Upptäcksfärd på Båle med två små äventyrsresande.
Styvmorsviolen blommar i hav i år, kastanjer fyller fickor för att kastas så det säger plums, och har krabborna vaknat ännu ur sin kallvattniga vintervila?
”Du är min vän Rasmus och det här är dinosaurieben från Danmark”.

Vissa går glammig rundvisning på Anfield (så nära den arenan de kommer den här helgen) och andra kämpar hårt på konstgräsplanen bakom Kullaviks idrottshall.

Nu drar det här lajra gänget till Liverpool för att förhoppningsvis fira serieseger på söndag, även om de knappt tror det själva (fast å andra sidan trodde de inte att samma lag skulle slå Barcelona med 4-0 i tisdags heller).
Inte för att de har lyckats få tag på matchbiljetter, bästa försöket hittills kostade 6000 styck.
Men snyggaste armbanden har de iallafall, flong nya från LeFinks läderkällare.
Hejar gör vi här hemifrån med!

Vitsippor och majkyla.

Du kan aldrig gissa mamma vad jag har bakom ryggen.
Dina ÄLSKLINGSBLOMMOR.

Stormvindar viner, ovädret hägrar i horisonten.
Från flygplatsen lyfter inga plan, folk trängs överallt.
Det mörkskyade ovädret ersätts av en dimmig, obestämbar smog och plötsligt får vi ändå lyfta, första planet iväg, skämmigt urskuldrande skyndar vi genom gaten framför stackarna som väntat sen klockan sju imorse.
Genom ett Europa, osynligt under tätt molntäcke.
Österlens backafall, välkommen hem.

Regnet fortsätter falla, så vi tar våra sista euros, går över gatan och stoppar ner fötterna bland nafsande fiskar.

Regndroppar faller över västra Kreta, då tar vi pensionärståget upp i bergen.

Imorgon ska tjugotvå sekundmeter blåsa in, lagom tills vi lyfter mot Sverige.

Så glad över de här kullriga strandstenarna.
Dom är lena att plocka med, varma att sitta på och så håller dom alla sandstrandstörstande turister flera kilometer norrut.

Poolförmiddagarna alltså.
Rätt svårslagna ändå.

Tja, Chania är en fin liten stad med pittoresk hamn, venetiansk gammal fyr och gulliga gränder.
Fast jag trivs bättre på landet.

Kväll på Malemes Old Street, vi hänger där solens sista stålar kommer åt och har inte så många planer mer än just det.

I början av nittonhundratalet upptäcktes Late Minoan Tholos Tomb, en antik grekisk tempelgrav som dateras tillbaka till den sena minoiska eran, ungefär 14:e till 13:e århundradet före Kristus.
Svinlängesen.
(På riktigt, ungefär här slutade istiden i Sverige och de allra första stenåldersmänniskorna satte bo.)
Sen kom andra världskriget och fallskärmsjägarna, en bomb slog rakt ner i tempelgraven och pajade taket och gravens bakdel.
Vi har inte sett The Mummy på ett tag, så vi gick in.

På morgonen den 20 maj 1941 landade de tyska fallskärmsjägarna på Malemes sluttningar.
Andra världskriget brann i Europa, Nazityskland stred mot grekiska styrkor och de allierade (som var Storbritannien, Australien och Nya Zeeland) och efter bara en dag led tyskarna stora förluster.
Det här var första gången tyska styrkor mötte massivt motstånd från civilbefolkningen.
Följande dag gjorde ett missförstånd av de allierades befälhavare att tyskarna lyckades ta Malemes lilla flygplats, och med det vände deras underläge till överläge.
Efter tio dagars stridande lyckades tyskarna överväldiga försvararna och stod till slut med en pyrrhusseger.
Pyrrhusseger. En seger, men till större kostnad än vinst.
Hitler förbjöd ytterligare storskaliga luftlandsättningsoperationer efter Slaget vid Kreta, det första slag där fallskärmsjägare användes i större skala.

4465 tyska soldater vilar på tyska krigskyrkogården i Maleme.
Under hela andra världskriget dog 50 miljoner människor.

Så många gravstenar.
Så många namn.
Så många födelsedatum, samma datum för död, allihop.
Mellan Erich Beier (1921-1941) och August Gräff (1919-1941) en lika stor sten, men med inskriptionen:
”I denna gemensamma grav vilar 193 tyska fallna”.
Så många fragment av kroppar, alla under samma lilla sten.
Nästa skylt:
”Tack till de soldater som i vattnen runt Kreta förlorade sina liv och i havet fann en grav”.
Alla som försvann och inte fick någon gravplats alls.

20 maj 2001, exakt sextio år efter att fallskärmsjägarna invaderade Kreta, möttes överlevare från de stridande nationerna Grekland, Storbritannien, Australien, Nya Zeeland och Tyskland här på Malemes krigskyrkogård för att skaka hand för fortsatt fred och försoning.

Må det aldrig hända igen.

På promenad i Maleme hills.

Våran grill.
Fem oliver av fem möjliga.

We don’t see you in the bar in the evenings? frågar bartendern retoriskt.
Nä. Ni gör ju inte det.
Såhär går det till:
Vi går upp och äter frukost, sen ligger vi vid poolen och läser i några timmar, pratar hello-hello med papegojorna och tar det lugnt. Sen hittar vi på nånting utflyktigt eller upptäckigt tills solen går ner klockan åtta och då tar vi varsin dusch och lägger oss sen i sängen och läser tills ögonen går i kors. Brukar ske vid nio-tio-tiden. Sen går vi upp igen vid sju-åtta och är på det igen.
Så jobbar vi.

Baloslagunen, bergsklättringen och solen som till slut vågade sej fram att värma.

“Make sure your feet are well dressed!” säger kvinnan till oss medan hon berättar om den lilla ön Imeri Gramvousa som vi är på väg ut till, och den bergiga klättringen upp till det venetianska fortet på toppen av ön, 137 meter över havet.
Vi kikar ner på våra flipflops och tänker att man lär så länge man lever, nån klättring var det ingen som nämnde när de föreslog Gramvousa till utflykt åt oss.
Men skam den som ger sej, och snart står vi flåsande där uppe och tittar ut över den lilla arkipelagen på Kretas allra nordvästraste hörn.
Det rostiga gamla vraket nere vid stranden.
Fortruinerna.
Alla fräsiga små blommor.
På Imeri Gramvousa finns det tre växter som är endemiska, stod det på en tavla på båten.
Finns bara där i hela världen.
På just den här ön.
En vildlök, någon kamomill.
Mobiltäckningen är obefintlig, bildgoogla går inte.
Jag tar bilder på nästan varenda liten blomma jag ser, omutifall att just den sen skulle visa sej vara den där endemiska lilla rackaren.
Resterna av en grekisk flagga vajar däruppe.
Vi klättrar ner igen.
Balanserar på lava nere vid stranden, kollar in vraket up close.
Det blåser kalla vindar, molntäcket vill inte låta sej luckras upp.
En kylslagen dag till havs, och mina obefintligt tränade vader lär protestera utmattat högljutt imorgon.
Well.
Imorgon är en annan dag.