas fram och vi hittar Funnen och vunnen på SVT play, en alldeles oemotståndlig liten pärla till kortfilm.

Snålblåst och småskvätt, men vi hinner ändå stanna till vid Storaberget och samla lite mossa till kommande adventsplanteringspysselplock.

Medan jag och Bertil låg och läste godnattsaga i hans säng (ikväll började vi på Bröderna Lejonhjärta efter att vi sett Astrid Lindgren-byggar-avsnittet av Lego Masters som Bertil förtjust kallar för Lego Monsters och det tog prick tre sidor innan mina tårar rann så mycket att till och med min röst bröts) hörde vi hur Ruben och Mattias spelade pingis nere på köksbordet.
Plötsligt tog pingisklickandet slut och ett dovt dammsugarljud tog vid.
Undrar vilken vas dom sköt i golvet? tänkte jag och gick ner och kollade.
Hittade dem i badrummet, i full färd med att helt plötsligt klippa av ungen håret.

Avd Snabba kast och spontana idéer.

Vi har fått en liten julälskare, med Hasslet-gener ut i fingerspetsarna.
Han har längtat i flera veckor att advent ska börja pyntas, pappan håller stenhårt på någon slags traditionsregler att inga stjärnor eller stakar ska upp innan nästa helg, medan jag tycker att med den här lille tindrande pojken i huset och dessutom inget annat kul att hitta på (förutom skooogen) kan vi lika gärna pynta upp alla tomtar och hela konkarongen redan nu.
Varje kväll till läggdags väljer han sina fem pixiböcker med jultema samt Jul i Bullerbyn-boken till godnattsaga och varje kväll klipper Ulf och Kajsa i min egen barndoms gamla pixi Ulf och Kajsa gör julgranspynt girlanger, hjärtan och strutar.
KAN vi inte klippa egna sådana girlanger imorgon, ber Bertil varje kväll.
Och ikväll gjorde vi det.

Livets första egendrejade och egenglaserade kopp te.

Världen är mest regntung, men ibland slinker det igenom en stråle sol.
Ut i luften.
Ut i allt vi har i vår begränsade värld.
Klockan fjorton trettio sätter jag på statsministerns utlysta presskonferens, tittar stilla med tekopp i hand.
Lyssna, ber han. Det är allvar. Försök inte hitta kryphål, sätt för dej att försöka få till just din agenda. Träffa ingen som du inte måste träffa.
Åtta personer får ses nu tillsammans.
Oändligt blev femhundra blev trehundra blev femtio blev trehundra igen. Blev åtta.
Jag måste inte träffa någon.
Jo, jag måste faktiskt krama mina barn, och jag är oändligt tacksam att jag har en familj att bo med.
Att jag har klippor och hav.

Vi går utomhus.
Vi sitter inomhus.
Vi går utomhus.
Vi sitter inomhus.
Vi går utomhus.

Nädu lilla knoppen, nu har du räknat fel på månaderna här.

Skogen, pinnarna och en, två, tre, fyra, fem, sex, sju små trattkantareller.

Bland kemister och molekylärbiologer uppe på Medicinareberget fortgår livet som det brukar.

Denna dagen känns som en enda lång grågryning.

Om jag gör som jag brukar, om jag resten av året bara har med kameran som en medföljande vardaglig skugga och bara EN ENDA GÅNG om året tvingar dem till en sådan här uppställd historia, så kanske kanske de inte tröttnar på mej.

Sådärja, nu vart det komplett.

Västra Götaland är åtstramat men vissa avståndsmöjliga porträttjobb går att göra ändå.

Skiftbyte i skogshängarfabriken.

En skogs-farsdag.
Den åttahundratusentrettiotredje i Sverige idag.

Det saknas en här.
Han bor inte hemma hos oss längre.
Han är stor och nästanvuxen, okej vuxen enligt konstens och myndighetsprincipens alla regler och jobbar på riktigt jobb till solnedgången.
Eller, praktiserar på riktigt jobb.
Går i skolan. Ändå. Ett halvår till.
Kör bil själv, köper vinterjacka själv.
Kommer aldrig mer behöva en godnattsaga.

Jag håller stenhårt i de här bägge smås litenhet så länge jag kan och får.

Lugn och stilla fredagseftermiddag, och innan folk ens knappt hunnit hem från jobbet har solen gått ner.

Gråväder och jobb.

Nu är det movember igen och fina Benny och Jenny berättar i Aftonbladet om prostatacancern och hur det är att leva med den.