Solsken, storm, ösregn, solsken, ösregn, storm, solsken igen.
Man kunde nästan tro att den här midsommaren var en tevereklam.

Pappan facetimar uppifrån Hohe Salves topp och mammans alplängtan når oanade höjder.
Dom ska gobbalandskampa därnere ikväll. Och ölfestivala imorgon.
Glad midsommar till Hopfgarten!

Sill och potatis (och så revben åt de kräsna) i Ambjörntorp.

Tolv timmars sömn, uterumsfrukost och den lilla jakten på de tre mogna midsommarjordgubbarna.

Jag är beredd att kuta ut i trädgården och jag ska vinka mitt HÅRDASTE! sa Ruben medan vi satt alla tre framför Flightradar och följde Mattias väg med flygmaskin mot Alperna.

Och så körde dom över Veddige.

Fjorton kilometer morgonluft.
Dopp i två sjöar.
Livet.

Jordgubbsletning i pyjamas, båtbygge i tvärdrag och ogräsrens med egen skottkärra.

Fall och dopp i Högvadsån en alldeles vanlig måndag.

Blomsterplock, altanfika och Ulla och Thord.

Into the woods and onto the stations.
Team Finkarna led ett brutalt nederlag på att mäta metrar och klura ut bildrebusar, men var desto vassare på såväl kungafamiljens födelsedagar som rockringskarusell, för att inte tala om stationen där en skulle hälla vatten i ett håligt rör och de andra samtidigt täppa för hålen.
Ett skojigt tröv!
Jag laddar redan för nästa år och tänker då koppla på instruktionslyssnarkapaciteten bättre.

Många sådana här morgnar önskar jag mej.

Same procedure as last year.
Första kvällen på sommarlovet hänger vi i hamnen med Nord Svahns.

Här ska det bockas av.
Saker som Ruben vill göra på sitt sommarlov.
Kan bli svårt att fixa “gå upp i vattentornet” men i allt annat tänker jag göra mitt bästa.

Det finns en gammel gobbe jag känner
Trots sällsam kontakt är vi vänner
Han diktar och rimmar till allting på vers
(Att slutföra detta inlägg kommer bli en liten pärs)

En dag han mej ringde så plirig och glad
”Nu ska jag dej fråga, du kan inte tro vad
Den här gamle gobben ska gå och gifta sej
Vill du ta kort påt, du har alltid vart en gohällier tjej”

Så står dom där på stranden, Ann-Britt och han
Och är gulliga som tonåringar, så fina med varann
Två JA över nejden och en tår hos mej där bak
Folkets jubel över Kärradal, ända upp till himlens tak.

Största glassen på andra sidan Äva.
Härmed är sommarlovet invigt.

Den blomstertid nu kommer osv.
Sommarlov!

Några spända små hjärtan ska få en lillebror eller lillasyster alldeles när som helst.

Jag gick ut i trädgården. Det hördes fnitter och musik men jag såg ingen. Förrän jag lyfte på locket.

Baby Shark över nejden, kvällsmat på filt och spridda dopp i böljan av dom modiga.
Det är världens bästa förskola som har picknickkväll och avslutningsuppträdande, och imorgon är Bertils sista dag där innan det stora långa sommarlovet.

En skog, två friluftsklädda, tre rådjur, femtiofem fästingar.
Vi slår på stora trumman, Josefine och jag, vad gäller vandrande sommarplaner.
Rutten Kärnebygd - Varberg inklusive övernattning in the woods är tanken, men vi börjar lite lätt först med att provgå från Grimmared till Strängbetong.
Och det är fantastiskt.
Eller ja, att knalla rakt in i fästingarnas största sommarkollo kanske inte känns precis fantastiskt, och inte heller kaffevattenfallet som sköljer över hela Josefines rygg när hon böjer sej framåt för att plocka bort de nyligen upptäckta fästingarna (fyrtio på henne och femton på mej!) fast när hon skräckslaget tvärstannar för att hon hör en morrning, (misstänkt likt ett GRISGRYMTANDE) och sedan går runt och klappar händerna för det vilda i flera timmar (Google säger att man ska VÄSNAS vid oönskat möte med vildsvin) är det faktiskt både lite fnittrigt roande och en smula spännande.
Vi stannar och fikar vid en gammal skvaltkvarn mitt inne i skogen, där förmiddagens regndimma fortfarande dröjer kvar.
Rådjuren sticker upp huvudena över ängsgräset.
Kossorna stirrar stilla.
En orm ringlar iväg, ackompanjerat av återhållet tjut och världsrekord i bakåt-höjdhopp.

Det är så fint i skogen, på stigarna och spåren.
Att bara gå och gå och gå, utan brådska eller givet mål, samtidigt som vi pratar om viktigt och oviktigt, eller bara strövar efter varann, är värt guld.
En person man kan vara tyst med.
En person man kan gapflabba med.
En person man kan fnittra stilla åt, där hon går och skrämsmäller i sina händer med jämna mellanrum.

Vandra är kanske min grej ändå, när alla andra träningssätt verkar falla på mållinjen.