Minns ni Esmat?
Jag träffade honom i höstas, bara två månader efter allt det hemska som hände.
Och jag träffade honom återigen idag.

Esmat och hans bror Asad kom till Sverige från Afghanistan, Asad nästan blind, lillebror Esmat hade fått leda honom genom Europa.
Bröderna sökte uppehållstillstånd men fick avslag, de skulle skickas tillbaka, trots att det inte fanns någon familj i Afghanistan som kunde ta emot dem.
Så får man inte göra med barn, men Migrationsverket kom då så fiffigt på att Asad, som ju hunnit fylla arton, kunde bli minderårige Esmats "ordnade mottagande" i Afghanistan.
Asad utan ögon, Asad som fått bli omhändertagen av sin lillebror genom hela flykten.
Asad förstod.
Och tog sitt liv.
Esmat fick uppehållstillstånd.

Nu vill Esmat se om det går att hålla staten och Migrationsverket ansvarig för det som hänt.
Asad är borta, inget kan få honom tillbaka.
Men upprättelse kan åtminstone bli något slags plåster.

Tidig morgon i Floda, solen värmer på allt som sticker upp ovanför gummistövlarna, och vid Säveåns strand drar studenterna på biologiprogrammet på sej vadarbyxor för att undersöka bottenliv.

We've got Salah!
Oh Mane Mane
Bobby Firmino
But we sold Coutinho.

As follows:
Man gör tonfisksallad (som man älskar), fast blandar inget.
Sen sätter man skålarna på bordet och låter ungarna själva komma till bordet och såväl retoriskt fråga som själva utbrista: "Vad blir det för mat? WOW, TACOS!"
Och man svarar: Japp, tacos. Fast utan köttfärs. Och utan tacobröd.
Och så, när dom pekar på tonfisken och skeptiskt frågar: Vad är det? så svarar man att det är specialfisk som specialpassar ihop med majs (som dom älskar) alldeles specialbra.
OCH DÅ ÄTER DOM DET.
Alltihop äter dom.

Den sköna lilla lyckan i att det inte gör något att man ingen matlåda har till imorgon.

Den här lille gudsonen of mine, han med stenramlarsår på näsa och bus i blick, han fyller fem nu.
Fem bast.
Dubbla skateboards på det, Elof!

Syrendoft med en smula liljekonvalj över Ambjörntorp, aldrig har det väl hänt förut att liljekonvaljerna sånär hinner blomma över till min födelsedag.
Lisa hälsar på, Bertil vattnar blommor, och Bosse sitter med sin nyopererade näthinna bakom solglasögon och läser sporten.
Gamla Missan glider runt, ser sömnigt på världen och gnyr litegrann.
Hon låter mer som en groda än en katt.

Den här sommaren, den bara fortsätter.

Ja, vad är väl en bal i Fiskerilokalen?

Idag flyger han iväg över Atlanten, först för en veckas kurs i mekaniska tätningar, och sen för en roadtrip till Niagarafallen, Ohio Bike Week, Harley Davidson-fabriken och så fyra avslutande dagar i New York.
Jag är jätteavundsjuk. Åtminstone på hälften.

Tacksamt jobb det där, att vara fotbollslekisledare.
Även om nivån ligger på: "Här är en boll, skjut den i mål" så är det mer:
-brottning
-hoppning
-skuttning
-slagsmål
-pussning
-sjungning
-fäktning
-lekplatslek
-tränarklättring
samt
-JAG ÄR KISSIG!
än just lyssning hos dom här minsta.

Men det är iallafall gulligt.

Fältstudier för geovetarna på Göteborgs Universitet, tjugo steg rakt över Wavrinskys plats.
Behändigt när en kan hitta natur att mäta på, inpå husknuten!

Haja många nya små krabbor som kommer kravla runt i vattnet nere vid fyren framigenom, och bli uppfiskade och isläppta igen sisådär arton miljoner gånger på en sommar.

Nitton grader i vattnet idag!
(Och trettio i skuggan.)

Efter flera år på balanscykeln är våran lille unge hundra procent hemma på balansen, när han nu fått ärva storebrors riktiga cykel.
Trampningen framåt - not so much.

Så kolla genial uppfinning min händige man har (o-)snickrat ihop.
Stödhjul på cykeln, och två brädor under dessa, så kan han sitta där och torrtrampa.
Koder är till för att knäckas!

Åh, underbara (flera timmar långa) kvällsdoppskväll.

Synnerligen stilla söndag på Vindö.

Det är ju tur att nån i den här familjen kan tänkas få nån slags gröna fingrar.
Mina är mer åt det typ brandgula hållet.

Pappa, ni är dåliga på att vattna, sa den här unge herrn till sin far häromdagen.

Men åkerfräken ser ju ändå fräsiga ut.
Och kirskål är fint.

Det är så konstigt, för varje gång Mattias föreslår att jag ska fixa nånting båtrelaterat så hör jag bara:
Spela kort med ungarna.
Lite som Magnus Wislander i Mästarnas Mästare när det ska dukas till middag:
Ja jag ska, jag ska bara dricka upp mitt kaffe först.

Je suis Magnus Wislander.

Sten och Stanley håller ställningarna i gethagen tillsammans med Daga, Ella och Lillie, medan vi andra dricker saft och äter bullar på altanen hos Anneli och Bertil. Store-Bertil alltså. Fast inte Bua-Store-Bertil. Förvirrande det här. Nästan lika förvirrande som det blev att förklara för sju storögda barn i uterummet häromveckan hur Hugo och Ruben kan vara syskon precis som Hugo och Eddie är syskon, fast Ruben och Eddie inte är syskon.
Men dom är väl ändå... kusiner? försökte Adam.
Inte ens det, nä.

Jag är varken särskilt gudaktig eller kyrklig, men jag har en topp-tre-lista över präster jag verkligen gillar.
Den lyder, utan inbördes ordning:
-Katharina Hansson
-Martina Vallerius
-Kent Wisti.

Idag kallade den förstnämnda till gruppfoto av konfirmander, och när hon kallar kommer jag som ett skott!

Det här med människor som får andra att känna sej glada.
Energitjuvs-motsatserna.

Life goal.

Nu är den i sjön!
Och ute vid Nordö ligger sälarna och solar sej.