Blixt och dunder över hamnen.
Smattrande regn på bryggan.
Öppna dörrar ut och ett kvällsdopp som gick om intet.

Jag bor helt makalöst fint. Har ett bra jobb, om än lite oförutsägbart. Bil, båt, sjukförsäkring. Ett eget hus med fyrtio år på nacken som strax behöver såväl nya fönster som nytt tak, men vi har sparat till det. Då och då lång betald föräldraledighet åt Mattias, eftersom jag bara tog "pappadagarna". Världens bästa förskola härborta har jag inte ens nämnt.

Det finns folk som säger att Sverige är otryggt. På väg mot kollaps. Som skrämmer befolkningen att tro att allt är invandrarnas fel.
Att på grund av invandrarna får äldre sämre mat, sjuka sämre vård och skolbarnen större klasser.
På ett valplakat här i byn står det: "Vi prioriterar svenska barn före ensamkommande män".
Det uppmanas till att inte lita på vare sej morgontidningar, SVT eller P3. Journalisterna där är korrupta och köpta. Det föreslås andra sajter istället, sajter som säger sanningen, säger som det är.
Plus det här med att ta Sverige tillbaka i tiden då. Sänkta abortveckor och så. Homosexuella icke önskvärda i vår ariska stat. Såna grejer.

Jag märker ingen kollaps. Ja, förutom kanske i kommentarsfälten under tidningsartiklar hos de där medierna "man inte kan lita på", men då handlar kollapsen mer om nåt slags kollektivt folkvett som verkar ha gått bananas.
Det här landet vi bor i kommer i topp i globala mätningar över var det är bäst att bo och leva, och så vill mörka krafter hävda motsatsen, så de kan vinna mark på skrämseltaktik.

Donald Trump blev president i USA.
Det vore väl "spännande" om vi röstar fram Jimmie Åkesson på söndag.
Eller?

Jag älskar mitt liv.
Kvällsdopp, morgonpromenad, höstdimma, skogsutflykt, brasa.
Att högläsa i Matilda med Ruben om kvällarna.
Hade vi haft ett extra rum hade kanske Mehdi bott hos oss, svårt att säga, vi har inte diskuterat det eftersom vi inte har ett extra rum, barnen delar redan. Nu letar han vidare. Han vill så gärna stanna i Varberg och gå klart gymnasiet här, men det verkar inte som att det blir så.

Det är mycket vi inte vet om framtiden.
För egen del vill jag försöka oroa mej mindre.
Kanske får jag färre jobb, då klarar vi oss ändå.
Kanske får jag fler jobb än jag klarar, då får jag börja tacka nej.
Kanske fortsätter det vara som nu, alldeles lagom, och då är det ju dumt att ha oroat sej i onödan.

Jag lever här och nu.
Och ikväll är havet fortfarande varmt.

Semesterkänslan är kvar trots att det här med lediga stunder har krympt en smula de senaste veckorna.
Lösningen heter "hämtpizza" och frigör lite stenstaplartid.

Korskullarna kom till Bua och fick den vackraste av septemberkvällar.

Som sagt.
Livet.
Passa på.

Aldrig ta något för givet.
Uppskatta alla fina stunder, hur vardagliga de än må te sej.
Var glad över att få bli äldre.

Nu är Ken borta.
Glada, snälla, roliga Ken.

Du kan själv styra om du väljer att supa dej full och krascha in i en bergvägg, men smygande sjukdomar som sakta bryter ner kroppen kan du inte skydda dej mot.
Det skrämmer mej.
En dag kommer döden till den du älskar mest, och där står du försvarslös, med den obegripliga aldrigheten framför dej.

Aldrigheten, aldrig mer.

Så köp den där resan, ta lite ledigt, lägg ner mobilen, lek med dina barn.
Oroa dej mindre.
Vem ångrar att de inte tjänade mer pengar när livet har levts klart?

Hejdå Ken.
Nangijala fick just väldigt mycket mera kul.

Jotack, vi har det bra här på Sunnerö, Sönnerö, Södra Horta.
Magiskt blek morgon och sällsamt skön dag.

Nord Svahns har blivit med BÅT och det firar vi genom att åka på en ytterst småskalig form av semester, en fin liten sensommarhelg på Sunnerö.

I Universeums regnskog försvinner en sällsynt liten goeldisapa (som hittas sen på donken i Frölunda), och i Buas egen regnskog traskar jag.

Ikväll hände det.
Ikväll sa han ja till stödhjulsavskruvning, vår lille vägrare.
Ikväll gav han sej av nedför Södra Skånevägen, mot hamnen och båten, och bara trampade iväg som om han aldrig gjort annat än cyklat i hela sitt liv.

Ett sista andetag imorse, och sedan borta.

Inte en svamp i hela skogen.
Inte en kantarell, inte en trattis, inte en taggsvamp.
Trattisarna kommer visserligen inte ännu, och taggsvamparna behåller vi ändå aldrig, dem åker vi ner med till Anki, Anki älskar taggsvamparna.
Men Anki är sjuk.
Jättesjuk.
Det är bara ett par veckor sedan farmor Ewa körde henne till vårdcentralen för att hon hade så svårt att andas, bara ett par veckor sedan läkaren kallade in dem en stund senare och berättade om den stora tumören i ena lungan och metastaserna i levern.
Det var samma dag som Alperna log mot oss och vi lekte i Hexenwasser.
Nu ligger Anki med syrgas i Halmstad och dom har ringt dit Jonny idag.
Jonny skulle komma, ringde dom och sa.
Det är inga bra nyheter.
Solen skiner i skogen men glädjen finns inte, bara oron.
Inga taggsvampar, ingen Anki.

Ett hängande horisontregn över vackerglatt brudpar, med Chloë Grace Moretz-kopia till tärndotter och två John Bauer-prinsessor längst fram.
Enkla glada människor är min melodi.

När sommarlovet är slut och jobben brottar ner mej genom att inte sprida ut sej utan lägga sej allihop i samma hög, kör en räddande ängel efter sitt eget jobb ner till Malmö för att direkt efter föreställning skjutsa mej hem i natten, så jag kan sätta mej hemma på mitt eget kontor och göra ut bilder fram till gryningen, sova några timmar för att sedan gå upp igen och koppla in bröllopsfotograferingsväxeln.
Men han fick ju se ett West Side Story-genrep ändå, musikalhataren.
Och Emma också. Själva henne-delen var han iallafall mycket nöjd med.

Vi kickar igång hösten direkt med en Malmövecka, solig och grann utanför operaportarna och rå, mörk och ruffig i den femtiotalska New York-miljö som scenen just nu utgör.
Jets mot Sharks, slagsmål och dans, Romeo och Julia. Nej, jag menar, Tony och Maria.

En ettakluddare och en treakluddare firade in första skoldagen med hajfenat kvällsdopp från bryggan ikväll.

Koftdag idag, och ändå: glass och krabbdag!

Sista riktiga sommarlovsdagen gryr, och pojkarna skruvar på sej i fönsterstrålarna.
Äppelfrukost och måsskri, ett morgondopp från bryggan.
Sen kommer skiftlediga pappan ner med nybakta frallor, ost och dallassallad, och regnet börjar falla på kapellet.
Fortsätter falla.
Dripp, dropp, smatter.

Det är fantastiskt hur fort ett fullångt sommarlov kan gå.

Ett kvällsdopp från bryggan, oväntat varmt.
Lite Trettioett och Skitgubbe i båten och sen; Kan vi inte sova här inatt?
Och det kan vi ju.
Pappan på skiftarbete på elfabriken, sommarlovet på sista versen.
Mörkret sänker sej, några kvarglömda knäckebröd från sommarens utflykter, en Nils Karlsson Pyssling-bok till godnattsaga.
Godnatt hamnen, godnatt pojkarna.
Må inga inbrottsynglingar klampa på båten inatt.