Ciara studsar skum långt efter att stormen bedarrat.

En ljusglad Cornelia-och-Alex-hälsning piggar upp en tråkgrå tisdag.

Jag har sett större vågor än dom som dagens storm tog med sej i vindarna från England.
Det har brakat värre runt vår sovrumsgavel om nätterna förut.
Men det är ett skådespel, och hade inte fartfylld luft frusit fingrarna blåa under all sin klädda ull, hade jag stannat ute länge.

Tänk att det går att ta en mammas ägg och en pappas spermie, befrukta dem i labbmiljö och sen placera in ägget i en annan kvinnas mage.
Att bebisen som sedan föds är både mammans och pappans biologiska, att surrogatmamman egentligen bara är en plats att växa i. Få lungor. Liv.
Att när barnet sedan föds, få honom.
Ta hem honom.
Behålla honom.

Det går att se det kontroversiella i det, med eventuellt utnyttjande av fattiga kvinnor som får årsinkomster för att bära någon annans barn.
Det går också att se möjligheten för dem som av olika skäl inte kan få barn på andra sätt.
När en cancersjukdom tog bort en livmoder.
När cancerdiagnosen i sej förstörde utsikterna att bli godkänd som adoptivförälder.

Här är Jack och hans familj.
Välkommen Jack, till världen.

…eller: The story of Mr Darcy, Mr Bingley, Mr Wickham, Mr Collins och Mr Bennet.
Bara män på scen.
I såväl friares som systrars roller.

Kostymerna!
Ljuset!
Fäktningen!

Jag längtar till premiären på fredag, då jag får sitta kameralös uppe på gradängen och bara njuta.

Dagens barn.
Något som sätter igång dagarna på Teater Halland.
En medarbetare i taget tar med sej en låt, kopplar in den till högtalarna och så kör en låtlång stunds fri dans igång.
Idag: Tove, och Grace Kelly med Mika.
Tre minuters uppvärmning, utstretchning, fingertrumning, eufori.

Dagens barn.
Jag ska från och med nu göra det här hemma varje morgon.

Alldeles låg och nyuppgången stod solen bakom brukets rök imorse, när jag körde just dit.

Bockstensmannens HÅL.
Oerhört spännande.
De senaste veckorna har jag dagligen fått svara på frågor om allt från varför Bockstensmannen fick en påle genom kroppen till hur många år han var.
Och trots mina fyrtiotre år på jorden har jag aldrig tidigare varit vid Bockstens mosse.
(Fast när jag gick i fyran ringde jag hem till Thure Johansson som då bodde på ett ålderdomshem i Rolfstorp och gjorde en intervju om hur det kändes att elva år gammal få upp en trettonhundratalsmänniska med torvharven.)
Han undrar mycket, min unge.
Och förklarar sen vidare allt om pålning mot gengångare och att Bockstensmannen kanske bara stal mat för att hans bebis var hungrig.
Idag kunde dock varken mormor, morfar eller jag svara på vad Bockstensmannen hette.
Fast ändå.
Kanske Hans.

Det är aldrig försent att ge bort en mellanmöbelslarvad teckning från december.

Vindstilla lekplatshäng.
Saknas: Aprilvärme och ett par tre tussilagos.

…i gastkramande vindar.
Vårkänsla går att ordna ändå.

Vad gjorde ni på palindromdatumet 20200202?
Vi åkte skridskor på Sjöarn.

Sjukdomlarm på sjukdomslarm från förskolan, vi stannar hemma, vi som kan.
Somnar om i soffan, pärlar plattor, målar Gruffaloteckningar, poppar popcorn, hyr film.
Mitt i Bamse och Dunderklockan, bland giftdjur på på farfar Hilmers djungelö, utbrister Bertil:
En orm! Vem bryr sej? Jag är inte rädd för NÅT!
och en näve popcorn till i den kaxiga munnen.
Måla mej till nåt LÄSKIGT mamma. En drake! Eller en tiger!
Jag gör det.
Och frågar sen om inte jag och han ska dra från hela den här smittohärden och boka en sistaminuten till en Kanarieö, där det är varmt och skönt och inget gråtråkigt januariregn.
Nej…. jag gillar inte varmt mamma. Jag gillar mera kallt faktiskt. Jag klarar bara varmt en halv dag. Så det vill inte jag.

Nä.
Det är ju tur att vi trivs ändå här i världen.

Duggregn från himlen, reflexväst på, den här vintern som inte ens är vinter.

Lite skogspromenad också, så är den här miniresan komplett.
Pulshöjande bergsklättring upp till Svens altare och “Orusts vackraste utsiktsplats”.
Vi ser såväl Hållö fyr som hela Lysekil och Skaftö, men hittar bara tre kyrkor av skyltens utlovade elva.
Har en ju sett fram emod å se alle desse körkera, sa Mattias. Kan en ju reklamera, den udsikta.
Sen fortsätter vi godmodigt traska in i skogen, utan att närmare notera att vi nu följer blå prickning istället för gul.
Och när vi strax kommer fram till en (för oss) lite förvirrande skylt som avslöjar det hela, väljer vi ju inte det självklara sättet att lösa denna uppkomna situation, alltså att följa de blå prickarna tillbaka till Svens altare och gå vidare på gul prickning därifrån.
Nejdå, vi litar på vår (den av oss som tror hon är en levande kartexpert) lokalsinnliga intuition och följer “Vackre väg Wismar”, dock först efter att ha googlat densamme för att se om några detaljerade Bohusledskartor dyker upp (vilket inte sker, det enda som dyker upp är “Sju stopp du inte får missa i tyska Mecklenburg-Vorpommern”).
Sen är vi lost in the middle of the woods med bara kartappar utan utmärkta stigar på, samt en kompassapp som bara snurrar runt runt och ber att kalibreras om och om igen.
Jag är så nära att ringa pappa och fråga om det finns några andra appar man kan ladda hem som är lite mer orienteringslika och sträcker sej över norra Orust, när Mattias ropar “därborta ser det ut som gräs, det kan vara en trädgård!” och det är gräs, och det är ett hus, och till huset kan man köra och vi är lyckligt på väg längs skogsvägen mot bilen igen.

Happy holiday!
Och solen skiner.

Bra grej med det här hotellet: Det går bra att hoppa in i spat på avresedagen också.
Och då är vi dessutom ensamma på stället.

37 grader i infinitypool.
6 grader i salt hav.

Morgonklättring på klipporna.
Än så länge fixar jag “första semestern nånsin utan storkameran” bra.

Det är helg.
Det är spa.
Det är hotellnatt.