Utanför operan har kostymerna radat upp sej och strax kommer Säpos mörka bilar inrullande.
En kung och en drottning kliver ur, den ene en smula bister och den andra vänligt glad.
Det är deras första besök på Malmö opera, och ikväll är det jubileumskonsert, för på måndag är det 75 år sedan husets första premiär.
Och ett par av 1944 års balettklädda premiärben står faktiskt på scen idag också.
När Kalle Lind och Sara Lehmann konferencierat igång och sjungit Kungasången tillsammans med hela salongen (utom Kungen då) så kommer hon in, Marianne Fröijdh, och drar anekdoter.
Sedan rullar det vidare, Johannes Wanselow hissas ner som Puck ur En Midsommarnattsdröm, Rickard Söderberg sjunger Send in the Clowns, Fred Johansson återuppstår som Les Miserables poliskonstapel Javert, Oscar Pierrou Lindén dansar in på Lolas höga klackar i ett nummer ur Kinky Boots.
Lars Humble och Lill Lindfors gör en fin liten scen om en ananas, Fredrik Zetterström och Caspar Engdahl slår sina barytonpåsar ihop och konferencier-Sara kastar av sej höga hatten och dansar ut i ett glittrigt Dolly-nummer, med foglossningsbälte under glitterstrumpan och allt.
I pausen radar de sen upp sej allihop bakom scen, för handskakning med majestäterna.
Och sen kommer hon.
Efter en svartvit gammal journalfilm om operans tillblivelse, blåser Malmö Operaorkester igång tonerna till Benny Andersson och Björn Ulvaeus Du måste Finnas, ur Kristina från Duvemåla.
Ut kommer Helen Sjöholm.
Och jag kan inte andas.
Det är så vansinnigt starkt och drabbande och totalt att jag på riktigt glömmer att andas.
Håret reser sej på mina armar och gråten stiger, det är så bortom allt bra.

Tack, Malmö Opera, och tack Helen, för upplevelsen av aldrig tidigare och kanske aldrig igen.

Staden har fått en ny tårtbagare som radar upp diplomen på hyllan i bageriet och gör sig redo för sina första kunder. Nu ska de få smaka på kokostoppar med saffran, wienerbröd och kaffekringlor, choklad och kolakrämstårta, ganache på hallon och lakrits och klassisk tårta med spetsdekor. Kokos Kanel vet vad gott smakerna kan göra med människorna, att man plötsligt vågar sådant man aldrig vågat förut. Men vem hade kunnat förutse att det skulle urarta så? Plötsligt byggs en mur, utomstående släpps inte in och bagaren tvingas lägga gift i smeten.

Inte för att han kommer känna samma Trump-referenser som jag, men
till den här föreställningen ska jag ta med Bertil!

Vi tog en taggbuskig tur till Werdelinska idag, Lowe och jag.
En femtio år gammal bild har jag fått, att försöka hitta och fånga från samma vinkel idag.
Några träd mindre, några buskar fler, och en smula fabriksfond på det.
Same same!

Höstens snyggaste högstadieföreställning.

Det blåser tjyvkallt och haglar isbollar så hårt att kanalplast krackelerar.
Den här stackars nyduschade har frusit sej igenom fotbollsträning på Norvalla (mitt hår stod RAKT UT mamma!) och sitter nu och högläser läxa för mej framför brasan, och tinar upp.
Ett kapitel högt, ett kapitel tyst och sen, läsnoter på nya skolpaddan, efterlängtad förmån för alldeles nya mellanstadiebarn.

Han föddes nyss.
Nu sitter han och läser själv mittemot mej i en fåtölj.

Mössa på i halvstormen, match mot föräldrarna, glass och grillat.
Tack fotbollsskolan för i år!

Jag var hos distriktssköterskan i Bua och tog en TBE-spruta idag.
-I Nordnorge, där jag kommer ifrån… började hon.
-Kommer du från Nordnorge? frågade jag. Varifrån? Kirkenes? Och tänkte på den lilla landtarm som är Norges sista utpost mot Ryssland, den där Guro kan sitta på sin mammas farstubro och spana ut över gränsen över Putins karga marker.
-Nej, inte så långt upp, sa hon. Utanför Mo i Rana.
-Aha, sa jag. Nesna?
-Känner du till det? frågade hon förvånat. Min bror bor på Nesna. Jag kommer lite längre norrifrån. Från öarna.
-Jag har varit där flera gånger, sa jag (lika delar stolt och längtansfullt). Är det nära Stokkvågen? Där har jag varit. I Tonnes också.
-Det är en liten ö utanför, sa hon. Vi får åka båt, just från Stokkvågen faktiskt.

Jag minns när jag och Guro tog hennes lilla bil och körde ut på en roadtrip, till Nesna, Stokkvågen och Tonnes. Vi klättrade upp till en grotta i bergen och satt sedan nere på marken på en kaj och åt räkor medan vi tittade ut mot horisonten och såg den gräddbullsliknande silhuetten av ön Træna långt därute vid horisonten.
Femton år sen var det. Eller igår.

Eller när jag, Ida och Tora åkte upp till polcirkeln och dansade på permafrosten.
Ut i skogen, till Marmorslottet med sina vita vattenfall.
Och tillbaka till Mo och Nordland Teater, där Sven sminkade Ida till nattens vackraste Draculadrottning.

Jag minns norrskenet.
När himlen sprakade över stan och jag febrilt knapprade med kamerainställningarna och Johan lugnt tittade på mej och sa: Ikke knips Malin, bare SE.

Alla andra fina Nordland-folk.
Maja och Sissel och Wenche och Gudmund och Hanna och Maiken och Kristian och Anita och Isabella och Stein och Joar och Erling.
Och Havmannen.
Varje gång jag kommer till Mo i Rana står Havmannen där ute i fjorden, kall, robust och beständig.

Det är snart tio år sen sist jag var där.
En dag igen.
En dag.

-Kommer det några fina dagar mer tro? Ska vi kanske ta upp båten? Eller åtminstone gummibåten?

Note to self:
Vänta inte tills styv kuling plötsligt drar in, trycker upp havet under stenpiren, höjer hamnen och klämmer fast gummibåten i ett stenhårt städ under bryggan.

Mera friskluft, mera svamp, mera tramparunt med dom jag gillar bäst.
Det är något väldigt fint i att kunna samla in vinterskafferi från skogen.

Skog.
Svamp.
Sällskap.

Det var jätteroligt att köpa bil idag.
Roligaste nånsin faktiskt.
Vilken vill du helst ha? frågade bilhandlaren Ruben.
Ruben pekade glitterögt på en orange Lamborghini, varpå bilhandlaren gick och hämtade nycklarna, och den själaglade ungen fick hoppa in.
Och starta den.
Vi hade inte 2,8 miljoner i fickan just idag, så vi tog upp den lilla plånboken istället och köpte en bunnfin knallröd liten Fiat 500.
Tyvärr för den lille själaglade, men till lycka för mej!

Vattensjuk väg till Kungsbacka Teater.
Och där: Dans!

Tända ljus och morgonteve, filt och rostbröd och mys.
Sedan lite mamma-pappa-barn (alltså jag är så sjukt dålig på att leka rollekar, hujedamej vad mycket hushållsarbete jag får gjort så fort han föreslår något sånt) och fika med Alexandra, Vilmer och Majken innan pysselstunden tog vid och han målade Gruffalos samtidigt som jag började på en Värökarta med svårplacerade småställsnamn.
Lite bulleribulleribock hann vi också med, och en lång bok om Barna Hedenhös i världsrymden.
Jag tror jag kan ha råkat somna middag en stund där på hans säng, med boken fortfarande i näven, för när jag vaknade/kom tillbaka till verkligheten satt han på golvet och byggde formfigurer från spelet Labyrint.
Sen trängde återigen sommarsolen undan racksocksregnet och vi gick ut och plockade tomater i trädgården, gungade hammock och berättade hittepåsagor, varav jag blev mest nöjd med den där Bertil och pappan åkte båt till en sälklippa där något blänkte varpå de tog båten till rymdobservatoriet på Onsalahalvön, fick låna en satellit som Bertil fick plats i och som han sköts ut i rymden med och hovrade ovan molnen tills han var alldeles ovanför sälklippan då han plockade fram ett långt utfällbart sugrör som han stack ner hela vägen och sög upp det där som blänkte med, vilket visade sej vara en diamant som han fick behålla eftersom sälarna vinkade glatt till honom på båtresan hem och sen köpte han sälgodis åt dom en gång i veckan under resten av sitt liv, fast det är en helt annan historia.

Fem två mot Frillesås och för första gången får jag se de här små gulblåa vinna en match.
Som dom sprang! Och pratade med varann!
Väl kämpat grabbar.
Ni kan!

Ljumt och disigt på Krokstadsudde.
Flygplan flyger in mot Landvetter, fiskebåtar styr in mot Båtfjorden.
Vi kastar macka, letar krabbor, sitter still och njuter, tar ett dopp.
Det är söndag och september och sommaren är inte slut, trots allt.

Lilla goa glittriga krullonge.

Höstfrukost igår, sommarfrukost idag.
Den där raggsocksårstiden har väl sin charm, men jag vet vilken av dom jag gillar bäst.

När jag och Ruben hyrde Alita - Battle Angel förra helgen sa vi båda två direkt: Alltså, det ser ju precis ut som Vanessa!
Och efter en stund kom Bertil inspringande till teven, stirrade på den en stund och sa sen: Är det Vanessa?

Och jo, Alita fick sin Hugo.

Så sågs idag ungefär hälften av ättlingarna efter August och Karolina Johansson i Skällåkra, i Värö församlingshem.
Jag är ingen ättling.
Men min gubbe och mina ungar är, och det var ju roligt att en del av tremänningarna var nyheter till och med för Mattias.
Mamma, jag har hittat en ny vän! Och han är jättesnäll! kom Bertil springande och sa, med sin nyfunne fyrmänning Jakob i hasorna.
Sen plundrade dom såväl godisskålen som vattenmelonsbrickan, samt körde igång ett hejdundrande kuddkrig inne i miniorernas lekrum.

Dubbelöversovning och nybakta frallor till frukost.
Lite regntungt röset idag.