Frukostar under äppelträdet och fjärilsfångeri.

Med blåbärshungriga barn tar femminuterspromenaden ner till Prästsjön en smula längre tid än vanligt. Och där: Flytvästar på bryggan, rodd ut på sjön, svalka i tjugofyragradigt vatten.

(För dom som får bada då. Jag får välja mellan tusen myggbett inne i trädskuggorna eller febrigt solsting ute i ljuset. Mvh Inte Bitter. Det är ändå jätteläskigt att bada i sötvattensjö där man knappt ser sin egen hand. Såatte.)

Jag älskar varenda en av de här människorna.

På väg hem från Ishavet låg en grävling påkörd på vägen.
Stilla död, med tungan ut mellan de spetsiga små tänderna.
Varenda gång jag ser ett påkört djur vid vägkanten tänker jag på Emil.
Och se, nu var Emil med!
Skyffel ut, vit kartong, saker som Emil alltid har liggande i bilen. Omutifallatt.
Det fräste om grävlingen när Andreas satte skyffeln under den för att flytta den till det vita pappret. Hundra flugor surrade ett samtidigt surr och Andreas flög en halvmeter bakåt innan han fick börja om.
Ett nytt bidrag för Emil till projektet Roadkills, och för oss andra:
En övning i att andas med näsan stängd.

Det är trettio grader varmt i Smålandsskogarna.
I Ishult ligger Issjön (ligger Ishavet som det hetat i Emelies värld sedan hon var liten) som ger svalka.
Åt de som inte har badförbud vill säga.
Det där lilla skeppsbrottet vi råkade ut för i tisdags gav Bertil sårig tå och mej urinvägsinfektion, samt penicillin och dubbelt badförbud från vårdcentralsläkaren.
Trettio grader på badplats utan chans till svalka är närapå tortyr faktiskt.
Åtminstone för ett litet barn.

Men lyllos er andra!
Den här sommaren är den sanslösaste i historien.

Att gå upp näst först av alla, smyga ut på daggvått gräs (inte lika knastertorrt som hemma hos oss) och slå sej ner bredvid Emma, som redan smugit ut med sin bok.
Fågelkvitter och morgonluft.
Drömplats.

Tre år sen sist.
Det här torpet, de här människorna.

Det skulle bli en liten kortis ner och bada med flakan bara, vi stängde inte ens garageporten.
Sen ba: Vi tar gummibåten ut istället, och badar ute i fjorden!
Och vidare: Men vi får ju inte plats allihop i gummibåten, vi får ta supen på släp!
Så vi gav oss ut, Mattias och ungarna i gummibåten och jag på supen efter, med ett rep emellan.
Halvvägs ut ville Ruben byta, han klev över till mej och vi fortsatte ut till fyrenbryggan för första strandhugget.
Kolla därborta på andra sidan, det ser ut som en grotta!
Vi puttrade över till Videbergssidan.
Och så vidare till Wide Mala, den vita stenstranden som lyser som ett riktmärke för alla båtar på väg in i Båtfjorden.
AH! kände Ruben med armen i vattnet. Det är JÄTTEJÄTTEVARMT!
Och varmare blev det. Ju närmre vi kom utsläppet, desto varmare.
Till slut: LÖJLIGT varmt. Badkarsvarmt. Varmare än i Thailand, betydligt varmare. Sisådär 33 grader.
Vi plumsade i. Flabbade. Flöt. Ålade oss upp på supen igen. Styrde hemåt.
Nu: motvind.
Ruben frös.
Badkarsvärmen kontra motvindsluften gjorde att vi fick hala oss in till gummibåten och att han fick kravla över till den istället. Något vindmotstånd ändå i de låga väggarna.
Och sen, mitt i gattet: Bensinstopp.
Bensinstopp alltså.
Mattias fick dra upp årorna, och jag fick åla längst bak på supen och doppa rumpan och benen för att kunna sparka vatten i motvinden.
Vi kom till slut iland vid några stenar ute vid fyren.
Mattias gick iväg hemåt för att hämta en dunk bensin, barfotavandring på stickigt land och het asfalt.
Bertil sparkade upp stortån på en sten.
Det blödde inte lite.
Jenny och Anders låg och solade en bit därifrån och kom till undsättning.
Jenny gick ner i vattnet och blötte en handduk för att torka blod, och Anders ba: Jag har kirurgtejp i bilen! och gav sej iväg efter den.
Efter omplåstring och gråt (jodå, ungen som inte ens gråter när han ramlar nerför hela trappan hemma grät, visserligen inte när olyckan skedde men när det började värka efter en stund och alla hjälpande händer skulle tvätta rent och plåstra om) kom Mattias till slut tillbaka med en full bensindunk, vi kunde balansera tillbaka ner över stenarna och puttra över viken hem till hamnen igen.

Rätt skoj liten utflykt ändå. Minus blodet.

Happy fyra, happy boy!

Åkejrå folket, det gick inte hela vägen.
Men sjukt bra gjort ändå!
Nu håller vi på England resten av resan.

Att Kylteknik Norra Halland (av Cornelia också kallade Islaget utan att någon annan gjorde kopplingen förrän efter en stund) inte gick längre än till semifinal i årets upplaga av företagsfotbollen gjorde egentligen ingenting, eftersom varenda kotte hade oerhört bråttom därifrån, till nån annan himla fotbollsmatch som hägrade.

Tapas, solnedgång och dom här.

Vi glider in mot Vendelsö, jag sitter i fören redo med ändar att hoppa iland med, Mattias styr båten samtidigt som han kastar i draggen.
REPET ÅKER I VATTNET! skriker Bertil med gråten i halsen och hugger tag i repet medan draggen drar längs sandbottnen. JAG ORKAR INTE HÅLLA DEN! AAAAAAA!
SLÄPP REPET BERTIL! gastar Mattias där han sitter och styr, REPET ÅKER INTE I VATTNET, SLÄPP DET!
JAG OOOORKAR INTE! gråter Bertil. REPET SMITER! AAAAAAAA!

Mattias tar hand om Bertil, draggen tar inte, vi driver norrut, förbi båtarna.
Förbi de nyfikna åskådarna som sitter vid sitt picknickbord med alla ansikten vända mot oss.
Ett försök till, ut igen, styra närmre denna gången, i med draggen.
REPET SMITER IGEN! ropar Bertil tårfyllt. DET FÅÅÅR INTE SMITA! AAAAAA!

Närmare bryggan, hopp iland, båten glider mot den närmsta segelbåten, jag försöker parera genom att dra åt andra hållet, båten ligger strax i lodrät vinkel mot de andra båtarna, jäms med bryggan.
DU SER INTE VAD SOM HÄNDER NÄR DU DRAR ÅT DET HÅLLET ELLER? ropar Mattias ilsket. DU FÅR JU DRA SÅ DEN LIGGER JÄMS MED SEGELBÅTEN!
MEN DÅ KRASCHAR VI JU IN I DEN ISTÄLLET! skriker jag tillbaka. JAG DRAR JU BORT DEN SÅ VI INTE KROCKAR!
SKA DET VARA SÅ JÄVLA SVÅRT ATT LÄGGA TILL PÅ DEN HÄR JÄVLA ÖN VARENDA GÅNG, gastar Mattias. HÄR ÄR JU TILL OCH MED EN JÄVLA BRYGGA! DRAGGAJÄVELN HAR JU INTE TATT PÅ DEN HÄR JÄVLA SANDBOTTNEN, VI BARA DRIVER JU!
I med fendrarna så vi inte rör segelbåten, säger han vidare, nu med lite mindre röst. Dom sitter ju däruppe och bara glor och är nervösa att vi ska skada deras båt. Jag ska fan ALDRIG mer gå till Vendelsö, aldrig!

Sen gör vi fast och går upp till vandrarhemmet och köper glass, för det har vi lovat Bertil.
Mattias är stressad och arg hela tiden.
Kan vi inte bara ta en liten promenad på ön? undrar jag stilla. Eller iallafall sitta ner lite och äta glassarna?
Du fattar inte vad som händer med våran båt när draggen inte tagit och den ligger och driver mot bryggan hela tiden? fräser han tillbaka. För att inte tala om segelbåten! Dom är bergis därute på bryggan nu för att kolla hur det gick med deras båt, ja, kolla! Där är dom! Dom går där och kollar! Vi ska tillbaka dit ner NU och sen åker vi härifrån och går aldrig tillbaka!

Vi kommer ner till bryggan igen.
Där är William! säger Bertil uppifrån mina axlar.
William och Isak dyker från bryggan, bakom båtarna simmar Marguerite fram och från segelbåten dyker Store-Bertil opp.
Det är DERAS segelbåt.
Inte dom där tysta anonyma picknickarna som bara satt och glodde medan vi krånglade oss iland.

Resten av utflykten är Mattias glad.
Vi kanske kommer åka ut till Vendelsö någon mer gång.

Utan att ens ha en tanke på att det är Sallys födelsedag idag, cyklade vi iväg bort te Brettes.
Tur att det finns avslöjande födelsedagspresenter så en kan få klarhet i saker och ting här i världen, och hinna cykla tillbaka till Ica för en födelsedagspåse med godis iallafall.
En tapasmiddag i växthuset fick vi till på köpet, och gosa med nykläckta dunungar likaså.
Den här ungen, den här familjen, det här stället de bor på.
Fem plus på allt.

Den här sommaren alltså, som bara pågått och pågått och pågått i två månader nu.
Vattenbristen är visserligen påtaglig och det hade inte gjort något med lite regn, men käre spann vann så gött det är.
Ikväll: Spelning nere på bryggan, med Krille, Mattias och Tobbe vid instrumenten och med Molly på sång.
Kav lugn kväll.
Människor jag gillar.
Krabbfiske åt ungarna.

Det här är livet.

Den för omvärlden så svåra matchen Sverige-Schweiz hemma hos Frallan och Jessica, med lycklig 1-0-utgång och en påföljande middag så god att jag inte ätit nåt godare sen sist vi var bjudna hem till Frallan och Jessica.

Blåsig middag på stan.

Dom här bägge har sovit över under trappan inatt.

“Kan inte vi bygga en crossbana på hamnängen pappa?”

Borta bra men hemma bäst.