Det strilar, faller, studsar, öser, duggar, häller och ibland blåser det ner till underifrånregn.
Vi springer längs gator och hukar oss under vårt lilla paraply, tar skydd på bio med urfin japansk film om syskonkärlek, i festivaltält med pyssel och kördon och inte minst hemma hos Emil, Emma, Tekla och Rut där världens finaste diamantbibliotek i lego sakta byggs upp.
Emma har varit på finrestaurang i Köpenhamn och fått med sej en påse larver hem, Tekla förevisar modigt hur man äter, jag vägrar en kvart, sen faller jag till föga, larverna smakar popcorn.
Flera koppar te senare faller regnet fortfarande.
Ikväll är jag där jag vill vara.

Det var den tröttaste lilla Sommarlovs-sugne ungen jag fick väcka i ottan idag, och klä på i sängen medan han fortsatte blunda.
Men väl på plats i Beijers park, där han med glittrande ögon konstaterade: SOMMARLOV FINNS PÅ RIKTIGT MAMMA! var det värt en väckarklocketidig morgon.
Och lite picknickfrukost och Nära-Sommarskuggan-Upplevelse senare, när regnet började falla i samma sekund som inspelningen var klar, var mamman också nöjdare än hon trodde att hon skulle vara.
Det gick att komma tio över åtta och ändå få plats nästan längst fram vid bussen.
Det blev ingen ryggdödarsittning flera timmar i sträck, vi fick resa oss och flossa loss med Sommarskuggan stup i kvarten.
Och regnet, regnet lät bli att falla över oss och våran filt.
Det är nog efter semestrarna en ska ge sej på såna här folksamlande aktiviteter.
Win-win för alla!

Det är Malmöfestival på stans alla gator, med slänggungor, karuseller, knallar och rykande matstånd allover.
På Stortorget har Architects of Air med Alan Parkinson i spetsen byggt upp en hel liten luftkatedral goes lökkupolsmoské goes hoppborg.
Dodecalis heter skulpturen, och består av vindlande gångar med gummiväggar, ljusstjärnor i taken och ett myller av små vrår där vi lägger oss och tar det lugnt en stund.
Utanför drar så Danko Jones igång på stora scenen, Bertil headbangar så gott det går i min famn innan jag sätter honom uppe på en skulptur istället och när jag frågar honom om han vill gå hem till Tekla och Rut snart svarar han: Inte än mamma, jag tycker den här musiken är SÅ fin.
Mobilen dör innan jag hinner ta en bild på skulptursittningen och Malmö dansar tillsammans med Bertil, hela vägen upp till Sorgenfri dansar han, med ett tvärt stopp utanför ett brudklänningsskyltfönster där den glittrigaste av alla gräddbakelsedressar hänger.
DEN vill jag ha, säger han drömmande. Den vill jag köpa till DEJ mamma, den vill jag att du ska ha på dej.
Jag har ganska mycket pengar, fortsätter han. Jag KANSKE har råd att köpa den till dej.

Min lille gubbe.
Jag ska älska dej hela mitt liv och länge efter.

Vi vrider ur det sista ur sommarlovet med det som Bertil allra helst vill: Träffa Sommarskuggan.

Dålig dag som blev bra igen.

Så gick hon inatt, Elsa.
En fighter in i det sista mot blodförgiftningar och skit, till slut orkade hon inte mer.
En plats blir tom, en mamma saknad, en mjuk varm blick borta.

Kära fina Elsa, farväl.

Recept på lycka:
Nån vecka om året tillsammans med dom här, minst.

Det känns ganska bra att bo alldeles intill en strand som det går att ha för sej själv en sommardag efter industrisemestern slutat men innan skolan börjat.
Och med världens bästa lilla Österrikefamilj på besök blir det snäppet ännu bättre.

Det öste ner idag.
Såväl spöregn som stora hagelkorn pepprade kanalplasttaket till uterummet, så jag trodde det skulle peppra igenom, allraminst.
Blixtar studsade runt på himlen och lyste ideligen upp texten i boken jag läste, åskan mullrade och dundrade och en gång tror jag den slog ner i Pingstkyrkan, jag såg sicksacket exakt samtidigt som smällen kom.
Sen drog det bort, regnet.
Och lämnade kvar en hamn med grumligt vatten och överfyllda gummibåtar.
Medan Mattias öste försökte Ruben fånga fisk.
Det blev bara trassel och tång och bottennapp av det, men vattnet, det var så varmt som i ett badkar.
Thailandsvarmt.
Overkligt ljummet.
Snabba blickar, ingen mer än vi i sikte, av med alla kläder på såväl barn som mej själv, och i klev vi.
Väl nere såg vi hur det ångade från havet, rök steg upp från ytan och försvann strax ovanför.
Sexton i luften. Tjugoåtta i vattnet. Sa Klart.

Sommarens underligaste dopp.

Vill du och ungarna hänga med oss ut till Sönnerö idag? stod det i ett sms från Lisa imorse.
OM vi ville.
Sönnerö blev Kläppen efter båtråd ombord, och vi styrde kosan undan segelmasterna därute, in till den skyddade lilla ensamheten.
Sol och sup och upptäcksfärd.
Krabbfiske och klipphopp från tre Fredrik högt, minst.
Mattias kom ut med våran båt när han slutat jobbet, och så blev det en alldeles fantastisk liten semesterdag.
Idag också.

Kvällstur till Vendelsö för korvgrillning och flyg.
En flytvästklädd krabbjägare som hängde yttepyttelite för långt utanför kanten, fick tippvikt och dröste rakt ner i plurret.
När tårar torkats och bula inspekterats gick det dock bra såväl att äta upp korv som fånga färdigt krabbor.
Det fanns en nedpackad pyjamas i båten, i storlek 110.
Jag fick åka hem i bara trosor.

Mjukglass på Stråvalla strand och bullfika på bronsåldersrösen i skogen.
Maklig inga-måsten-söndag.

Bland badbodar och måsskrin, oh happy day!

Ungarna har sommarlov ett par veckor till men följa med morsan på jobb får de ändå göra.

Såhär såg det ut när ungarna gick och la sej igår kväll.
Och såhär såg det ut när de vaknade.

Medan jag flyger lite jobbflyg i solnedgången ger de här tre sej ut på Lahalls grunda sandbotten och fångar plattfisk med bara händerna.
Ett sommarlovsäventyr! säger Ruben.

Sommarlovsäventyr alldeles inpå knuten.

Den värsta värmeböljan verkar ha lagt sej och åskregnet är på väg in.
Men havet är fortfarande ljummet, några enstaka brännmaneter flyter omkring och tre små krabbjägare kryper omkring på stenarna. Ingen har med sej vare sej spön eller spann men Bertil fångar glatt alla krypkreatur med händerna och Tonys vattenfyllda cyklop kan iallafall härbärgera några av dem.
Majken varken badar eller fångar krabbor.
Majken är alldeles ny i världen och är så nöjd med att bara vara.

Ikväll är jag det, jag också.

Med solen i ryggen, korna som publik och en hel massa grummel i ögonen.
Leve kärleken!

Cykeltur en tropisk kväll uppströms Viskan.

Jag rör fortfarande inte storkameran.
(Egentligen på grund av en icke övergående värk i axeln, men vi kan ju låtsas att jag tagit semester.)
Det är till två delar skönt och åtta delar lätt frustrerande.
Det “sköna” med att slippa bära en tung kamera på axeln och slippa slå i den när jag hoppar upp och ner på båten kan inte riktigt vinna över det frustrerande i att se ett koppel fina bilder och inte lyckas spara dem till eftervärlden annat än med mobiltelefon. Som kan vara nog så bra, men inte när jag är van vid storkameran.
Och ikväll, när vi har Kläppen helt för oss själva och havet är magiskt blankt och solen dalar mot horisonten omgiven av de mest fantastiska färger, då kliar det i armarna.

Men jag minns en februarinatt för längesen i Mo i Rana, då vi gick hem från teatern längs stilla snöiga gator och himlen plötsligt bara började spraka.
Däruppe böljade det mest fantastiska norrsken jag sett i hela mitt liv, och i några sekunder stod jag bara och gapade, innan jag febrilt började fippla med kameran för att få in rätt inställningar.
Då la Johan Haugen en hand på min arm.
Icke knips, sa han. Bare SE.
Och det gjorde jag.
Tacksam än idag.

Så godkväll Kläppen, och tack för magin.
Icke knips, bare SE.