Härifrån och till evigheten.
Eller åtminstone över sundet till La Graciosa, den lilla ön som bara jag i vårt ressällskap tycker att vi kan hinna med att ta färjan till på vår semester.
Jag retirerar väl på den punkten då.

Det är en smula vindigt på Playa de la Garita.

Från en César Manrique-skapelse till en annan:
Kaktusträdgården!

Från Lanzarote kom César Manrique, en arkitekt och konstnär (för att inte säga universalgeni) som har formgivit snart sagt varenda sevärdhet på hela ön.
I Tahiche mitt på ön byggde han sitt hus (efter att han flyttat tillbaka dit från New York 1966) där han sen levde och målade och skulpterade och formgav och skapade fram till sin död 1992.
Drömliv!
Och bara Ruben ville följa med mej och titta på hans hem idag.

För ett hem.
Byggt ovanpå fem stora lavabubblor, som var och en inretts till fem olika lounger och hänga-i-soffa-med-drink-eller-kaffe-rum, sammanbundna av vindlande gångar, inte sällan trappförsedda. Träd växer upp genom hål i taken, här och var dyker barer och dansgolv och en pool upp, och på ovanvåningen rinner de stelnade lavaströmmarna in genom fönstren.
Det finns knappt en rät linje i hela huset.
Jag älskar det.
Ruben älskar det.

Tänk att få bygga sitt hem som man vill, utan att lyssna på förnuft utan bara på hjärta, att se möjligheter istället för svårigheter och dessutom ha en herrans massa pengar och kontakter att förverkliga alltihop med.
Och sen: Bo där. Leva där. Arbeta där. Umgås där.

Dröm dröm dröm.

Nere i Arrecifes skitiga hamnkvarter ligger gamla skeppsvraket Telamon för evig vila.
Det var under en stark storm på Atlanten som Telamon sprang läck, på väg mellan Elfenbenskusten och Grekland, och försökte ta sej in till Lanzarote för att söka nödhamn. Det gick dock inte att laga Telamon. Och sedan dess ligger hon stilla på grunt vatten, spöklik och underligt vacker i all sin rostighet.
DÄR ÄR BRAKET! ropar Bertil och kliver ner på stranden.
Ja, där är braket. Brak och bulkaner.

Svartsteninga Salinasstranden, med salttillverkningsbassänger bakom och dånande Atlantvågor på inkommande.
Storpojkarna hukar kvar i bilen, småpojkarna silar sten, och längst ner vid vattenkanten rullar vågorna in över dom som leker för nära naturens urkrafter.
Vi äter lunch på Chaco Burger i Playa Blanca, fascineras av vulkanlandskapets skiftande flammiga färger och tar en liten promenad till den gröna lagunen i El Golfo (tillsammans med resten av Kanarieöarnas samlade turistflock, El Golfo nämns i samtliga guideböcker och turistbussarna trängs tätt).
Det kostar lika mycket att hyra bil en hel vecka, som det kostar att ta transferbuss t/r för fem personer mellan flygplatsen och hotellet.
Just sayin.

Karga trädlösa landskap och sandljusa tjugogradiga stränder.
Fuerteventura bakom klipporna, Museo Atlantico osynligt på havsbotten utanför (utan dykcertifikat kan varken vi eller ungarna se denna helt enormt häftiga skulpturpark på havets botten) och flera timmars sol-och-bad-njut innan mörkmolnen drog in och vi gick upp och fikade på bergskammen istället.

Innan byn vaknar.
Tidig promenad med det morgonpigga av mina barn.

Det är februari.
Skrapa rutor, skotta snö, undvika härjande smittor.
Eller så snubblar man över en restresa.
¡Hola Lanzarote!

…jag är hellre här.

Solsnö med ett litet uns av porl.

Den här killen trampade genom isen på dammen idag.
Genomblöt och dystinkande, ombytt, upptinande.
Tvättmaskinen går och lågorna dansar.
Vi läser Häxan och Lejonet, dricker te och innan läggdags blir det kanske ett avsnitt till av Fråga Lund.
Han vill ha ett avsnitt Fråga Lund varje kväll innan han somnar.

Allt jag behöver har jag omkring mej hela tiden.

Jag tar tillbaka allt jag sa om svårnavigerat och krångligt och manualskräck, det här är jätteroligt!

Här bor vi.
Och ikväll är här vackert, knarrigt och tyst.

Min rygg la av först, sen Bertils, och sist Mattias.

Pulkatime.

Snö!
Och under den, på dammen: Is!

Den här veckans grymmeförkylning turade oss om i däck.
Men att ungens bästa syssla är att leka doktor… ja. Det kunde varit värre.