Adios Javea.
Adios lugna sköna finhäng.

Remember-in-november.

Utflykt till grottan Cova Tallada utan de allra minsta (som inte skulle fixa vare sej promenad eller klättring) och stackars Emelie som blev den som fick stanna hemma med dem.
Förbi Javea, över berget, ner till Denia, ut på spetsen som pekar rakt mot Ibiza.
Men äventyret tog slut nästan innan det ens hade börjat.
I början av vandringsstigen, innan ens husen tagit slut, mötte vi ett gäng fransmän som besvikna kom tillbaka.
Man fick inte gå in i grottan.
Inte utan självutprintade tillstånd som skulle fyllas i passnummer på och godkännas.
Så… vi fick gå ner och ta ett tröstdopp i havet istället.
Och, se på sjutton!
När vi hoppat ner i den blå lagunen och vänt oss om såg det märkligt likt ut en grotta därinne.
Lite klättring senare stod vi där.
En grotta så god som någon!
Grotta som grotta, och för barnen (som inte sett de snygga googlebilderna från grottan vi skulle tagit oss till) spelade det ju ingen roll.
Slutet gott!

Sex timmar i Valencia, på tok för lite.

Efter våran tågluff förra sommaren sa barnen: Aldrig mer en stad! och jag var benägen att hålla med, så närapå folkskygg jag blivit på senare år. Hetta och trängsel går bort och jag utflyktar helst nånstans stilla och lugnt.
Men idag styrde vi ändå kosan mot Valencia, sex vuxna, sex ungar och de tunnaste kläder vi packat ner i våra semesterväskor.
Och herregud, så golvad jag är.
Av en stad.

Förr i tiden rann en flod genom Valencia, men på femtiotalet svämmades floden över och halva stan dränktes i vattenmassorna. För att lösa problemen ledde man om floden att rinna söder om stan, och torrlade hela flodfåran. Numera är den gamla flodfåran en slingrande lång grön park genom hela staden, med flera hundra år gamla broar, grönytor och lekplatser.
Gulliver är en lekplats.
Där ligger Gulliver från Gullivers resor, en gigantisk jätte för barnen att klättra omkring på, precis som Lilliputtar.
Rutschkanor längs hårlockarna, grottor under händerna.
Gulliver syns från rymden, Google Earth ger mej en bättre bild än vad som ens går att uppfatta live.

Lite längre nedströms ligger husen.
Husen.
Samma arkitekt som ritade Turning Torso i Malmö (Santiago Calatrava) fick i uppdrag att rita husen i Valencias kultur och vetenskapsområde, som byggdes på nittiotalet i flodfåran.
Och Calatrava gick så att säga loss.
Tänk att fullkomligt gå bananas vad gäller tidigare traditionell arkitektur (eller rimliga budgetar), få kommunstyrelsen att klubba jajamän! på idéerna och sen stå där och se sina visioner växa fram på riktigt.
Ett hus som ett gigantiskt öga.
Ett som ett stort skelett.
Ett som den största Star Wars-hjälm du nånsin sett.

Jag är helt knockad och, mina vänner, sex timmar i Valencia är inte i närheten av nog.
Vi hann inte med katedralen.
Inte heller tornet där man har utsikt över både stad och strand.
Vi hann inte ens med att gå in på varken vetenskapsmuseet (skeletthuset), planetariet (ögat), operahuset (Star Wars-hjälmen) eller L’Oceanografic, en sjukt snygg oceanografisk park.

Jag tar tillbaka allt jag sagt om att inte gilla städer.
Jag kommer till Valencia igen.

Paella och njut på strandpromenaden, medan månen stiger upp över Medelhavet.

Kullerrull och nedgrävning, salta kallsupar och en och annan stukad tå.

Emil åker inte till Spanien utan att ta reda på var man bäst kan få tag på gummigubbar.
Emil åker tre timmar fram och tillbaka till Valencia för att gå på loppis, och kommer tillbaka med ett helt fång.

Egentligen är jag en utflyktsmänniska, men i trettiofem graders värme retirerar jag till att nöja mej med bara häng.

Cava, ljus och kökliandets himmel.

Restauranghäng på El Benissero-stranden i Javea, ackompanjerat av klickande kullerstensljud som ramlar in med vågorna.
Roliga vågor.
Nån dag kanhända vi hamnar här?

Cala Blanca - den vita stranden.
Tunnlar, hajtandsfynd och bokpaus under trasigt parasoll.
Trettiofem grader i skuggan.
Kroppen klibbar.
Och ute i snorkelsvalkan simmar fiskar runt fötterna, större än man kunde tro.

Hänget, folket.
Hjärta allt.

Vi lämnar poolen, tar lilla Fiat 500-bilen och kör och kollar omgivningarna, den rastlöse, jag, och så den lille som gärna hänger med vid löfte om godisköp på vägen.
I Javea slår vågorna in på kullriga stenar och folk trängs på strandremsorna som inte har knotig lavasten att bada från.
Mot de höga klipporna som omger stan är trängseln mindre, gräset är gulnat och bränt och i horisonten tronar berget vars sluttning vårt hus står på.
Det är söndag idag.
Vi hoppas trängseln är värst då.
För imorgon vill vi bada hav.

Det började i fjol
När äppelträden stod i blom
Sämre tider var det man sa
Men det blir nog mycket bättre snart

Sen försvann Marie
Och med lag, ordning och rätt
Fick hon pojken med sig så vid tjugosju
Har jag sett mer än de flesta har sett

Och fast jag tiggt, bönat och bett
Är det här det enda jag får
En morgon mellan bergen
Jag får en morgon mellan berg

Dimman lättar upp
Härinne och utanför
Det börjar att skymtas en stenig väg
Och man ser hur högt det är

Men jag tar ett litet steg
Glider ändå ner
Jag har gjort det jag kan, det blir inget mer
Jag har sett mer än jag borde ha sett

Och fast jag tiggt, bönat och bett
Är det här det enda jag får
En morgon mellan bergen
Jag får en morgon mellan berg.

/Perssons Pack.

…sjunger jag barnen till sömns med om kvällarna.
Det har jag gjort varenda nattning sen vår tågluff förra sommaren, då vi bodde på ett hotell i Bad Gastein och jag slog upp fönstren på morgonen och såg solen gå upp över bergen.
Idag sjunger jag den igen.

Ett gäng från Stockholm, ett från Malmö och ett från Bua.
Ett hyrt hus på en bergssluttning i Valencialand, med citronträd i trädgården och utsikt över nejderna.
En vecka, noll måsten.
Förutsättningarna är goda.

Denna dagen.
Denna dagen, då jag först (surt) jobbade hela dagen medan Lisa och Fredrik, Sofia och Magnus, Mattias och alla barnen åkte ut till Nordö, där jag sen fick skjuts av Johan ut i trettio knop och vidare både Lollo och Peter samt Pär och Camilla kom ut och la till.
En ö-gathering av allra bästa sort.
Denna dagen, då krabborna metades upp och ungarna satt på kö till att få åka ring, då Johan och grabbarna hittade en flaskpost från Randlevsskolen i Danmark, då cava öppnades, pinnar samlades och lägereld tändes.
Denna dagen, remember in november.

En fästningsterass, fina vänner och (ofotograferad) skrattkväll på premiären av best of Schtunk.

Det blåste en del den här morgonen, det gjorde det.
Vi försökte på Nordö, men kom inte intill.
Vi testade Kläppen, men drev bara bort.
Sönnerös sydsida då, vinden kommer ju ändå från norr?

Vi gick på grund.

Jag satt i fören och höll utkik efter stenar, ropade STEN! då det kom en, Mattias la in backen och så drev vi samtidigt västerut i vinden. Där låg ytterligare en sten. Som propellern slog rakt i.
Tillbaka till hamnen, båten ville bara styra åt vänster vilket var jobbigt i gattet när vi skulle runda fyren men desto bättre inne i hamn när vi skulle runda piren och lägga till på vår plats.

Tio timmar, sjuttioelva svordomar och hundra procent sotsvärta senare hade Mattias lagat båten, där propellern kantstötts och styrstaget knäckts.

Men ungarna var iallafall bekymmerslösa.
Och bättre verkstadsområde går ju knappt att hitta.

Den förmodade ut-på-ö-kvällen blåste bort till en stanna-i-hamnen-kväll med båtgrannarna.
Alls inte det sämsta.
Så glad glad glad i våra båtgrannar.

Fem snurr för den ene idag, och fyrtio granna för den andra i fredags.

Vakna i viken, krabbor, stjöstjärnor och brännmanetshinder för morgondopp.
Hejdå Orreviken och Tony och Kicki och Walle!
Det här var en fin liten plutt till båtsemester.