Ungarna sov som stockar när vi tog sikte på Tanneskär från Buskärs Knöte och passerade Danafjord.
Inte ett monsterfartyg i sikte.
Fotö, här är vi!

05:12 och pojkarna har knött klart på mej.
Stilla morgon på Vrångö, gatorna ligger öde och morgonljuset silas genom stockrosorna.
Från Lotsutkiken syns de gigantiska containerfartygen i horisonten, Vinga ligger blått, solen går upp borta över fastlandet.
Någonstans därute ligger Fotö och väntar.
I båten vaknar pojkarna när jag kommer tillbaka, dom har iallafall sovit gott och frukosten dukar vi upp, nästan nybakt dinkellimpa, nutella och vattenmelon, alla preferenser får sitt på semester.
Så lägger vi ut och lämnar.
Snart ska farleden korsas och containerfartygen undvikas.
Håll tummarna!

Se för ett gäng att övernatta bredvid på Vrångö!
Mange och Joanna och Elina och Anna och Mattias och Tuva-Lisa och Vibeke, och ett par tre femton lilablå brännmaneter.
Lite flybridgehäng, gummibåt och krabbmete, promenad till Lotsutkiken, hamburgermiddag på bryggan och solnedgång bakom Vinga.
Den här minisemestern, vår första långa båtutflykt nånsin, kunde inte fått en bättre start.

Det här är drömmen om semestern, himlen den är ännu blå
Och bästergöken gal i väster, kom gärna hit och hälsa på
I horisonten seglar båtar, vi seglar längre bort ändå
För radion spelar våra låtar, och jag kan svära på

Att det här är nog så nära, himlen som vi kommer nå.

När solen skiner spelar vi kubb och plockar bär, och när det börjar droppa flyr vi in i uterummet och bygger modellera.
On-off-sommar delux.

Medan vi rider ut stormen och ruskvädret:
Planering för att kanske våga oss på att gå till Fotö med båten i sommar.
Trots att vi aldrig gått längre än till Orreviken på Onsalahalvöns spets, och trots att det innebär att vi för att komma till Göteborgs norra skärgård måste korsa Rivöfjorden, den gigantiska farleden in i Göteborgs hamn, trafikerad av monstruösa lastfartyg.
Det här kanske är sommaren det händer.

En husvagnsöverlämning där vi fick fly in i själva låneobjektet undan regnet, halvt coronaosäkert på var sida bordet.
Mysigaste på länge faktiskt.

Sen det här med nycklarna på bordet, jag vet att det sved i Mattias men han bet ihop och sa inte ett ljud.

Droppmorgon, ihoppackning och hemfärd.
Om framtiden vet jag inget men jag hoppas att jag kommer tillbaks.

Ännu en dag i denna lilla pärla.
Morgondopp och paddeltur och spontan påhälsning av hela familjen Fagerström på roadtrip över halva Sverige.
Sara har jag inte sett sen Frank var bebis.
Nu är han tolv.

Klockan tio över sex, en stilla morgon vid Kalvsjön.

Joråsåatte, vi kände väl att vi inte riktigt var klara med Kalv, så vi frågade mamma och pappa om vi fick låna husvagnen en gång till.
Och så tog vi med oss Tony och Alexandra och deras nyköpta tält också.
Hurra för hemestersommar!

Jag hörde en låt på radion på väg till Marie idag, en bra låt, jag kände igen den men visste inte vad den hette eller vem som sjöng.
Så satte jag mej bredvid Marie i bilen och nynnade på den, och hon visste såklart direkt.
You’re still the one.
Shania Twain.
Och sen hände detta:
Marie sjöng hela låten för mej i bilen.
För bara mej.
Jag satt blick stilla, lyssnade andäktigt och kan även ha torkat en tår. Lite i hemlighet.
Sen fortsatte vi prata fota prata fota prata fota prata fota prata prata prata, från Diseflat till Planterhagen till Strandpromenaden till Rödskär.
Vissa jobb är inte jobb.

Aldrig förr har jag sett såhär mycket blåbär ute i skogen.
Det går att sitta kvar och plocka på samma 10x10 meter i timmar.

Istället för blomsterkvast: Ett par tre blåbärsruskor i en vas på bordet.
Ett blåbär här, ett blåbär där, och så, när det börjar drösa blad: Självplock vid bordet.
Succé!

För blåsigt för att det här ska lyckas flyga sky high mer än ett par sekunder.
Må det mojna snart.

Äntligen fick Ruben komma och göra det som såväl stått på hans sommarlovslista två år i rad, samt även var en närapå aldrig infriad födelsedagspresent från i vintras.
Dreja hos Marie!

Det är som att novembervindar redan blåser in från Danmark, vattnet står högt i hamnen och strömtillförseln till båten är strypt, säkringarna har gått.

Vem har lagt domma stenarna här? undrar Bertil och kryper upp på vågbrytaren, som är lite lätt hal av översköljda vågor. Det måste ha varit MÅNGA starka män som har bärt dom hit?

Något kvällsdopp tar vi inte idag, ingen annan heller.
Fast egentligen kanske vi borde.
Det är nog så nära Liseberg vi kommer den här sommaren.

Det blåser.
Det blåser och regnar och skurar och viner, studsmattan far iväg och säkras fast i vindarna, skogspromenaden blir ett ösande inferno på ingen tid alls och vi gör väl bäst i att stanna inomhus ändå.
Fåtöljgunga i uterummet med värmande tekopp.
Bygga legotorn upp till taket.
Se hela Hobbit-trilogin med torsdags-, söndags-, måndagsgodis.
Vi firar in semestrar hos Tony och Alex med hamburgare och pingis, Martin brakar loss med 50-årskalas i sin trädgård mellan skurarna, i Lindome har Lisa och Malte 41-årskalas och 6-årskalas på samma gång.
Jag tar inga bilder.
Inflammerad axel får vila från storkamerahantering, läkaren har tryckt in en kortisonspruta och jag gör min sjukgymnastik duktigt, nästan varje dag.
Sommaren kom av sej en smula.
Men höstsemester är vilsamt det med.

Vilsestig, grissafari och klappa ulliga får.
Solskensdag med isvindar på Stättared.

Men det där är ju inga barnsaker..? utbrast Vilmer förvirrat när Bertil virade fram såväl rädisfrön som trädgårdsredskap och planteringshandskar ur presentpapprena.
Det kan man tro Vilmer.
Men Bertil är Bertil.
Världens bästa odlarprins.