Dimman har lagt sej och den sista La Traviata-dagen är här.
Tåget går mot norr och skymning och någonstans därute finns Dante.
Trots flera tusen som söker står han inte att finna.
Lilla unge. Jag tänker på honom hela tiden.
Fyrtio minuter försvann Ruben, från Mikaelas konfirmationskalas. Han hade gått upp på storaberget, sett havet och tänkt gå dit och “kasta sten så det säger plums”.
Tjugo minuter var Bertil borta på Liseberg innan två vakter hittade honom.
Hur långa de minutrarna var, eller hur många tankar jag hann tänka, vill jag helst glömma.
Dante har varit borta i mer än två dygn nu.
Två dygn.
Två nätter i november.
Någonstans därute finns han ju.

Ny Traviata, ny Alfredo.
Samma Verdi, samma död.

Jag tar en promenad i en höstvacker stadspark.

På kyrkogården passerar jag, som alltid, Weddig och Sophias grav, där de ligger tillsammans med sina barn, Augusta, Mathilda och lille Lorens, han som bara fick bli några dagar.
Weddig och Sophia dog samtidigt som lille Lorens, och lämnade flickorna ensamma kvar, bara två och fyra år gamla.
Jag undrar alltid vad som hände.
Och varför döttrarna förblev ogifta dessutom.
Inga efterlevande, ingen som ser till deras grav.
Pinnar och grus. “Sköts av kyrkorådet”.
En dag ska jag lägga dem en blomma.

I Falkenberg går tusen personer skallgång efter tolvårige Dante, som försvann i tisdags kväll när han skulle gå ut med hunden. Hunden kom hem, Dante gjorde inte det.
Skräcken hans föräldrar känner.
Ytterligare en dag utan något som helst spår.
På fredag är jag hemma igen, på fredag kan jag hjälpa till att leta, men på fredag är alldeles för många dagar för sent.

Det är varmt ute, mer september än november, och världen känns förunderligt orättvis.

I väntan på bildgodkännande från alla som ska ha ett finger med i spelet; litet smakprov sålänge.
Día de muertos goes opera!
Kolla ungar, morsan har varit och fotograferat hos Coco!

Lite D-vitamin på näsan efter en operadag inomhus.

La Traviata på Día de Muertos.

-Mamma, jag älskar dej. Jag kommer aldrig någonsin glömma dej.

Det här mammahjärtat säger att jag inte ska åka till Malmö idag.
Men det gör jag ändå.

Sköna söndag.

Jag behövde sitta ner hemma hos Lisa och Fredrik ikväll.

Efter en lång jobbdag som började med krock i Lassabackarondellen och fortsatte med insladdning på uppstuds till hundrahövdad gruppbild av barncancerkonferensdeltagare på Kusthotellet (utan att ha haft tid att kika runt på bra platser för en sådan eftersom all förberedelsetid försvann i Lassabacka med buckelinspektion, pappersskrivande och att vara snäll mot stackars damen som varit på väg till kyrkogården med blommor och ljus åt sin man när hon drämde in i sidan på mej) samt slutade med en p-bot på strandpromenadsparkeringen eftersom p-skiva var det sista jag tänkte på när jag med andan i halsen skulle hinna fram till den där gruppbilden.

Efter det, så var pale ale soda, pulled pork och enkelt häng med snälla människor precis vad jag ville ha.
Så när Bertil slog sej i bakhuvudet, grät i min famn och bad om plåster, och Fredrik kom med bandage och lindade om hans lilla tacksamma huvud, (“Fredrik är en jättebra doktor, mamma”) var det pricken över i på denna fina, varma och därtill olycksfyllda dag.

Jag tänker på alla hundra barncanceröverlevare på konferensen som har fajtats mot denna vidriga sjukdom, och fajtas än idag mot efterverkningar och hjärnskador.
Och fina lilla damen i Lassabacka, som till slut ruskade på sej och sa: Jag har haft cancer två gånger, så det här ska jag väl klara av.

Vi har det så fantastiskt bra.

Bus eller godis?

Nytt försök, ny källa.
Och den lilla lilla källan vid Maltaremosse vid Ry ovanför Veddige var alldeles lagom stor att dricka ur.

Inatt sover vi över hos mormor och morfar.
Eftermiddagsfikar med bullar, går till Veddige simhall och tar simborgarmärke (yay!), läser Gustav och snåla glasstanten (en gång när han var liten frågade Ruben om mormor och morfar ligger och läser högt ur “Gustav och snåla glasstanten” för varann om kvällarna, jag kan fortfarande inte läsa ur den utan att fnissa åt det) och tittar på naturprogram, Rubens nya passion. Det finns alltid ett naturprogram värt att se, bara att zappa mellan Kunskapskanalen, Nat Geo Wild och Animal Planet.
Ikväll är det jakt på goonch i norra Indien som fascinerar, igår var det simma med vithajar.

En punkt på Rubens höstlovsönskelista; Dricka ur en källa.
Inte vet jag vad han fått det ifrån, inte han heller faktiskt, men en källa hittade vi i Höstena, utanför Vessigebro.
En lite kantlerig damm på en åker, där mittbottens sand virvlade runt runt runt.
Gegget runt om gjorde själva drickandet omöjligt tyvärr, men en källa fick han se.
Inte så spännande, tyckte önskepersonen själv, och tuggade ölkorv från Gudmundsgården (fantastisk gårdsbutik ett stycke därifrån) hela vägen hem igen.

Efter ett ofotograferat stopp i Ängelholm på höstlovslistettan badhus, där Ruben klämde i med hela nio längder i motionsbassängen och därpå ett kliv rakt ut i luften från femmans hopptorn så modern bara stod och gapade (jag trodde han bara skulle upp och kolla utsikten och klättra ner igen) är vi varma och möra, men rundar ändå Hallandsåsen och kör ut mot Bjärehalvön och Hovs Hallar.
Solen lyser över Kullaberg, Hallands Väderö tronar i horisonten och bönderna harvar sina åkrar.
En promenad nedåt och lite stentornsbyggen senare styr vi kosan norrut och hemåt igen.
Tack så mycket lilla minisemester!

Oktobermåndag vid Öresund.

Lite apa, orm och piraya senare.
Tropikariet i Helsingborg!

Minihöstlovssemester coming up.
Första stopp: Kullens fyr och Mölle.

Grytkväll, bubbelkväll, discokväll.

Snövarning över Halland, isvinden blåser friskt och solen skiner.
Vi drar mössorna djupt över öronen och ger oss ut för att lämna ut Rubens jultidningsbeställningar, fyra påsar, byn runt.
Pinnjakt, stenbestigning, tunnelrop.
Uppe på Sågskärarevägen känns en bekant doft, Mikaela eldar i kaminen i gröna huset.
Lekplatsen vid dammen har dom ännu inte plockat ner, där kan vi åka några varv i linbanan.
Och hos Elof stannar vi till och hämtar Bertils glömda nyckelpigesten.
Sen ringer Mattias i panik och behöver presenningshjälp med båten, så då joggar vi hem.
En alldeles vanlig lördag, höstlovets första.

Hela mitt liv har jag hållt på med att klottra bokstäver. Skriva födelsedagskort, skriva till mina brevkompisar i olika skrivstilar, öva på snygga krokar till g, j och y.
Tio år gammal skickade jag in ett brev till Radio Hallands firarprogram när min mamma fyllde år och jag minns än idag hur firarvärden läste upp grattiset i radio och därtill sa: “Väldigt fint textat, mycket fin handstil”.
Glädjen. Stoltheten.

När jag på min första konstskola upptäckte stålpennor och doppbläck rev jag av en massproduktion av Runeberg och Boyedikter på akvarellpapper, jag tror att närapå alla i min släkt fick minst en inramad kalligrafitextad tavla i julklapp det året. Ulla och Thords hänger fortfarande kvar i deras kök.
Ett Frödingcitat om snus och rosor.

Nuförtiden ställer jag mej vid ståbordet på mitt kontor flera gånger om dagen för att pausa tangenttryckande med kalligrafiskrift. Vad som helst skriver jag.
Namn.
Platser.
Sassa brassa mandelmassa.

Jag tänker göra mitt bästa för att föra vidare det här.
Hitta ritglädje i en värld full av Fortnite.