Vattensjuk väg till Kungsbacka Teater.
Och där: Dans!

Tända ljus och morgonteve, filt och rostbröd och mys.
Sedan lite mamma-pappa-barn (alltså jag är så sjukt dålig på att leka rollekar, hujedamej vad mycket hushållsarbete jag får gjort så fort han föreslår något sånt) och fika med Alexandra, Vilmer och Majken innan pysselstunden tog vid och han målade Gruffalos samtidigt som jag började på en Värökarta med svårplacerade småställsnamn.
Lite bulleribulleribock hann vi också med, och en lång bok om Barna Hedenhös i världsrymden.
Jag tror jag kan ha råkat somna middag en stund där på hans säng, med boken fortfarande i näven, för när jag vaknade/kom tillbaka till verkligheten satt han på golvet och byggde formfigurer från spelet Labyrint.
Sen trängde återigen sommarsolen undan racksocksregnet och vi gick ut och plockade tomater i trädgården, gungade hammock och berättade hittepåsagor, varav jag blev mest nöjd med den där Bertil och pappan åkte båt till en sälklippa där något blänkte varpå de tog båten till rymdobservatoriet på Onsalahalvön, fick låna en satellit som Bertil fick plats i och som han sköts ut i rymden med och hovrade ovan molnen tills han var alldeles ovanför sälklippan då han plockade fram ett långt utfällbart sugrör som han stack ner hela vägen och sög upp det där som blänkte med, vilket visade sej vara en diamant som han fick behålla eftersom sälarna vinkade glatt till honom på båtresan hem och sen köpte han sälgodis åt dom en gång i veckan under resten av sitt liv, fast det är en helt annan historia.

Fem två mot Frillesås och för första gången får jag se de här små gulblåa vinna en match.
Som dom sprang! Och pratade med varann!
Väl kämpat grabbar.
Ni kan!

Ljumt och disigt på Krokstadsudde.
Flygplan flyger in mot Landvetter, fiskebåtar styr in mot Båtfjorden.
Vi kastar macka, letar krabbor, sitter still och njuter, tar ett dopp.
Det är söndag och september och sommaren är inte slut, trots allt.

Lilla goa glittriga krullonge.

Höstfrukost igår, sommarfrukost idag.
Den där raggsocksårstiden har väl sin charm, men jag vet vilken av dom jag gillar bäst.

När jag och Ruben hyrde Alita - Battle Angel förra helgen sa vi båda två direkt: Alltså, det ser ju precis ut som Vanessa!
Och efter en stund kom Bertil inspringande till teven, stirrade på den en stund och sa sen: Är det Vanessa?

Och jo, Alita fick sin Hugo.

Så sågs idag ungefär hälften av ättlingarna efter August och Karolina Johansson i Skällåkra, i Värö församlingshem.
Jag är ingen ättling.
Men min gubbe och mina ungar är, och det var ju roligt att en del av tremänningarna var nyheter till och med för Mattias.
Mamma, jag har hittat en ny vän! Och han är jättesnäll! kom Bertil springande och sa, med sin nyfunne fyrmänning Jakob i hasorna.
Sen plundrade dom såväl godisskålen som vattenmelonsbrickan, samt körde igång ett hejdundrande kuddkrig inne i miniorernas lekrum.

Dubbelöversovning och nybakta frallor till frukost.
Lite regntungt röset idag.

Och så dagens jobb, som skickade mej till Göteborg och Geovetarcentrum och konservatorsstudenten Ilja och Karl den tolftes gamla bibel.

Det ÖSTE ner när jag kutade in på Ringvägens Tandhälsa idag och jag stod en stund inne i väntrummet och tittade ut på den fina blommande trädgården där vi skulle ta snygga personalbilder.
Det blåste vertikalregn där. Tätt tätt vertikalregn. Blommorna studsade diagonalt i vinden.
Jaja. Innebilder blir fina dom också.
Och dessutom: Snälla tandläkarmänniskor kan lysa upp den regnigaste dag.

Nästan öde fyrenbrygga, trots att det är lördag och inte ens september än.
Vattnet är fortfarande varmt, trift och blåklockor blommar, men krabborna gömmer sej väl.
Andas in, andas ut.
Tacksam för så mycket.

Att sänka ner en mjuk, fin människa i jorden är livets gång, trots att hela sinnet skriker att det måste vara fel.
Att hon måste fortsätta finnas. Att vissa människor alltid borde fortsätta finnas.

Helena, Marika, Jeanette, Magnus, Andreas och Mattias släpper långsamt på banden och kistan försvinner ner tills jag inte ser den längre, jag ser ingenting alls längre, för tårar grumlar och rinner ihop ner på hakan, som en stupränna, en il.

Jag är inte särskilt troende, men när prästen pratar om att i samma sekund kistan sänks ner i jorden så kommer ljuset till Elsa, känns det ändå hoppfullt, jag vill att Elsa ska komma någonstans ljust och fint och vackert, där inget gör ont, någonstans lika vackert som Hasslet sina allra bästa dagar.

Händels Dagen är nära ekar kvar i öronen när vi går i procession efter kistan, ända ut på kyrkogården, den soliga sensommarkyrkogården.

Under träden alldeles vid kyrkomuren får Elsa en plats.
Där sänks hon ner, trots orimligheten i att hon inte ska finnas mer på jorden.

Tack för snälla ögon, mjuk famn och förnöjsamhet.
Hejdå.

Solen sken när makrillspöna packades och flytvästarna togs på.
Ute på havet tornade mörkmolnen upp sej och vi fick snällt vända iland.
Ingen fångad middagsmat idag.
Men köttbullar är gott det också.

Plötsligt händer det.
Plötsligt skruvar vi bara av stödhjulen, trots vilda protester och tårar om att inte våga och inte vilja.
Och se, det går ju som en dans!
Dessutom ligger havet spegelblankt och perfekt för såväl dopp som gummibåttur.

Så glad att vi bor där vi bor och kan få kvällar som den här alldeles oplanerat.

Sextiofem våningar har vi klättrat idag, jag och den här vandringskompisen jag har.
Och jag, som ändå är en smula sämre tränad, när man sätter en orienteringskarta i nävarna på mej händer det något underligt.
Jag bara studsar fram på stenarna, precis som när jag var liten och mamma och pappa frågade om vi skulle åka in och hoppa på klipporna vid Subbe fyr, att hoppa på klipporna vid Subbe fyr var det näst bästa jag visste, efter Liseberg.
Geten Arnesson! ropar Josefine långt därbakifrån när jag studsat bort utan att vända mej om lite för länge.

Nimis är bra mycket mindre nu sen det brann förra året, men svetten lackar lika bra ändå.
Backe upp och backe ner, vi äter lunch på Systrarna på Piren i Mölle hamn, där jag inte varit sen vi åt vår bröllopsmiddag där för åtta år sen.
Vidare upp, Josefinelusts grottor, ett dopp i havet innan ett högstadiegäng intar stranden och balanserar i på kullriga stenar och vingliga bambiben.

En mjukglass på bensinstation är vi värda, och se vem som där kikar på oss från omslaget på senaste numret av Skriva?
Det är i sanning en mångsidig, outtröttlig och helt igenom fantastisk vandringskompis jag har.

Medan vi sjöbodshängde åkte grabbarna ut för att fiska makrill från båten.
Och kom hem med tre glänsande!
Inte lika många som när Mattias var ute med Janne och kom hem med hundraåttio stycken, men ändå, fatta lyckan för den här ungen som fick vara med och dra upp dom.
Alldeles lagom middag dessutom.

Ett symötesgäng, Lisas sjöbod, hämtmat och häng.

Grejen med att ligga på en klippa och läsa flera kapitel i en bok medan barnen bara springer omkring och leker och upptäcker och “ramlar i” och trivs.
Och klappar får.
Idag igen, samma sak, fåren kom nyfiket fram, ungarna rusade dit, alla backade förutom hon med nummer 15001 i örat.
Olivia, suckade Stella lyckligt och gosade in sej i pälsen.

Upptäcksfärd på Nordsten.
Över berget och ner mot sydspetsen.
Ett röse här, ett stentorn där, en spegelblank vik.
En båt och ett par kajaker, uppsatta tält vid gräskanten, lugn och ro.
I nån timme eller två, sen kom invasionen.
När den trettonde båten stävade in mot stranden tog vi vårt pick och pack och gick tillbaka över berget igen.
Folkfest på en söndag?
Nån måtta får det väl ändå vara.