Det blir inte alltid riktigt som man tänkt sej, tänker jag där jag står i kvällskylan på skolgården bredvid en påpälsad febertuss (som nu fått penicillin mot vad som visade sej vara halsfluss) och ser hur hans klasskamrater tågar in i matsalen två och två bredvid varann.
Lucior, tärnor, pepparkakor och nissar.
Ett vackert tåg, men med en liten nisse kort.
Nissen ler in mot värmen, lägger örat mot rutan och hör litelitegrann av Tipptapp.
Sen tar han min hand och så går vi hemåt igen, mot filt, brasa och äventyrsfilm till öde ö.
Det blir inte alltid riktigt som man tänkt sej, men det kan bli ganska bra ändå.

Jag har bävat för den här dagen.
Någon gång måste den ju komma, men jag ville helst aldrig att det skulle ske.
Dagen då jag och Ruben läst ut Mördarens Apa.
Nu är det slut.
Inga mer kvällar i soffan med Chiefen och Sally Jones.
Inga mer detaljerade maskinrumsbeskrivningar och strapatsfyllda båtfärder till Afrika och Indien.
Inga mer sorgliga fadosånger av Ana, nynnandes i bakhuvudet, inget mer dragspelssnickeri hos Signor Fidardo.
Ingen mer Maharadja av Bhapur.
Ingen mer jakt på Alphonse Morro.
Jag kommer sakna ihjäl mej, ingen annan bok kommer någonsin kunna segla in och putta denna av tronen.

Men jag har en unge till.
Och han blir väl också åtta år nån gång.

Feber pendlar, Monsterfamilj hyrs, flaggor målas, mormortårta äts.
Eller, tårtan är det bara jag som rör.
Ruben ligger mest under en filt och värmer händerna med nykokta ägg.

Julbord på Sjögärde på mammas trekvartssekeldag.

Vi flög hem från Litauen.
Snön försvann.
I onsdags gick jag ner till hamnen med Lisa och Sofia och badade bastu med övriga tanter i byn, fem dopp i havet.
Så tog jag bussen in till stan och gick på bio med Lisa kvällen därpå, A star is born såg vi, jag kan inte släppa så bra den var.
Hela fredagen lång lyssnade jag på soundtracket.
Ruben fick feber, film hyrdes, glass åts.
Och idag: En enda lång pyjamasdag.

Självklart var det Emil som föreslog att vi skulle åka tretton mil bort från Vilnius, ut till en skog där en excentrisk gubbe skapat en skulpturpark av gamla sovjetiska statyer som (efter att Litauen blev självständigt från Ryssland och Sovjetunionen 1990) skulle förstöras, och som excentrikern bad om att få ta hand om istället.
Så vi åkte ända ner till vitryska gränsen, in i dimman, och gick runt i en trolsk skog full av Stalin och Lenin, ackompanjerade av rysk musik från högtalarna på tornen från fånglägren, vilka gubben också samlat in och försökt återskapa.
Tågvagnar. Taggtråd. Gulag.

Alldeles ensamma var vi.
No shit Sherlock.
Taxichauffören såg skeptisk ut och sa att han nog kunde föreslå sisådär tusen bättre platser vi kunde åka till istället.
I know a nice monastery not far from here?

Men Emil, han var lycklig som ett litet barn.

Vindruvor och chips i hotellsängen, middag på Kitchen och dart på Portobello, hyperengelsk pub med ingång genom telefonkiosk.
Så var sista kvällen slut.

Skymning över varpinės bokštas-tornet, katedralen och julmarknaden.
Skymning även över loppmarknaden 6 blusos med spionkamerapistolen, leninfigurerna och så lilla Drutten som fick byta ägare och följa med gummigubbsfantasten hem till Malmö.

På andra sidan floden Vilnelė ligger Užupis, en stadsdel, konstnärskoloni och, för konstnärerna själva, en egen, självständig republik. Nere på Paupio gatvė finns republikens konstitution skriven bakom glas, på en herrans massa språk, svenska också.
Ett femtiotal punkter sådär, som till exempel att alla har rätt att älska och ta hand om en katt.
Lite fika och kyrka och bastilj senare (samt en hel massa gummigubbs-letning åt gummigubbs-samlaren) äter vi gottgottgott på georgisk restaurang i gamla stan.
Georgisk mat alltså!
Note to self för framtida resor österut.

Vacker stad i skymning.
Och ett kvällsbesök hos grå mannen, med tveksamma grisöron, läbbig tunga, och Starka.
-Vad är Starka?
Grå mannen ryckte på axlarna.
-Starka..? Starka.

Finns inte jättemånga välkända sevärdheter i Vilnius stad.
Men en kulle finns det!

En av oss kom i gympadojor.
En annan med modern tonårig vristglipa mellan byxa och sko.
Stockholmarna blev nattligen varnade per sms om rysskylan, ändå var det dom som med stelfrusna fötter köpte de första paren värmande strumpor av vilna. Ull alltså. Det första ordet på litauiska vi lärde oss allihop.
Julmarknaden i Vilnius var lika prålig, julig, förväntansriktig som jag trott.
Äppelglögg och pannkaksmackor, gummigubbsspaning åt samlar-Emil och en katolsk mässa i full gång inne i katedralen, med pendlande rökprylar och allt.
Och vilnavantar.
Vilnabenkläder.
Vilnavadsomhelst.

Utanför har nyfallna snön slaskats brun av kängfötter och saltbilar och efter frukost under källarvalven sitter jag uppkrupen i fönstret med en karta över stan.
Emma ska bada badkar och än dröjer det någon timme innan Emelie och Andreas kommer.
Jag och Mattias tar en liten tur i kvarteren runt hotellet, med glühwein på lilla grantorget och tre vintageklänningar i billig secondhandaffär.
Femton kronor styck. Att knös ner i handbagaget.

Sen kommer de med taxi i snömodden, våra eftersläntrande kära stockholmare, och gänget, livet och semestern är komplett.

Det snöar i Litauen.
Kalla flingor faller över Vilnius, över öststatskvarteren på väg in mot centrum och över gamla stan innanför murarna.
Klockan är midnatt och vi hittar en gata med en bar med en egen öltapp på varje bord.
Västkustborna är här, malmöiterna är här, och stockholmarna, dom kommer imorgon bitti.

Gråast av novemberdagar, blåskallt och motorvägsrakt.
På radion Robyns nya, och Seinabo Sey.
På Geovetarcentrum dyker piggpiller Sturkell ner i källaren och hittar magnetmätarmanick som vi lyfter ut till bergsknallen utanför.
Instrument för vissa, termos för andra.
Märgochbenkyla.
Jag längtar till värme och imorgon åker jag till tio minusgraders Litauen.

-Vilken färg vill du ha i håret?
-Min faboritfärg är röd.
-Vad bra, ska vi ta röd då?
-Och min faboritfärg är också orange. Och gul.
-Då kanske vi ska ha både röd och… kanske guld?
-Min faboritfärg är också rosa. Och blå.

Kanelbullar och dragspel i Ängarna, livet vet då vart värmen finns.

Sicket antiklimax att klättra hela backafallen ner till Sumpa hagar för att besöka källan som jag inte varit vid sedan jag var liten, och inte hitta den.

Bua strand? utbrast Bertil Svahn när jag visade honom mina kartor häromveckan, just för att kontrollera så inget var glömt eller fel eller missuppfattat vad gäller småställena härute på våran halvö. Bua strand hetert inte. De skåm väre SÖNNERSTRANNA. De vörom Boråsara som kommem hid å döptet te Bua strand. Så där skaste skriva Sönnerstranna, å inget aent.

Så gott folk, det här är Sönnerstranna by day.
Det blir inte ljusare än såhär idag.

Inomhus marinbiologi och utomhus frostgnisteri.