En gång om året har hela Buaskolan Crazy Hair Day. Det är dagen före höstlovet och då fylls skolgården med allehanda kreationer, skapade i tidig otta.
I morse, när jag gick tillbaka hem efter att ha lämnat lille riddaren Bertil (F-klassen har höstfestsmaskerad istället för Crazy Hair Day) mötte jag Saga som kom hastande en smula försenad.
Eller, jag menar att jag mötte en julgransskapelse så grann att jag dels undrade vid vilken tid hon hade fått stiga upp i morse, och dels fick en oerhörd lust att gå hem och hämta kameran och sedan fråga snällt om jag fick komma in och ta lite bilder på en lektion i femman med galen hårdag.
Jag fick.

Det bästa jag vet är att spara allt som händer runtomkring mej, för framtiden.
Idag ger jag er: Julgransdrottningen, Snoddas och Matematiken.

Vandra med Josefine del 6:
Äskhult till Fjärås bräcka.
Regntung himmel och disiga horisonter, inte en kotte på Äskhult en tidig onsdagsmorgon i oktober.
Annat var det i somras då det ständigt avråddes från att komma hit, trångt på Äskhult basunerades ut till telefonerna, välj annan plats.
Vi lämnar Bullerby-inägorna och norra Hallands största morot och traskar bokskog och hyggen mot nordväst.
Skärskön, Agnsjön.
Termoskaffe och älgalöss.
Sen följer vi backafallskanten på vad som kallas Göteborgsmoränen, den höga rygg som norrut blir Fjärås bräcka.
Förbi flyttblock och svamp, hästgårdar och bronsåldershögar.
Här gick den gamla Förlandavägen, vi trampar gammal mark. I flera tusen år har människor följt krönet på åsen på väg mot sockenkyrkan i Förlanda.
Framme vid bräckans gravfält är det öppen ljunghed och milsvid utsikt över dimbankarna på Lygnern, dimbankarna på havet.
Islandshästar betar, ekarna står tungt.
Vi tar en sista kafferast vid Kolerakyrkogården, med handspriten till hands, en tidsmarkör i passande omgivning.
Må vi inte sluta i en pandemigrav.
Det finns ju mer Hallandsled kvar att gå.

Mycket ruggigt utomhus nu.
Gråa skyar som blir svart natt alldeles för snabbt.
Dugg, stänk, hällregn.
Nu kryper vi i ide, tänder brasa och kokar te.

Utlovad kräftskiva blev hummerskiva, krabbskiva. Fast med mängden mat som fanns att tillgå var det ingen som ville ha de tretton överflödiga krabborna, så Lisas och Anders grannar blev glada istället över snabbt ändrad lördagskvällsmeny.
Ragnarssonsätten saknades oss.
Coronaåret 2020, när vi till och med hade hummer och allt.

Gasolkök kopplas in ute på altanen.
Fyra humrar möter sin kokheta död (just den detaljen blundar jag lite extra länge för, men nu är jag en fisk och skaldjursätare och jag tycker dessutom om tanken att ordna sin egen mat vare sej det är från jord till bord eller från havets botten till en kokhet gryta på altanen, så jag öppnar ögonen igen och låter hjärtat tiga still) medan gatlyktorna lyser upp den iskalla kvällen.
Arton minuter i grytan, vänta vänta, upp och av.
Sen är det krabbornas tur.
Knack knack knack låter det bland dem där de kravlar omkring i korgen, jag blundar igen.

Jag hade varit SÅ dålig på en Robinson-ö.

Tre kilometers promenad på en timme.
Ändå bra jobbat med tanke på att jag måste stanna vid varenda grässtrå i motljus.

Bakom sjöbodarnas takåsar ser jag skymningen sänka sej över hamnen medan Mattias byter olja på såväl drev som motor och jag står uppe i båten böjd över motorrummet och pumpar och pumpar och pumpar.
Det är min själ inte var dag jag står böjd över en motor.
Men jag kan göra som jag blir tesagd.

Kulturvårdarporträtt på öde Geovetarcentrum, så mycket som är annorlunda i världen nu.
Här brukar vara fullt av studenter.
Idag ekar allt öde.
Ibland tänker jag att det här blir den nya världsordningen.
Att vi långsamt anpassar oss.
Sen sitter vi där och minns:
Tänk barn, 2019 kunde man gå på stora arenakonserter.
Och när ni var små var vi på semester utomlands.

När man slänger upp luckor på ny båt som man tror har gångjärn men som visar sej inte alls ha gångjärn, då får man bada.

Båt ett uppe, båt två uppe.
Let it storm.

När ett barn är sjukt på riktigt låter jag självklart det barnet ligga under en filt och titta på film hela dagen.
Men när ett barn bara är snorigt, och dessutom inte ens är snorigt längre utan bara karenstvingas vara hemma från skolan två extra dagar, då har vi hemmaskola.
En rätt skön variant.
Till och med uppskattad av det här barnet.

Teknik: Vi bygger en båt av lego som kommer kunna flyta när vi fyller vatten i diskhon.
Träslöjd: Vi går ut i garaget och täljer.
NO: Jag förhör honom om de fem sinnena inför onsdagsprov, sen poppar vi popcorn, kryper ner under filt i soffan och tittar på en film om vithajar utanför Guadeloupe.
Hemkunskap: Vi bakar en äppelkaka.
Gympa: Vi går/hoppar/springer hela röda slingan, fem kilometer uppochner-klipphopp.

Idag frågade han inte ens efter rast.

Ja, inte för att hummerpingis är ett vedertaget begrepp, men ikväll har vi kokat hummer och spelat pingis.
Så var det med det.

Hösten är här och hallen har fått nya sexåringar.

Nya stigar, magert resultat.
Men några är bättre än inga och en regnbåge på det så blev det här en väldigt fin helg iallafall.

Och skruttet flög helt glatt i knyttets famn och viskade:
glöm bort hur hemskt det var
och minns att allt det roliga är kvar!
Jag längtar efter havet som jag aldrig har fått se
och att samla vackra snäckor är en underbar idé!
De reste redan samma natt i filifjonkans båt
och alla homsor hurrade och skrek och bar sej åt,
nu gungar glödjelampor över havet var man ser,
nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer.

Tove Jansson, ur Vem ska trösta knyttet?

Lördagsgodispromenad Bua runt, med pit stops på lekplatser och kottkrig i skogen.
Ekorrn satt i eken, grodan satt i handen och längs en snårig stig vid Kroksmosse fick vi syn på något som liknade en övervuxen badtunna.
Äh, det är nåt gammalt aggregat, sa Mattias. Dom spelade ju bandy på mossen förut.
Jaså? ropade Bertil. Jag visste inte att dom skördade bambu här?

Helgplaner kullkastade, det blir varken säsongspremiär av innebandymatch eller bortamiddag hos Karin och Lasse.
Snoret är här och allt vi får är Netflix-anime och popcornsmulor under soffan.

Detta inlägg är sponsrat av Försäkringskassans vab-tjänst.
Tack Sverige, för att vi bor i dej.

…men Den Otroliga Historien Om Det Jättestora Päronet är fantastisk.
Dessutom lånade jag ett helt gäng nya barnböcker på bibblan i måndags, så vi har det bra iallafall.
Och fönstervyn, den är stundom magisk.