Sexton sköna vårfeelingsgrader och en cykelutflykt som blev bra mycket längre än vi förvarnade små små pinnaben om.
Första stoppet fick bli mot en lagårdsvägg strax efter Brettes.
Nästa vid Bröderna Eriksson, där vi (dumt nog) glatt tjoade att dom hade glass. Det hade dom inte. Glassäsongen är ännu i sin linda. Men vi har kakor och saft därinne, sa snälla Anita i kassan. Gå ni in och ta lite kakor och saft.
Tredje stoppet blev hos Mikaela, som tagit hela lilla familjen från Karlsborg och flyttat in i Mirandas sommarhus.
Fjärde stoppet; Sanddamms sandstrand. Snäckor, sten, pinnar, plums.
Och femte stoppet, Malins och Hans Blomsterstugan, världens finaste lilla obemannade ta-själv-butik.

Nu tror jag vi smäller till och byter till sommardäck också.

Här sprang jag, fram och tillbaka, varenda gång jag skulle upp till Derome och sparka fotboll, säger morfar där vi går stigen fram mellan Åsbro och Källebacken.
Och här, här fick jag en rejäler lax en gång, säger han när vi stannar vid de gamla laxbrofundamenten. Och så gick jag hem med den, glad i hågen, stolt över vad jag fångat. Och så säger morsan bara: Du släpar då hem dina gäddor.

Pappa har ett idogt jobb med att lokalisera alla gamla torp och lämningar av gårdar i skogarna runt Veddige.
Idag var det Thårstorpaskogens tur.
Från den gamla moss-skridskoisen Surkås ner till farfars gamla åkerlapp Påsare.
Månsa-Petters och Libo-Johannas och Flinka Markus bland kullar och sten, det är svårt att veta när den enda karta en har är en gammal handritad från nittiotalet av Per i Kullen.
Borta vid skogskanten växer det påskliljor, kanundra om nåt ställe låg där? funderar kvinnan i huset nedanför Thårstorpsmasten, där pappa knackar på.
Pappa ska komma tillbaka nästa vecka.
Då ska kvinnan följa med honom upp och ut.

Hugo hos mamma, Ruben hos Nellie och Mattias hos Jonas.
Kvar är jag och Bertil och Den Försvunna Diamanten i uterummet.

Dit isvindar från havet inte når, åker vi och påsklovshälsar på farbror Andreas.

Efter regn kommer solsken.
Åtminstone i ett par minuter innan solskenet försvinner bakom Nidingen, mot nya länder västerut att lysa över.

Hemma ligger havet stilla och gruset knastrar ofruset under mina skor på väg över hamnen ner till Bryggebastun.
Damernas ikväll, med fem grader i vattnet och lika många dopp.

Hemma bäst.

Lilla Bält, Stora Bält och Öresund.
Tolv komma fem grader och närapå vår.

Skillnaden på Danmarks största badhus en påskdagssöndag och en helt vanlig tisdag, den är milsvid.
Jag har fått tillbaka hoppet om mänskligheten, och danskarna, igen.

Ett lekland i stil med Brukets i Varberg kanske inte är vad jag skulle välja en ledig dag, om jag så att säga hade frit valg.
Men.
Den här semestern är barnens.

Legoland ja.
Exakt som jag (inte) minns det sen sist jag var där (när jag var i Rubens ålder sådär) men med så sjukt fina byggen av allehanda sevärdheter, städer och landskap att jag gick runt och baxnade litegrann.
Lillebrors för korta längd (för attraktioner som storebror galant gled in på) gav några tårfyllda raseriutbrott, men mildrades en aning av att få släcka bränder i brandbilstävlingen, några åkturer i båt och safarijeep, samt inne på akvariet där han hade kunnat stå och glo på fiskarna i timmar.
Nog för att Annandag Påsk antagligen gav en hel del dagsutflyktande danskar (och svenskar. Och tyskar), men annars gillar jag ju såna här ställen på lågsäsong.
En släng av folkallergi, kan man lida av sådant?
Påminn mej, om jag mot förmodan föreslår Astrid Lindgrens värld eller Liseberg i sommar.

Såatte... Lalandia en påskdagseftermiddag är inget jag rekommenderar.
Det må se skojigt ut, men verkligheten är mer: åttahundrameter kö till vattenrutschkanorna, nedtrampning av ömtåliga danskar vid in och utpassage till utepoolen, samt en trängsel i damduschen som får Gekåskassorna en lördag efter löning att verka som Nordpolen en tisdag i november.
Efter det här var jag villig att åka raka vägen hem till Sverige igen.
Att de stackars febriga Agnvallarna inte var friska nog att följa med och bada idag var nog mer karma än synd.

Gamla Nordsjön som svallar och brusar, in över västra Jyllands breda stränder mot höga klitter som kliar av springibena efter fem-sex timmars stillasittande bilresa över Danmarks alla öar och broar.
Stenar och snäckor.
Vejers strand vid Blåvand.
Hej lilla påsksemester!

En ovanligt liten påskeld lyste över nejden från Lunnbjäret i år.

Same procedure as last year.
Fast med en liten kille som  i år prompt skulle vara "påskgubbe-panter".
Det här blev as good as it gets, och på det:
Sol på näsan!

Medelhavig påskmiddag på Trossvägen, med gurka och svartpeppar i välkomstdrinken och lite rumpdans till dessert. Så glad att få ha dom här människorna i mitt liv.

Krokusar upp, studsmatta ut, sommardäck på.
Lång lång långfredag i solen.

Det är över en vecka sen vi satte ut utemöblerna nu, och inte en sekund har det varit torrt på dem. Dimma, snö, duggregn, snö. Den här marsmånaden alltså, har jag varit med om en lika frusen sen jag flyttade från Umeå?
28 mars idag, 6,9 minusgrader, hårdskrapande av bilrutor inför förskoleskjuts, trots att Mattias snällt nog redan en timme tidigare, när han åkte till jobbet, skrapat mina också.

Den här morgonen åkte dynorna ändå ut, trots det tunna islagret på soffställningen.
Den här morgonen blev det en kopp te i solen.

Annat än igår morse, det här.
I full snöstorm körde jag i kritvita spåriga motorvägsfiler ner till Helsingborg för att jobba.
I femtio kilometer i timmen, sicksackande mellan långtradare som höll trettio, livsförskräckt när det drog och drog och drog i spåren.

Jag vet inte om det är meningen att jag ska bo i det här landet vintertid.

Lars von Triers provocerande smarta film, som jag såg och inte tyckte om när den kom, blir nu teater i Helsingborg.
Det känns bättre nu. Jag vet vilken handling jag har att vänta. Obehaget blir ingen överraskning.
Imponeringen över skådespelares jobb har nog dessutom knappt aldrig varit större.
Denna textmängd, att repetera och minnas. Rollförståelsen. Pjäsförståelsen.
Kajsa som Karen. Så fantastisk att jag vill gråta. Och gör det.

Jag är glad att jag har ett jobb (och ett liv) jag kan och begriper. Åtminstone för det mesta.