Droppmorgon, ihoppackning och hemfärd.
Om framtiden vet jag inget men jag hoppas att jag kommer tillbaks.

Ännu en dag i denna lilla pärla.
Morgondopp och paddeltur och spontan påhälsning av hela familjen Fagerström på roadtrip över halva Sverige.
Sara har jag inte sett sen Frank var bebis.
Nu är han tolv.

Klockan tio över sex, en stilla morgon vid Kalvsjön.

Joråsåatte, vi kände väl att vi inte riktigt var klara med Kalv, så vi frågade mamma och pappa om vi fick låna husvagnen en gång till.
Och så tog vi med oss Tony och Alexandra och deras nyköpta tält också.
Hurra för hemestersommar!

Jag hörde en låt på radion på väg till Marie idag, en bra låt, jag kände igen den men visste inte vad den hette eller vem som sjöng.
Så satte jag mej bredvid Marie i bilen och nynnade på den, och hon visste såklart direkt.
You’re still the one.
Shania Twain.
Och sen hände detta:
Marie sjöng hela låten för mej i bilen.
För bara mej.
Jag satt blick stilla, lyssnade andäktigt och kan även ha torkat en tår. Lite i hemlighet.
Sen fortsatte vi prata fota prata fota prata fota prata fota prata prata prata, från Diseflat till Planterhagen till Strandpromenaden till Rödskär.
Vissa jobb är inte jobb.

Aldrig förr har jag sett såhär mycket blåbär ute i skogen.
Det går att sitta kvar och plocka på samma 10x10 meter i timmar.

Istället för blomsterkvast: Ett par tre blåbärsruskor i en vas på bordet.
Ett blåbär här, ett blåbär där, och så, när det börjar drösa blad: Självplock vid bordet.
Succé!

För blåsigt för att det här ska lyckas flyga sky high mer än ett par sekunder.
Må det mojna snart.

Äntligen fick Ruben komma och göra det som såväl stått på hans sommarlovslista två år i rad, samt även var en närapå aldrig infriad födelsedagspresent från i vintras.
Dreja hos Marie!

Det är som att novembervindar redan blåser in från Danmark, vattnet står högt i hamnen och strömtillförseln till båten är strypt, säkringarna har gått.

Vem har lagt domma stenarna här? undrar Bertil och kryper upp på vågbrytaren, som är lite lätt hal av översköljda vågor. Det måste ha varit MÅNGA starka män som har bärt dom hit?

Något kvällsdopp tar vi inte idag, ingen annan heller.
Fast egentligen kanske vi borde.
Det är nog så nära Liseberg vi kommer den här sommaren.

Det blåser.
Det blåser och regnar och skurar och viner, studsmattan far iväg och säkras fast i vindarna, skogspromenaden blir ett ösande inferno på ingen tid alls och vi gör väl bäst i att stanna inomhus ändå.
Fåtöljgunga i uterummet med värmande tekopp.
Bygga legotorn upp till taket.
Se hela Hobbit-trilogin med torsdags-, söndags-, måndagsgodis.
Vi firar in semestrar hos Tony och Alex med hamburgare och pingis, Martin brakar loss med 50-årskalas i sin trädgård mellan skurarna, i Lindome har Lisa och Malte 41-årskalas och 6-årskalas på samma gång.
Jag tar inga bilder.
Inflammerad axel får vila från storkamerahantering, läkaren har tryckt in en kortisonspruta och jag gör min sjukgymnastik duktigt, nästan varje dag.
Sommaren kom av sej en smula.
Men höstsemester är vilsamt det med.

Vilsestig, grissafari och klappa ulliga får.
Solskensdag med isvindar på Stättared.

Men det där är ju inga barnsaker..? utbrast Vilmer förvirrat när Bertil virade fram såväl rädisfrön som trädgårdsredskap och planteringshandskar ur presentpapprena.
Det kan man tro Vilmer.
Men Bertil är Bertil.
Världens bästa odlarprins.

Det här är riktig semester.
Inget solsken att stressa ut till, bara gråa skyar, smatter på uterumstak och Thords mattespel som Bengt snickrat ihop och som är nästan helt omöjligt att få att gå ut, men som (helt utan digitala färger och applurarglitter) ändå är helt beroendeframkallande att ge sej på direkt igen.

Late night flakarace hem från halvelvakvällsdopp.
Först nu det går att andas.

Team Snabbasteflakmoppen sladdade in aningens efter Team Snabbisflakmoppen vid målet, vårt garage.
Cornelia och Ruben vill dock i efterhand inte kännas vid detta resultat och menar att det hela slutade prick oavgjort.
Vilmer och Bertil å sin sida, vill i samma efterhand inte kännas vid namnet Team Snabbisflakmoppen.
”Vi BYTTE ju till Team Fyrenstrandensnabbis!”

Ja, ni gjorde ju det.

En sån man aldrig någonsin vill gå hem från.
Jag behöver ingen annanstans.

Det var så fullt på bryggan i Bua hamn att vi kastade loss och åkte ut i fjorden för att äta vår hemma-igen-pizza.
Stilla fjord.
Seglarskola.
Svalkande dopp för ankar.
Sen satte vi kurs ut mot det stora blå.
Det stora platta, blanka blå.

Ah, hemma.

En hole-in-one på en kväll som tagen från tropikerna.

Värmebölja.
Saltösvalka.
Eremitkräftor, fika och dopp på dopp på dopp vid Kattholmens dubbelstrand.
Jag vill inte svära, men en smula svalare väder hade inte gjort något.