Porto Moniz

Fina fina fina Porto Moniz på Madeiras nordvästra spets.
Med stilla klippbassänger innanför dånande Atlantvågor, och lyckliga barn.

Grutas i Sao Vicente

Kan ju ha varit den sämsta idén vi fick på den här semestern, att förmiddagen med den varmaste solen och den klarblåaste himlen klämma ner oss i långa lavatunnlar i underjorden, för att på portugisiska lära oss om hur vulkanön Madeira blev till en gång i tiden för fem miljoner år sen.
Grutas grutas på dej, förståndet.

Cabo Girao

Cabo Girao, utsikten och glasgolvet.
Cabo Girao, som sägs vara världens näst högsta klippa som stupar rakt ner i havet.
Vilken som är högst tvistar man dock om. Vissa håller på nån i Norge och andra nån i Skottland.
Borde ju rimligtvis göra Cabo Girao till trea då, kan man tycka.

Alla hjärtans kväll

Det jag vill allra mest i hela världen är att få åka tuk-tuk hem till hotellet, sa Ruben när vi hoppat av Monte-linbanan nere vid strandpromenaden i Funchal igen.
Vem kan säga nej till allra mest i hela världen?
Jag och ungarna tog tuk-tuk hem till Lido, till poolhäng och biljard.
Mattias gick de två kilometrarna hem istället, med vätskepaus på en bar på vägen.
När solen sen gick ner gick vi ut igen, tre av oss för att äta espetadas och espadas till allahjärtansdag-middag, den fjärde för att under hela middagen ha ögonen klistrade på storbildskärmen som så lämpligt satt placerad bakom min nacke, där Liverpool dunkade till Porto med fem noll i Champions League.
Alla nöjda och glada.

Monte

Linbana upp på berget, upp till Monte.
Över gamlastan-kvarter, över fina kvarter med putsade fasader, över sjabbiga kvarter med hus utan tak. Ovan en sjukt snygg muralmålning av en val, förbi ett husbygge i en lodrätt vinklad backe.
Uppe i bergen rinner bäckar och levador.
Efter två telefericos når vi Jardim Botanico, botaniska trädgården.
Det är vi, och några spridda pensionärer.
Hugo hade dött tråkdöden. Han hade gillat hotellet, poolen och den plötsliga solen, men när han hörde att det skulle bli utflykter och bilåkning, ville han inte följa med.
Jag dör ingen tråkdöd.
Jag älskar Madeira från första stund.

Morgon i Funchal

Solen går upp över Lido. En oväntat varm sol.
Prognoserna har ju sett intejättebra ut, men förvåning förnöjer.
Klänningsväder minsann. Glassväder.
Ungarna vill, i tur och ordning:
1: Bada i poolen.
2: Jaga murödlor.
3: Kasta sten i havet.
Vi gör som dom tycker, tycker jag.

Nästan i kanten av den blåa Atlanten

Hux flux sistaminutenfyndade vi, och tog flyget till Funchal.
Förbi oljeriggarna i Nordsjön, över ett smogigt London, ut över Biscayabukten innan vi passerade Santiago de Compostela under tjocka moln. Och sen, mitt i den blåa Atlanten, Madeira.
Det är inte jättevarmt här.
Men det är semester, och hotellet har tjugofemgradig utomhuspool.
Ungarna är happy-happy, jag älskar Madeira från första sekund, och Mattias mumlar att jo, den här semestern har börjat riktigt bra.
Och mer då?
Jo, på Estrada Monumental kommer Bertil och Marguerite knallande i kvällningen.
Bra fint att få en gammel fiskargubbe från Bua att visa en vilken restaurang en ska äta kvällsmat på, samt tala om vilket som är kummel och vilket som är bläckfisk.
Det visar sej att vi nästan har lika långt mellan våra hotell här, som vi har mellan våra hus därhemma.
Världen är inte så stor ändå.
Iallafall inte på Madeira.

Katarina

Idag är dagen då du begravs, Katarina.
Det är så ofattbart att du inte har funnits i världen på flera veckor nu.
Du som alltid har funnits och alltid skulle finnas.

Jag är inte i Stockholm idag, hos alla dina vänner, hos Emelie.
Det gick inte, jag kunde inte.
Vila nu, kära fina, och ha lite koll på oss ibland, vi som är kvar.
En dag ses vi.

Lyllos himlen, den fick lite roligare nu.

Snön faller och Guttaredsmossen håller

Det är kallt ute.
Snön lät inte mossisen få nån blank yta, när den väl fick lov att frysa tillräckligt många centimeter för att bära små barnskridskor.
Ruben fryser, han vill ändå inte åka.
Vi åker hem och tänder brasa istället. Dricker te.
När mörkret faller går jag ner till bastun i hamnen, det är damernas ikväll.
Sexton tanter i bastun, prat och skratt om väder och semestrar.
Nere vid vattnet flyter isflak.
Termometern visar noll grader.
Jag trodde inte havet blev riktigt så kallt.
Jodå, säger tanterna. Det kan bli kallare ändå.
Fyra snabba dopp ikväll.
Antingen försvinner den här kliande förkylningskänslan nu, eller så bryter den ut på riktigt.

Sammandragsdag i Veddige

Dom har inte riktigt växt ifrån alla-på-bollen-tänket än, dessa små antagonister som idag gjorde upp med såväl Veddiges som Frillesås gammpojkslag.
Storförluster, projektilskador men ändå ett och annat ljusglimtsmål.
Väl kämpat, fiskmåsaknattar!

Ovan regn mot nordligt kärnkraftverk

Tidig timma, vattenfylld motorvägsfärd med kaskadomkörningar av långtradare, incheckning på SAS flight mot huvudstaden.
Lugn i luft, renklämma jag inte kan äta, längst fram med extra benutrymme.
Hyrbil på Arlanda, nollgradig dimma, väg 290 utan fartkameror.
Skog, skog, skog.
Skog, skog, Forsmark.

Ja, av förklarliga skyddsobjektsskäl blir det ju inga bilder från själva målet.
I säkerhetsskontrollen på väg in till verket satte de no-photo-klistermärken på såväl min mobil som min dator.
Väskan i övrigt var full av andra kameror, som slapp märkas.
Tur.
Hade så att säga varit ett ogjort ärende annars, det här.

Den gamle och klubban

Trots att han snart fyller fyrtiotre är det samma visa som det alltid har varit när den här karln kallas in i ofullständigt fiskmåslag och ränner ut på plan.
Hans facit de senaste tjugosju åren:
En sjuherrans massa mål och lika många utvisningar.
Tryggt att inget är nytt under solen.

Bio och Pinchos, perfekt lördag.

Förmiddagens sol blev till råkall dis och dimma, och vi gick på bio.
Fyra biljetter till Monky, äpplen och pepp, men det var ingen som hade talat om hur sorglig filmen var. Tre minuter in rann tårarna och sen slutade dom inte rinna förrän långt efter att filmen var slut.
Väldigt bra film.
Som livet.
Fyra små rätter på Pinchos, och sen: ut i dimman igen.

Kassettfika

Gå på kafé, det gör vi nästan aldrig.
Obegripligt faktiskt.
För det var ofantligt mysigt.
Trots att ingen av oss åt annat än grädden på semlan.