En vår och en skog och tusen vitsippor och ett forsande vattenfall och två pensionärer på en fyra-fem armlängders avstånd.

Istället för vanlig vardagsträningsjojokörning.

Vissa drabbar rådande epidemier hårdare än andra.
Jag har visserligen inte gjort ett enda jobb på fyra veckor, men jag har heller ingen lokalhyra att betala, inga leasingkameror längre, inga utgifter alls egentligen, sålänge jag heller inte har någon inkomst.
Dessutom har jag en man med bråda dagar i elfabriken och samma fasta lön som tidigare.
Sen finns det andra, som inte bara får en hel vårturné inställd, utan även har en hel massa andra parametrar att förhålla sej till, vilket enkelt sagt ger att: Dom kämpar.
Så varför inte köpa en t-shirt? Det har jag gjort. Plättlätt var det.

Såhär: Swisha 300 spänn till 123 212 67 79.
Mejla sen till 123@schtunk.se med namn, adress, telefonnummer du swishat från och storlek och färg på t-shirten (dam: S, M, L, herr: S, M, L, XL, XXL, grönt, blått, gult och svart!) så skickar dom den på posten!
Finns också tygkassar för 150 och hoodies för 550.

Så hoppas vi innerligt på en sommar utan virus, men med clowner och ontimagenskratt!

Det är ändå tur att naturen ger oss utevänligt väder när vi inte får umgås inomhus.

Den här snart framdundrande armén, så nöjd han är med sin uppställning, så säker han är på att han kommer ge mej däng.
Han förstår inte verkansgraden hos kossan jag har kastat in ovanpå ett av mina legoskepp, med GALNA KOSJUKAN och allt.
Han har ingen aning.

“Vi” röjde fram flakan och tog ut den på premiärtur för våren.
Te Brettes stannade vi, och blev kvar.
En timme, två timmar, tre, fyra, fem.

Det där saknade sociala, mer efterlängtat nödvändigt än man kunde tro.

Han gick till skogs och kom tillbaka med en näve blommor.

Värmevår och morotsodling och påhälsning genom häcken.

Mina ungar får snart frukost-skörbjugg.

Det här är höften som väldigt gärna vill, men som får betala för det också.

Jag kan inte säga att jag vantrivs i isoleringen.
Jag tänker ungefär varje dag på hur lyckligt lottad jag är som bor där jag bor, att jag har en trädgård med leksaker och rutschkana och hammock (tacktacktack för min hammock!!), en fin och lagom liten skog tvåhundra meter uppför backen, samt tvåhundra meter åt andra hållet, hamn och hav.
Och våren kommer.
Den skiner redan varmt stundtals, och när isvindar blåser värmer den ändå innanför uterummets glas.
Vitsippor, blåsippor, scilla.
För varje kväll senare och senare solnedgångar i Kattegatt.
Mattias fixar på båten, vi hoppas få den i sjön i maj.
Sen kanske första doppet, första jordgubben, tidig värmebölja.
Blommor, grönska.
Skolavslutning.
Jag har byggt upp en rejäl bildbank av tidigare år, tidigare vårar, tidigare försomrar.
Där tittar vi nu, längtar, ser en värld som för oss kommer vara nästan samma, trots en väldigt märklig värld.
Det är nödvändigt att ta in fakta, förstå allvar och följa myndigheters råd, men det är precis lika nödvändigt att mellan varven låta bli att uppdatera sej om varenda nyhet om fem covid19-döda barn, eller katastroftänka på eventuellt smittade riskgruppstillhörande kära kära föräldrar.

Det kommer en sommar.

Det finns en dag för allt.
Idag var dagen då vi för första gången nånsin fick se mamma och pappa live på en skärm.

Vi tog en sistaminuten, för längtan var så stor att vi trotsade alla reseförbud och gränsstopp och folkhälsoförmaningar och bara packade väskorna och DROG.

Nä, det gjorde vi inte.
Vi gick till skogen.

Bertils första fråga imorse, krypandes under filten i soffan:
Vad är det för challenge idag? Och får jag kolla på Pippi i Söderhavet?

Så efter tändaljus-frukost med storebror som lättade mot skolan redan 7:30, Pippi, bananpannkaks-secondbreakfast, Trolls och Världens Hemskaste Sjukdomars Pest-avsnitt (två gånger i rad) gick vi ner till havet.

Dagens Mullechallenge: Bygga pyramid av pinnar, stenar eller snö.

Vad sägs om skogen?

Gula påskliljor, röd förrådsvägg, blått trädrep, grön kyrkbacke, vita sippor, Karls svarta tak.
Fast nåt rosa hittade vi aldrig.
Om man inte räknar det lilla rosalila på vitsipporna förstås.
Den här vårens allra första.

Vi hoppas på ingen mera vinter och byter däck på alla bilar på en gång.
Farmor kommer för byte hon med, håller sej på duktigt avstånd.

Bertil hostar fortsatt, och kan inte gå på Ellies barnkalas.
Först: Ett brutet barn.
Sedan: Ett barn som torkar tårar och säger okejdå, som får gå och lämna present utanför kalasdörr, samt ta emot ballong och godispåse.
För att sedan gå hem igen.

I ett större perspektiv har vi det relativt bra här i vår lilla bubbla, men i ett mindre perspektiv är små stunder bra tråkiga ibland.

Ytterligare en lördag.
Ytterligare en skog.
Fullt av folk vid vindskyddet, ett födelsedagskalas och några andra lufttörstande.
Anon fyllde tio, Smilla fyllde elva, Alice täljde pinnar, Bertil höll kaprifolkiosk, Sigge åt upp barkbåtens marsmallowtopp.
Myrorna våryrade klättrande på varandra.

Det är såhär vi ses.
Skogen har aldrig varit lika välbesökt.

Stilla solskenskväll i trädgården.
Humlor surrar, knoppar spricker, fjorden ligger blank.

Första värmen kom i eftermiddag.

Jag hade fått koordinaterna till Värös största pestkyrkogård av Charlotta på museet, ändå hittade vi inte dit. Svårt att veta vad vi letade efter också, eftersom Charlotta sagt att vi måste dra undan lite mossa för att ens se stenarna.

-Men mamma, där är ett träd som ser ut som ett kors!
-Vart?
-Där! Kolla trädet som är som ett kors!

Och minsann om inte Bertil hade hittat Skällåkra böldpestkyrkogård.

-Men mamma, vart är kyrkan till kyrkogården?
-Eh, det är ju Värö kyrka, alltså den långt därborta över åkrarna.
-Farfars kyrkogård?
-Ja precis.
-Men varför är den så långt bort?
-Jo, för dom hade en jättesmittsam sjukdom som hette böldpest, och då ville man att dom skulle vara långt borta, så dom inte smittade.
-Begravdes dom LEVANDE?
-Nej nej, dom dog. Men smittan fanns i dom döda kropparna.
-Ligger skeletten här under?
-Alltså, det här var ju för trehundra år sen, jag vet inte hur mycket som finns kvar.
-Men måste man flytta på stenarna för att gräva upp skeletten?
-Man gräver inte upp skeletten. Dom ska få ligga nere i jorden för alltid.
-Jag undrar vilken människa som kom på att det ska heta DÖD. Det kunde ju istället ha hetat DED. Eller DAD.

Så glad över skillnaden på böldpest på 1700-talet och andra, mer aktuella pandemier.
42 döda måste ju ha varit mer än halva Skällåkra.