Inatt har frosten lagt sej runt trädgårdens rosor.

Det börjar gulna i skogarna.
Oktoberluften är klar och kall, löven singlar och vi trampar rakt in från Törnbloms lycka.
Lite flugsvamp, en myrstack, ett rävgryt till pyttegrotta.
Borta vid vindskyddet hör vi röster.
Där är folk, säger Mattias, vi tar en annan väg.
Men tänk om vi känner dom? säger jag.
Och tänk, det gör vi ju.
Vid vindskyddet sitter Karin, Lasse och Isac.
Dom har gjort upp en lägereld, packat med sej bullar och sitter och täljer på små pinnar.

Tänk så bra en söndag kan bli.
Och så lätt.
Rätt ut i skogen bara.

Båttillverkning på snickarvis.

Dock är garagets knivarsenal inte av den täljvänliga sorten, så vi har nog lite inköp att göra om det här intresset blir bestående.

Vi försökte iallafall.
Alla smakade, den minst kräsne av oss åt upp två.
Sen ringde vi in Pär, men nä.
Inte han heller.
Jag samlade ihop resten i en spann och gick ner med dem till Martin Griffiths, den ende i kvarteret jag vet gillar att äta de där (visserligen kräftliknande men ändå lite för skarpsmakande) inklättrande hummertinsfyllarna.

Blirt SVÄLT kan jag ädat, sa Mattias. Men inte så länge det finns aen mad.

Solkall fixardag, där Bertil och Sigge plockar in trädgårdens sista tomater (såväl som dito översomrade rabarbrar), Mattias använder crossen som spinnmaskin för att testa släphjullagerljud, mamma och pappa kommer och hämtar krabbor (vilket Mattias och Pär fått upp i snart sagt tusental istället för de där tunnsådda humrarna dom hellre hade fångat) och vi grillar korv på altanen till husets för dagen samlade barnaskara.

Vad kan man göra istället för att gå till förskolan en vanlig sketen fredag?
Jo, man kan åka tåg.

Välkomstkommittén vinkar, men den lilla hummerfiskarbesättningen kommer hem tomhänta ikväll.
Sexton krabbor (som fick återvända till djupen) och noll humrar.

(Edit, ett par dagar senare:)
Hördudu, sa Mattias.
Jag läste att du skrev att vi fick opp sexton krabbor.
Vi fick opp trettifem.
I EN tina.

Det är fint att ha privattaxi när man ska ut i urskogen och trampa.
En lämning här, en hämtning där, och lite omsorgsfull silvertejppåläggning däremellan.
För det hade pappa hört, att de förhatliga älgalössen kan man mota i grind genom att vränga silvertejp och sätta runt halsen.
Sen gick vi, jag och Josefine.
Ner mot Tolken, förbi gärdesgård, över bro, under kraftledning.
Fika vid vatten, varm dryck och kalla mackor.
Doften av nyslaget gräs på åkrarna.
Taggsvamp och kantareller.
Den sista biten fick vi sällskap av pappa som gått oss till mötes medan mamma fick fly från inför-jaktstart-på-måndag-irrande älg och gömma sej bakom bilen. (Hon sa aldrig varför hon inte gömde sej inuti bilen.)
Silvertejpstricket fungerade inte, kan jag meddela.
Men skogen är alltid skogen ändå.

Det här med att försöka fotografera gruppbild på en massa vilda och glada förskoleungar, och lyckas få till ett knäpp där samtliga tittar in i kameran samtidigt, det är… ja, alltså, det är inte jättelätt.

Jag gör mina bästa och clownigaste tricks, vilket ger tjutade och gapskrattande barn, som ömsom gömmer ansiktet i händerna, ömsom kastar med huvet bakåt och ömsom kollar in kompisarna omkring för att förvissa sej om att dom säkert också såg det där roliga.

Och så finns det dom som verkar lite sunt skeptiska.

Det gick vita gäss på vågorna utåt gattet idag, där Pär och Mattias guppade runt och drog upp hummertinorna för vittjing.
Två stycken idag, åtta sen i onsdags, bra fångst.
Halva Kattegatt hade dom dock fått med hem i båten, vågorna sköljde och sköljde överbord och de stackars skaldjursjägarna var genomblöta och djupfrysta.
Karma i hummervärlden.

Idag var svampskogen snäll.

Vissa dagar är det meningen att man ska gå på promenad med sin mamma till havet, men så fastnar man istället på secondhand i hamnen, med fika och folk, och hittar en jättefin båt på en vägg, bland plastblommor och gamla glas, och den vill man ha för det var så många fina fiskar som fångades på den och en fisk som höll på att fångas också, så man frågar sin mamma om man kan kan få den, och det får man.

Två premiärer idag på Teater Halland, en på Tårtbagaren och en på Girls Like That.
Den lyckliga frilansaren (idag är alltså en bra frilansardag då jag kan ha hemma Bertil från förskolan, ta sovmorgon och gå på teater, till skillnad från dåliga frilansardagar då jag längtar efter jobbarkompisar och tvivlar på om jag nånsin kommer få ett enda uppdrag igen) tog sin Fiat 500, sitt barn, och fick såväl strålande premiär med Morten och Petter, som stor tårtbuffé i foajén efteråt.
Vi kunde ju inte stanna på Girls tyvärr, för även om pojkar av idag behöver en tankeställare om hur världen ser ut, hade det varit väl magstarkt för en femåring. Ju. Ge honom en åtta-tio år till, så.

Den ene spelar paddspel och den andre (frågade visserligen efter godis men) godtog glatt broccoli.
Inga konstigheter.

Fasas icke.
Det är inte jag, eller ens nån jag känner, som måste åka in i en magnetröntgenmaskin.
Det var bara en av flera roliga grejer jag fick fotografera idag, under min Sahlgrenska Runt På Åtta Timmar Blankt.
Däremot fick jag faktiskt göra ett av testerna jag plåtade, och ställa mej i en Body Composition Analyzer.
Den räknade, genom att skicka någon slags magnetiska vågor genom kroppen, ut hur många kilo av mej som är muskler och hur många som är fett (och bone mass, som i mitt fall bara är 2,5 kilo, svårt att skylla på “kraftig benstomme” som var poppis på åttiotalet) och så till sist, det roligaste av allt: my metabolic age.
31.
Min kropp verkar uppenbarligen vara trettioett bast.
Jag bad mest om att få göra testet för att kanske få nån slags morot till att börja träna, men så är jag redan från början tolv år yngre än jag är?

Trettioett år och gift med en som behöver höftoperation, det kunde man inte tro.

Vissa jobb är ju faktiskt liiite roligare att få, än andra.

Hummerpremiär i västkustska vatten.

Utanför operan har kostymerna radat upp sej och strax kommer Säpos mörka bilar inrullande.
En kung och en drottning kliver ur, den ene en smula bister och den andra vänligt glad.
Det är deras första besök på Malmö opera, och ikväll är det jubileumskonsert, för på måndag är det 75 år sedan husets första premiär.
Och ett par av 1944 års balettklädda premiärben står faktiskt på scen idag också.
När Kalle Lind och Sara Lehmann konferencierat igång och sjungit Kungasången tillsammans med hela salongen (utom Kungen då) så kommer hon in, Marianne Fröijdh, och drar anekdoter.
Sedan rullar det vidare, Johannes Wanselow hissas ner som Puck ur En Midsommarnattsdröm, Rickard Söderberg sjunger Send in the Clowns, Fred Johansson återuppstår som Les Miserables poliskonstapel Javert, Oscar Pierrou Lindén dansar in på Lolas höga klackar i ett nummer ur Kinky Boots.
Lars Humble och Lill Lindfors gör en fin liten scen om en ananas, Fredrik Zetterström och Caspar Engdahl slår sina barytonpåsar ihop och konferencier-Sara kastar av sej höga hatten och dansar ut i ett glittrigt Dolly-nummer, med foglossningsbälte under glitterstrumpan och allt.
I pausen radar de sen upp sej allihop bakom scen, för handskakning med majestäterna.
Och sen kommer hon.
Efter en svartvit gammal journalfilm om operans tillblivelse, blåser Malmö Operaorkester igång tonerna till Benny Andersson och Björn Ulvaeus Du måste Finnas, ur Kristina från Duvemåla.
Ut kommer Helen Sjöholm.
Och jag kan inte andas.
Det är så vansinnigt starkt och drabbande och totalt att jag på riktigt glömmer att andas.
Håret reser sej på mina armar och gråten stiger, det är så bortom allt bra.

Tack, Malmö Opera, och tack Helen, för upplevelsen av aldrig tidigare och kanske aldrig igen.

Staden har fått en ny tårtbagare som radar upp diplomen på hyllan i bageriet och gör sig redo för sina första kunder. Nu ska de få smaka på kokostoppar med saffran, wienerbröd och kaffekringlor, choklad och kolakrämstårta, ganache på hallon och lakrits och klassisk tårta med spetsdekor. Kokos Kanel vet vad gott smakerna kan göra med människorna, att man plötsligt vågar sådant man aldrig vågat förut. Men vem hade kunnat förutse att det skulle urarta så? Plötsligt byggs en mur, utomstående släpps inte in och bagaren tvingas lägga gift i smeten.

Inte för att han kommer känna samma Trump-referenser som jag, men
till den här föreställningen ska jag ta med Bertil!

Vi tog en taggbuskig tur till Werdelinska idag, Lowe och jag.
En femtio år gammal bild har jag fått, att försöka hitta och fånga från samma vinkel idag.
Några träd mindre, några buskar fler, och en smula fabriksfond på det.
Same same!