De snabba Madeiramolnen drog in, alldeles lagom för en glass på stan.

Duktigungarna som går och går och går och bara stundtals tröttnar och inte orkar gå mer, får bestämma what-to-do idag. Och då väljer dom ingen bergsutflykt.
Men vem hade gjort det om man hittat såna kompisar som Ellen och Melissa från Eskilstuna?
Ellen och Melissa dyker och voltar med Ruben, och bär, kramas och gosar med Bertil.
Du är så liten och GULLIG Bertil! ropar Ellen och Melissa.
Jag är inte liten, jag är STOR!! svarar Bertil och sparkar ilsket med foten i vattnet. Och jag är INTE GULLIG!!

KOLLA, EN BRO RAKT UPP I MOLNEN!
Det är ju kul att en utflykt som går om intet pga väder iallafall kan roa något.
Och broar upp i moln sedda från baksätet kanske ändå var en bättre grej för små trötta ben, än vad flera kilometers levadavandring till vattenfall i ravin hade varit.
Risco och Rabacal får vänta till nästa gång.

På väg ner från dimmiga slätten Paul da Serra, i monsterbackarna ovanför Canical, skrek det märkligt om bilen. Utan att försöka skrämma upp barnöronen där bak, konstaterade vi mer eller mindre skräckslaget att:
Bromsarna. Slutade. Fungera.
Att ha en bilmekaniker i bilen som direkt förstod att bromsklossarna var slut, att de låg direkt mot bromsnåntingannat, järn mot järn ungefär, hjälpte föga när serpentinkurvorna gick snabbare och snabbare.
Jag har aldrig i mitt liv varit så glad att komma ner på platt mark.
Någorlunda platt mark.
Killen på biluthyrningsfirman skakade bara på huvet när han konstaterade samma sak, såg hur få mil vi kört för att ha kunnat orsaka slitningen själv, och gav oss en ny bil på direkten.

Paul da Serra, en dag i framtiden kommer vi tillbaka.

Fina fina fina Porto Moniz på Madeiras nordvästra spets.
Med stilla klippbassänger innanför dånande Atlantvågor, och lyckliga barn.

Kan ju ha varit den sämsta idén vi fick på den här semestern, att förmiddagen med den varmaste solen och den klarblåaste himlen klämma ner oss i långa lavatunnlar i underjorden, för att på portugisiska lära oss om hur vulkanön Madeira blev till en gång i tiden för fem miljoner år sen.
Grutas grutas på dej, förståndet.

Cabo Girao, utsikten och glasgolvet.
Cabo Girao, som sägs vara världens näst högsta klippa som stupar rakt ner i havet.
Vilken som är högst tvistar man dock om. Vissa håller på nån i Norge och andra nån i Skottland.
Borde ju rimligtvis göra Cabo Girao till trea då, kan man tycka.

Det jag vill allra mest i hela världen är att få åka tuk-tuk hem till hotellet, sa Ruben när vi hoppat av Monte-linbanan nere vid strandpromenaden i Funchal igen.
Vem kan säga nej till allra mest i hela världen?
Jag och ungarna tog tuk-tuk hem till Lido, till poolhäng och biljard.
Mattias gick de två kilometrarna hem istället, med vätskepaus på en bar på vägen.
När solen sen gick ner gick vi ut igen, tre av oss för att äta espetadas och espadas till allahjärtansdag-middag, den fjärde för att under hela middagen ha ögonen klistrade på storbildskärmen som så lämpligt satt placerad bakom min nacke, där Liverpool dunkade till Porto med fem noll i Champions League.
Alla nöjda och glada.

Linbana upp på berget, upp till Monte.
Över gamlastan-kvarter, över fina kvarter med putsade fasader, över sjabbiga kvarter med hus utan tak. Ovan en sjukt snygg muralmålning av en val, förbi ett husbygge i en lodrätt vinklad backe.
Uppe i bergen rinner bäckar och levador.
Efter två telefericos når vi Jardim Botanico, botaniska trädgården.
Det är vi, och några spridda pensionärer.
Hugo hade dött tråkdöden. Han hade gillat hotellet, poolen och den plötsliga solen, men när han hörde att det skulle bli utflykter och bilåkning, ville han inte följa med.
Jag dör ingen tråkdöd.
Jag älskar Madeira från första stund.

Solen går upp över Lido. En oväntat varm sol.
Prognoserna har ju sett intejättebra ut, men förvåning förnöjer.
Klänningsväder minsann. Glassväder.
Ungarna vill, i tur och ordning:
1: Bada i poolen.
2: Jaga murödlor.
3: Kasta sten i havet.
Vi gör som dom tycker, tycker jag.

Hux flux sistaminutenfyndade vi, och tog flyget till Funchal.
Förbi oljeriggarna i Nordsjön, över ett smogigt London, ut över Biscayabukten innan vi passerade Santiago de Compostela under tjocka moln. Och sen, mitt i den blåa Atlanten, Madeira.
Det är inte jättevarmt här.
Men det är semester, och hotellet har tjugofemgradig utomhuspool.
Ungarna är happy-happy, jag älskar Madeira från första sekund, och Mattias mumlar att jo, den här semestern har börjat riktigt bra.
Och mer då?
Jo, på Estrada Monumental kommer Bertil och Marguerite knallande i kvällningen.
Bra fint att få en gammel fiskargubbe från Bua att visa en vilken restaurang en ska äta kvällsmat på, samt tala om vilket som är kummel och vilket som är bläckfisk.
Det visar sej att vi nästan har lika långt mellan våra hotell här, som vi har mellan våra hus därhemma.
Världen är inte så stor ändå.
Iallafall inte på Madeira.

Från det föll tills det försvann... trekvart.
Men vi hann!

Till skogs, hundrafemtio meter hemifrån.

Idag är dagen då du begravs, Katarina.
Det är så ofattbart att du inte har funnits i världen på flera veckor nu.
Du som alltid har funnits och alltid skulle finnas.

Jag är inte i Stockholm idag, hos alla dina vänner, hos Emelie.
Det gick inte, jag kunde inte.
Vila nu, kära fina, och ha lite koll på oss ibland, vi som är kvar.
En dag ses vi.

Lyllos himlen, den fick lite roligare nu.

Det är kallt ute.
Snön lät inte mossisen få nån blank yta, när den väl fick lov att frysa tillräckligt många centimeter för att bära små barnskridskor.
Ruben fryser, han vill ändå inte åka.
Vi åker hem och tänder brasa istället. Dricker te.
När mörkret faller går jag ner till bastun i hamnen, det är damernas ikväll.
Sexton tanter i bastun, prat och skratt om väder och semestrar.
Nere vid vattnet flyter isflak.
Termometern visar noll grader.
Jag trodde inte havet blev riktigt så kallt.
Jodå, säger tanterna. Det kan bli kallare ändå.
Fyra snabba dopp ikväll.
Antingen försvinner den här kliande förkylningskänslan nu, eller så bryter den ut på riktigt.

Dom har inte riktigt växt ifrån alla-på-bollen-tänket än, dessa små antagonister som idag gjorde upp med såväl Veddiges som Frillesås gammpojkslag.
Storförluster, projektilskador men ändå ett och annat ljusglimtsmål.
Väl kämpat, fiskmåsaknattar!

"Det ska bli kallt." smsade pappa. "Har ni ved?"
Nu har vi ved.

Ledigdag med den här och the neverending tågbana.

Nya testamentet goes rock´n´roll.
På turné i vår runt södra halvan av Sverige.

Tidig timma, vattenfylld motorvägsfärd med kaskadomkörningar av långtradare, incheckning på SAS flight mot huvudstaden.
Lugn i luft, renklämma jag inte kan äta, längst fram med extra benutrymme.
Hyrbil på Arlanda, nollgradig dimma, väg 290 utan fartkameror.
Skog, skog, skog.
Skog, skog, Forsmark.

Ja, av förklarliga skyddsobjektsskäl blir det ju inga bilder från själva målet.
I säkerhetsskontrollen på väg in till verket satte de no-photo-klistermärken på såväl min mobil som min dator.
Väskan i övrigt var full av andra kameror, som slapp märkas.
Tur.
Hade så att säga varit ett ogjort ärende annars, det här.