Kanelbullar och dragspel i Ängarna, livet vet då vart värmen finns.

Sicket antiklimax att klättra hela backafallen ner till Sumpa hagar för att besöka källan som jag inte varit vid sedan jag var liten, och inte hitta den.

Bua strand? utbrast Bertil Svahn när jag visade honom mina kartor häromveckan, just för att kontrollera så inget var glömt eller fel eller missuppfattat vad gäller småställena härute på våran halvö. Bua strand hetert inte. De skåm väre SÖNNERSTRANNA. De vörom Boråsara som kommem hid å döptet te Bua strand. Så där skaste skriva Sönnerstranna, å inget aent.

Så gott folk, det här är Sönnerstranna by day.
Det blir inte ljusare än såhär idag.

Inomhus marinbiologi och utomhus frostgnisteri.

360 kronor kan räcka till 100 påsar med Plumpy’Nut – en näringsrik matersättning som ger barn de vitaminer, mineraler, fetter och proteiner som behövs för att kroppen ska kunna återhämta sig från undernäring.

500 kronor kan räcka till 350 sterila sprutor som används vid vaccinationer mot till exempel lunginflammation, mässling eller stelkramp. 

1 600 kronor kan räcka till 240 snabbtester för malaria – en av de dödligaste infektionssjukdomarna i världen.

Fatta vad 22 000 kronor kan räcka till.

Tårna är frusna och alla kläder luktar lägereld, men å vad roligt det var att stå på marknad!
Folk bara kom och kom och kom och handlade och handlade och handlade.
Jag fick nästan inte sett nåt av resten.
Bara spridda jagningar av barn och en värmande kopp glögg borta vid fikat.

Ruben fick en hundralapp att handla för och undrade om den räckte till att köpa Maries runda snurrgrej som hon gör skålarna på.
Hennes drejskiva alltså.
Den ville han ha.
Lyckan!
Mina gener kanske har förökat sej ändå..?
Sedan stod han länge länge alldeles fascinerad av Patrik som hamrade och slog på sina glödande järnstycken.
Så tog han 150 kronor ur sin egen hemmaplånbok och köpte ett nysmitt ormhalsband.
När jag blir stor vill jag nog bli smed, sa han drömmande. Patrik sa att det var roligt.

Bertil då?
Han la det mesta av sina pengar på lotter, utan att vinna någonting.
Detta för att storebror hade flax direkt och vann ett par sköna sockar av Stefan, som stod och sålde sådana inne i en vrå av ladan.
Besviken, och med lite kalla fingrar, satte han sej hemma efteråt och ritade en teckning.
Sen kom han med den och en finurlig min på kvällskvisten och sa:
Nån får betala pengar för denna. En krona kostar den.

Hundratio kartor köpte ni av mej.
Hundratio.
Det blev tjugotvåtusen kronor som ni hjälpte mej att ge till Läkare utan gränser.
Kärlek, mänskorna!

Nuså, är allt utom själva kartorna på plats.
Ungarna har sopat och trånat efter Karins choklad- och lakritsgodsaker och matat höns och spelat piano och käkat såväl fikon som jordgubbar som Marie odlat och som såhär i nästanvintern smakar som en dimmig dag i augusti.
Vi har druckit rykande te ur axmuggarna de fina (som Marie säljer imorgon, pass på!) och Simon kom in i galonisarna med nyfångad hummer, direkt från Kattegatts botten.
Och jag har fått flera mjuka pussar under misteln.
Imorgon klockan tio smäller det.
Välkomna!

Runt runt i julmarknadsland knatar Maries hönor, pickar och lägger ägg.
På söndag får dom trängas med besökare!

När tillräckligt lång bänk saknas för att lägga sex teckningshögar på till julmarknaden, då bygger mina bägge snickarkillar en bänk till mej. Av Arnfinns gamla målarunderlag dessutom. Återbruk som på morfars tid!

Sehärdå!
Kartteckningarna blev jättefina och Arne på Startryck sponsrade med printar, så nu på söndag säljer jag dom på Jul på Båle.
(Inte på Bålestranden, utan här på Maries mysiga gård på Bålevägen inne i Bua.)
Alla pengar går direkt till Läkare utan Gränser. Det blir mysigt, kom!
Marie säljer keramik, Viktoria säljer blommor, Fredrik säljer läderprylar, Sophie och Stefan säljer sockar, Karin säljer krämer och te och choklad.
Fler säljare finns, varmkorv finns, glögg och eldkorgar finns, det kostar ingenting att gå in och varje besökare får en lott med chans att vinna fina grejer.
Bland annat en sånhär kartteckning över Bua.
Eller en över Lingome. Eller hela Värö socken. Eller Varbergs kommun. Eller varför inte Veddige? Finns till och med en över Vendelsöfjorden.
På söndag 25:e november kl 10-15, Bålevägen 29 i Bua.
Vi ses!

En pyttescen, sju klassiker, massor av fantastiska kostymer.
Snart på en bygdegård nära dej!

Vår yoghurtbudget har peakat och fritids har fått kicka personal sen Ruben fick sitt x-box.

Krokfinger, skuggdjur och den eviga omöjligheten i att lära sej Dele Allis målgest.

Ljungfort, kottkrig och Titanicsjösättning på novemberblekt Båle.

Hämta tidigt och ge sej ut, för strax efter fyra på eftermiddagen kommer natten.
Vackra strålar och hala klippor, mina bästa strumpbyxor rök idag.

Tänk att dom inte kan gå en meter utan varsin pinne i handen.
Tänk att det enda som krävs för lycklighet är en pinne.

Ja du november.
Rosorna i trädgården har aldrig varit snyggare än nu.

…och så kommer kylteknikern och lagar luftvärmepumpen och kollar på mina kartteckningar och säger att Nordsten heter väl den där ön, och inte Norstö som Eniro skrev på sin karta och som jag, utan att tänka själv ens två sekunder, bara skrev in rakt av i varenda teckning.
All work for nothing!
Jag tog samtliga teckningar under armen och gick hem till Bertil och Marguerite för total genomgång av allehanda falluckor lätt genomramlade av en som inte bott här sen urminnes tider, till skillnad från gamle sjöbjörnen Bertil som kan varenda gruskorn längs Kattegatt.
Det var ingen som öppnade där.
Då fotograferade jag av och mms:ade till pappa. Och om pappa inte upptäcker några fel vad gäller kartor i Varbergs kommun (eller varför inte i hela södra Sverige, eller varför inte i hela norra Europa?) så är det en mikroskopisk risk att någon annan kartnörd skulle ha något att klaga på.

Jag började med att klottra kartor.
Sen finlirade jag klottret litegrann.
Sen ändrade jag skrivstilar och penselbredd och fingertryck och så blir det plötsligt skitsnyggt?

Det här går ju att sälja på julmarknaden på Båle nästa helg till och med.

Papporna i mitt liv.
Tacksamheten.

Dante fanns i Ätrans vatten.
En tung fredagskväll för alla tusentals frivilliga som letat i skog och mark och gömslen och vrår, dag som natt.
Nu får dom åka hem.
Ändå, vilken helt fantastisk uppslutning.
Viljan att hitta en vilsegådd pojke och leda honom hem till pappa igen.
Nu får pappan aldrig tillbaka sin pojke.
Och alla vi andra kramar våra extra hårt.

Ruben har fått sitt jultidningsförtjänade x-box på posten idag.
Han vill köra orange Dodge Charger till soluppgången.
Jag vill bara hålla om.