Solen går upp över Lido. En oväntat varm sol.
Prognoserna har ju sett intejättebra ut, men förvåning förnöjer.
Klänningsväder minsann. Glassväder.
Ungarna vill, i tur och ordning:
1: Bada i poolen.
2: Jaga murödlor.
3: Kasta sten i havet.
Vi gör som dom tycker, tycker jag.
Hux flux sistaminutenfyndade vi, och tog flyget till Funchal.
Förbi oljeriggarna i Nordsjön, över ett smogigt London, ut över Biscayabukten innan vi passerade Santiago de Compostela under tjocka moln. Och sen, mitt i den blåa Atlanten, Madeira.
Det är inte jättevarmt här.
Men det är semester, och hotellet har tjugofemgradig utomhuspool.
Ungarna är happy-happy, jag älskar Madeira från första sekund, och Mattias mumlar att jo, den här semestern har börjat riktigt bra.
Och mer då?
Jo, på Estrada Monumental kommer Bertil och Marguerite knallande i kvällningen.
Bra fint att få en gammel fiskargubbe från Bua att visa en vilken restaurang en ska äta kvällsmat på, samt tala om vilket som är kummel och vilket som är bläckfisk.
Det visar sej att vi nästan har lika långt mellan våra hotell här, som vi har mellan våra hus därhemma.
Världen är inte så stor ändå.
Iallafall inte på Madeira.
Från det föll tills det försvann... trekvart.
Men vi hann!
Till skogs, hundrafemtio meter hemifrån.
Idag är dagen då du begravs, Katarina.
Det är så ofattbart att du inte har funnits i världen på flera veckor nu.
Du som alltid har funnits och alltid skulle finnas.
Jag är inte i Stockholm idag, hos alla dina vänner, hos Emelie.
Det gick inte, jag kunde inte.
Vila nu, kära fina, och ha lite koll på oss ibland, vi som är kvar.
En dag ses vi.
Lyllos himlen, den fick lite roligare nu.
Det är kallt ute.
Snön lät inte mossisen få nån blank yta, när den väl fick lov att frysa tillräckligt många centimeter för att bära små barnskridskor.
Ruben fryser, han vill ändå inte åka.
Vi åker hem och tänder brasa istället. Dricker te.
När mörkret faller går jag ner till bastun i hamnen, det är damernas ikväll.
Sexton tanter i bastun, prat och skratt om väder och semestrar.
Nere vid vattnet flyter isflak.
Termometern visar noll grader.
Jag trodde inte havet blev riktigt så kallt.
Jodå, säger tanterna. Det kan bli kallare ändå.
Fyra snabba dopp ikväll.
Antingen försvinner den här kliande förkylningskänslan nu, eller så bryter den ut på riktigt.
Dom har inte riktigt växt ifrån alla-på-bollen-tänket än, dessa små antagonister som idag gjorde upp med såväl Veddiges som Frillesås gammpojkslag.
Storförluster, projektilskador men ändå ett och annat ljusglimtsmål.
Väl kämpat, fiskmåsaknattar!
"Det ska bli kallt." smsade pappa. "Har ni ved?"
Nu har vi ved.
Ledigdag med den här och the neverending tågbana.
Tidig timma, vattenfylld motorvägsfärd med kaskadomkörningar av långtradare, incheckning på SAS flight mot huvudstaden.
Lugn i luft, renklämma jag inte kan äta, längst fram med extra benutrymme.
Hyrbil på Arlanda, nollgradig dimma, väg 290 utan fartkameror.
Skog, skog, skog.
Skog, skog, Forsmark.
Ja, av förklarliga skyddsobjektsskäl blir det ju inga bilder från själva målet.
I säkerhetsskontrollen på väg in till verket satte de no-photo-klistermärken på såväl min mobil som min dator.
Väskan i övrigt var full av andra kameror, som slapp märkas.
Tur.
Hade så att säga varit ett ogjort ärende annars, det här.
Trots att han snart fyller fyrtiotre är det samma visa som det alltid har varit när den här karln kallas in i ofullständigt fiskmåslag och ränner ut på plan.
Hans facit de senaste tjugosju åren:
En sjuherrans massa mål och lika många utvisningar.
Tryggt att inget är nytt under solen.
Förmiddagens sol blev till råkall dis och dimma, och vi gick på bio.
Fyra biljetter till Monky, äpplen och pepp, men det var ingen som hade talat om hur sorglig filmen var. Tre minuter in rann tårarna och sen slutade dom inte rinna förrän långt efter att filmen var slut.
Väldigt bra film.
Som livet.
Fyra små rätter på Pinchos, och sen: ut i dimman igen.
Gå på kafé, det gör vi nästan aldrig.
Obegripligt faktiskt.
För det var ofantligt mysigt.
Trots att ingen av oss åt annat än grädden på semlan.
Happy happy happy.
...heter en skolföreställning som Teater Halland sätter upp i höst.
Idag fick Lovis och kaninen Sally knalla upp på fästningen och modella till affischen.
Världsrekord i långliggande snö i Bua: Tre dagar, and counting.
Jag älskar bebisen, säger Bertil. Jag tror den gillar mej också.
Nåja. Bebisälsket var inte ihärdigare än att en upphittad Bamsetidning hägrade mer.
Men Å lilla Alicia Viola Sonja vad du luktar gott. Och du är liten som en fågelunge, och alldeles snäll, alldeles tyst.
Och nä, det är inte mamma Mikaela som sitter bredvid Bamseläsarn där i soffan. Det är mormor Camilla, trettionio år ung.
Om det blev jordbävning här skulle jag tagit våran båt, säger Ruben. Jag skulle ha räddat Bertil först, för han är minst i våran familj, han har levt kortast tid. Sen skulle jag ha räddat Mikaelas bebis och så skulle jag ha räddat hela min klass. Sen hade det nog varit fullt på båten.
Jag kan säga Alicia, säger Bertil. Jag kan säga Emelia också.
Fast nu kommer ju bebisen inte heta Emelia, säger jag. Det var ju bara i magen hon hette Emelia, nu passade hon ju bättre som Alicia.
Men jag KAN, säger Bertil. Och jag vill gifta mej med bebisen. Kan vi göra det idag?
Tre nätter har jag varit i Helsingborg och Malmö och jobbat, och hemma har snö fallit.
Han skulle visa mej sina snögubbar när jag kom hem.
Men den stora snögubben hade redan rasat ihop.
Denna blev inte lika bra, men ändå fin, sa han och satte sej på huk bredvid mittemellangubben.
Då rasade den också.
Bara minsta gubben står ännu kvar, som lutande tornet i Pisa under äppelträdet.
Vinter på västkusten, del sjuttontusenfyrahundratvå.
