Varmt bad taget, två ljus tända, Jakten på Tidskristallen på teve (bägge ungarna sitter blickstilla sedan ett par avsnitt tillbaka) och nyklädd julgran på deras rum. Pyjamasar på, fårskinnstofflor, äpplen under filt och "Vi kan kolla på ett vuxenprogram nu om NI vill" från mittemellan, varpå han kryper ihop jämte pappan och kollar på hela Bye bye Sverige och halva Henrik Schyffert-skaffar-gris-programmet, medan lillebror boar ihop sej vid sidan om mej och sen somnar på mitt bröst.

Det här fantastiska livet jag har.

Bergis att dom här inte hade synts ens, om världen varit lika mörk som i förra veckan.

Grej ett:
Vi kommer till allmänhetens åkning på Sjöaremossen (varje vardag 13-15 och eftersom Mattias är pappaledig på måndagar kan vi alltså åka dit) och där är inte en kotte. BARA VI. Och en oändligt stor och spännande is.

Grej två:
Vi har tagit med en skridsko i storlek 34 och en skridsko i storlek 30 till Ruben.

(Grej tre:
Det var ganska roligt att ha snöbollskrig och nedgrävning i snöhögarna bakom isbanan också. Och så kom plötsligt mormor och morfar spankulerande dessutom. Och nu vet vi ju att de nyärvda skydden och hockeybyxorna passar iallafall. Samt att lillebror behöver en smula mer isträning.)

På väg hem, ännu mera.
Denna sekundsnabba lycka!
Vis av erfarenhet vet jag att det är bäst att passa på.

Det börjar som en ljus dimma som drar in från sydväst.
Närmare och närmare över åkern kommer den, yrsnön.
Vi har hämtat minigran till ungarnas rum och sitter inne i adventsljusvärmen hos farmor med brutna benet, när den kommer smygande, samtidigt som hästarna promenerar förbi nere på vägen.
Hundra flingor till, ytterligare tusen.
Tänk om, tänk om den får stanna.
Åtminstone mer än ett dygn.

Mamma fyller år idag, sjuttiofyra stycken, vi har varit på kalas. Fastrar och mostrar i fint eftermiddagsljus från västerfönstret, men jag hade ingen kamera med mej. Jag har börjat sluta med det. Att alltid ha kameran med mej. Jag vet inte om det är skönt eller tråkigt.
Ruben fick sin första födelsedagspresent för i år, Agnvallarna hinner nog inte hit på fredag. En legobil som blev kvällens pyssel. Legobil, glitterlim och julkalendern. Och sen Stranger Things när ungarna somnat. Partyakuten i småbarnsland.

Efter fyrahundraåtta personalporträtt (plus en gruppbild) av tvåhundrafyra medarbetare på Sahlgrenska Akademin, är jag i mål.
Nu blir det inget mer photoshop.
Eh, ikväll.

Studieledig dag på skolan.
Måndagspappaledig pappa hemma från jobbet.
Och så mamman som gjorde klart dagens enda jobb (lasermätning av virke på Värö bruk) redan innan frukost.
Vilken bra kombo!
Vi struntar i att skrapa rutorna och tar bussen till stan!

Att dra upp gardinerna i gryningsljuset.
Frost på taken och ungar i pyjamas framför julkalendern på teve.
Lite lugnare veckor nu, välbehövligt.

Skogsluft, andningshål, paus.

Och, ovanpå det, sagomagi på Malmö Opera.

Sagomagi på Helsingborgs stadsteater.

Med lite god vilja kan man ju se någon slags julstämning i hagelskuren som föll över Håkesgård idag. Om det nu inte räcker med allt mysfint de gjort överallt, Marie och Viktoria, bland alpackor, påfågelduvor och grönskimrande ankor. Vilket det ju gör. Hagelsnö eller ej.

Ett varv runt sågen, härhemmave. Och i fint sällskap dessutom!

I Borås i snöslask idag.
I Borås i lycka, lycka över att jag får ha mina barn friska och krya och kvar på jorden.
I Borås idag träffade jag en familj som inte fick det.
Deras tös dog i april i år, strax efter sin sexårsdag.

Nu kan jag inte visa detta innan det publiceras, men eftersom nya numret av Barn & Cancer kom ut i dagarna, kan jag visa det förra jobbet jag gjorde för några veckor sen, det som jag inte kunde visa då.

Må barnen jag träffade den gången få vara bland de 75% som klarar sej, snälla.

Esmat och hans storebror Asad kom till Sverige för två år sedan. Då hade de tagit sej hela vägen från Afghanistan och hit, och Esmat hade ledsagat Asad genom hela flykten till Europa. Asad var svårt synskadad, nästan blind. Han var sexton år, lillebror Esmat var tretton.
De kom till Sverige, fick asyl och flyttade in i ett familjehem tillsammans.
För några månader sedan fyllde Asad arton år. Enligt Migrationsverket kunde han då utvisas.
Tillbaka till Afghanistan, landet där det inte fanns en enda människa som kunde ta emot honom. En nästan blind artonåring. Mamma och pappa, döda båda två.
Man får inte utvisa barn från Sverige utan ett ordnat mottagande, men i och med att Asad skulle utvisas, kunde man då även utvisa Esmat. Femton år gammal, kunde ju hans artonårige storebror vara "det ordnade mottagandet". Hans artonårige blinde storebror, som han själv fått ledsaga genom hela flykten till Europa.
Asad förstod hur det hela hängde ihop.
Och några dagar efter utvisningsbeslutet tog han sitt liv.

Esmat fick uppehållstillstånd.
Han hade ju inte längre något ordnat mottagande i Afghanistan.

Den här hjärtlösheten.

När vi svängde av 154:an och in på vägen mellan Floastad och Skinnarlyngen, kom haglet.
Haglet.
Hagel var det inte några väderprognoser som hade nämnt, när vi veckan lång lusläst alla väderappar inför plåtningen av BH-Pias nyaste underkläder.
Oh well. Vi klarade oss åtminstone från snö, trots iskyla runt tappra tappra modeller.
Jag stod där, fullt påklädd och dessutom med yllelångkalsonger och termotröja, och jag, ja, frös.
Ann-Marie, Jennie, Junea och Pia ska ha världens alla eloger för såväl mod som hårdhudhet, efter timmar i kallt hus och kall trädgård.
En sista odödliggörning åt huset, som senare i vinter kommer jämnas med marken och försvinna för gott.
Fyra lättklädda kvinnor i var vrå, på golven där mattfransarna fastnat.

Tänk ändå hur dom sitter och flabbar i sin himmel nu, Arvid och Rune.

Jag var i oerhört god tid till Göteborg idag. EU-toppar på besök kräver tydligen avstängda vägar, så jag laddade för kö. Och så: Ingenting. Mindre trafik än nånsin förr, och tvåhundra lediga platser på Valhallaparkeringen. Den här skrämselpropagandan polisen kört har ju funkat. Inte en kotte tog bilen till Göteborg idag. Ja, utom jag och ett par till, då.
Jag sitter i bilen och väntar på mitt jobb, ett DN-jobb, dagens tredje. Jag får pling i mobilen från förskolan, dom är poliser och brandmän och världens gulligaste, och jag längtar efter mina barn. Jag har knappt sett dem den här veckan. Jag jobbar hela tiden. Fjorton, femton, sexton timmar per dygn. Jag är borta, sen är jag hemma och gör ut jobben framför datorn, sen går jag och lägger mej. Mattias gör allting hemma. Väcker, borstar tänder, lämnar på fritids och förskola, hämtar barn, handlar mat, lagar mat, tränar ensam tjugofem åttaåringar (som inte lyssnar) i innebandy, packar gympaväskor, kommer ihåg frukt, går och lägger sej. Han orkar inte ens vara vaken till sporten.
Det regnar. Ridande poliser patrullerar förbi mej. Hälften av alla fordon jag ser är polisbilar och piketbussar. Jag sätter mej på ett kafé och väntar på reportern som kommer med tåg från Stockholm, väntar på honom vi sedan ska träffa, killen som varit med om så vidriga saker att jag har ett stort hål i bröstet av sorg för honom.

Mitt liv må vara stressigt, men vilket fantastiskt liv jag har turen att ha.

En kunde ju ha önskat att det varit en hotellnatt med den här snygge movembermannen som hägrade ikväll, men närå, dagens kvällsjobb var porträtt på Ringhalsjubilarer i stadshotellstrappa.
Fin assistent. Skönt när det går att kombinera dygnetruntjobb med att umgås en smula.