Så gick hon inatt, Elsa.
En fighter in i det sista mot blodförgiftningar och skit, till slut orkade hon inte mer.
En plats blir tom, en mamma saknad, en mjuk varm blick borta.

Kära fina Elsa, farväl.

Recept på lycka:
Nån vecka om året tillsammans med dom här, minst.

Det känns ganska bra att bo alldeles intill en strand som det går att ha för sej själv en sommardag efter industrisemestern slutat men innan skolan börjat.
Och med världens bästa lilla Österrikefamilj på besök blir det snäppet ännu bättre.

Det öste ner idag.
Såväl spöregn som stora hagelkorn pepprade kanalplasttaket till uterummet, så jag trodde det skulle peppra igenom, allraminst.
Blixtar studsade runt på himlen och lyste ideligen upp texten i boken jag läste, åskan mullrade och dundrade och en gång tror jag den slog ner i Pingstkyrkan, jag såg sicksacket exakt samtidigt som smällen kom.
Sen drog det bort, regnet.
Och lämnade kvar en hamn med grumligt vatten och överfyllda gummibåtar.
Medan Mattias öste försökte Ruben fånga fisk.
Det blev bara trassel och tång och bottennapp av det, men vattnet, det var så varmt som i ett badkar.
Thailandsvarmt.
Overkligt ljummet.
Snabba blickar, ingen mer än vi i sikte, av med alla kläder på såväl barn som mej själv, och i klev vi.
Väl nere såg vi hur det ångade från havet, rök steg upp från ytan och försvann strax ovanför.
Sexton i luften. Tjugoåtta i vattnet. Sa Klart.

Sommarens underligaste dopp.

Vill du och ungarna hänga med oss ut till Sönnerö idag? stod det i ett sms från Lisa imorse.
OM vi ville.
Sönnerö blev Kläppen efter båtråd ombord, och vi styrde kosan undan segelmasterna därute, in till den skyddade lilla ensamheten.
Sol och sup och upptäcksfärd.
Krabbfiske och klipphopp från tre Fredrik högt, minst.
Mattias kom ut med våran båt när han slutat jobbet, och så blev det en alldeles fantastisk liten semesterdag.
Idag också.

Kvällstur till Vendelsö för korvgrillning och flyg.
En flytvästklädd krabbjägare som hängde yttepyttelite för långt utanför kanten, fick tippvikt och dröste rakt ner i plurret.
När tårar torkats och bula inspekterats gick det dock bra såväl att äta upp korv som fånga färdigt krabbor.
Det fanns en nedpackad pyjamas i båten, i storlek 110.
Jag fick åka hem i bara trosor.

Mjukglass på Stråvalla strand och bullfika på bronsåldersrösen i skogen.
Maklig inga-måsten-söndag.

Bland badbodar och måsskrin, oh happy day!

Ungarna har sommarlov ett par veckor till men följa med morsan på jobb får de ändå göra.

Såhär såg det ut när ungarna gick och la sej igår kväll.
Och såhär såg det ut när de vaknade.

Medan jag flyger lite jobbflyg i solnedgången ger de här tre sej ut på Lahalls grunda sandbotten och fångar plattfisk med bara händerna.
Ett sommarlovsäventyr! säger Ruben.

Sommarlovsäventyr alldeles inpå knuten.

Den värsta värmeböljan verkar ha lagt sej och åskregnet är på väg in.
Men havet är fortfarande ljummet, några enstaka brännmaneter flyter omkring och tre små krabbjägare kryper omkring på stenarna. Ingen har med sej vare sej spön eller spann men Bertil fångar glatt alla krypkreatur med händerna och Tonys vattenfyllda cyklop kan iallafall härbärgera några av dem.
Majken varken badar eller fångar krabbor.
Majken är alldeles ny i världen och är så nöjd med att bara vara.

Ikväll är jag det, jag också.

Med solen i ryggen, korna som publik och en hel massa grummel i ögonen.
Leve kärleken!

Cykeltur en tropisk kväll uppströms Viskan.

Jag rör fortfarande inte storkameran.
(Egentligen på grund av en icke övergående värk i axeln, men vi kan ju låtsas att jag tagit semester.)
Det är till två delar skönt och åtta delar lätt frustrerande.
Det “sköna” med att slippa bära en tung kamera på axeln och slippa slå i den när jag hoppar upp och ner på båten kan inte riktigt vinna över det frustrerande i att se ett koppel fina bilder och inte lyckas spara dem till eftervärlden annat än med mobiltelefon. Som kan vara nog så bra, men inte när jag är van vid storkameran.
Och ikväll, när vi har Kläppen helt för oss själva och havet är magiskt blankt och solen dalar mot horisonten omgiven av de mest fantastiska färger, då kliar det i armarna.

Men jag minns en februarinatt för längesen i Mo i Rana, då vi gick hem från teatern längs stilla snöiga gator och himlen plötsligt bara började spraka.
Däruppe böljade det mest fantastiska norrsken jag sett i hela mitt liv, och i några sekunder stod jag bara och gapade, innan jag febrilt började fippla med kameran för att få in rätt inställningar.
Då la Johan Haugen en hand på min arm.
Icke knips, sa han. Bare SE.
Och det gjorde jag.
Tacksam än idag.

Så godkväll Kläppen, och tack för magin.
Icke knips, bare SE.

Denna veckan: en närapå kamerafri.
Mattias har börjat jobba, jag och barnen har halva sommarlovet kvar.
Vi doppar oss i varmt hav, fiskar krabbor vid stenarna och solar vid fyren.
Vi firar Gustavs nioårskalas i Lindome och Bertil leker loss med Sigge, så Spaniensaknad Sigge.
Vi läser bok i hammocken och äter orimliga mängder melon.
Susanne Bjerler kommer på middag, Ruben sover över med Nellie och Adam, och hettan stannar till långt in på kvällen, altanen är ljum och skön vid solnedgång.
Vi hänger i hamnen med Nord Svahns.
Och så åker vi ut till Sönnerö, fortfarande utan kamera, men med drönare, för Sönnerö står på jobblistan över platser att flygfotografera för Södras räkning.
Jag är mer för öde öar än smockade, men Sönnerö är svår att få ha för sej själv när vädret är fantastiskt.
Båtfolket några meter ner från oss på klipporna rynkar näsan och säger medvetet högt (på stockholmska) att det kanske kan RÄCKA med att störa friden snart.
Då har jag flugit i åtta minuter, lika länge som ett batteri räcker.
Ungarna paddlar ut på supen för att exploatera småöar.
Solen dalar mot horisonten och när den försvinner åker alla utom Nord Svahns hem, dom fortsatt lyckliga semesterfirarna.
Tre fjärdedelar av min familj är lyckliga semesterfirare vi med, men vi vill inte gå upp halv fem imorgon bitti för att köra pappan till jobbet.
Ge oss till klockan fyra imorgon, då hittar vi en ny ö!

Åter hemma, och direkt ner till Sjöräddarrock på hamna.
Fantastiska Stan, Ban och Lara band med Sellastrybarn underhöll mangranna Buabor (och ett par utsocknes) tills solen gick ner och åskregnet började droppa.
Borta bra, men, ja ni vet.

Dom växer, våra ungar.

Adios Javea.
Adios lugna sköna finhäng.

Remember-in-november.

Utflykt till grottan Cova Tallada utan de allra minsta (som inte skulle fixa vare sej promenad eller klättring) och stackars Emelie som blev den som fick stanna hemma med dem.
Förbi Javea, över berget, ner till Denia, ut på spetsen som pekar rakt mot Ibiza.
Men äventyret tog slut nästan innan det ens hade börjat.
I början av vandringsstigen, innan ens husen tagit slut, mötte vi ett gäng fransmän som besvikna kom tillbaka.
Man fick inte gå in i grottan.
Inte utan självutprintade tillstånd som skulle fyllas i passnummer på och godkännas.
Så… vi fick gå ner och ta ett tröstdopp i havet istället.
Och, se på sjutton!
När vi hoppat ner i den blå lagunen och vänt oss om såg det märkligt likt ut en grotta därinne.
Lite klättring senare stod vi där.
En grotta så god som någon!
Grotta som grotta, och för barnen (som inte sett de snygga googlebilderna från grottan vi skulle tagit oss till) spelade det ju ingen roll.
Slutet gott!