Det gjorde inte så mycket att den nedåtgående solen gick i moln strax ovanför Nidingen.
Att sitta på en klippa vid fyren och krama mina äppelätande barn och lukta dem i håret var bättre än alla andra alternativ iallafall.

Popcorn, godisremmar och socialdemokratsballonger.
Plommon, isterband och en låda kasta-i-marken-smällare, den nya tidens femöres.
Våfflor, kaffe och en låda chokladtoppar.
Och ett bi som stack mamma på halsen.
Sjönevads marknad, en gång om året.

Den nya generationen vattnar blommor hos den gamla, sedan länge vidaregångna.
Ruben hann träffa sin gamlamormor, men det var knappt, och i glömd koltålder.
Morfar dog när jag själv var Rubengammal, hjärtat stannade en sommarnatt i sängen bredvid mormor.
Nu ligger de på Köinge kyrkogård, alldeles bredvid Köinge gamla gästgiveri, där morfar bodde som barn, där hans mamma kokade mat till gästerna som kom, för middag och ett rum för natten.
En grusad gång upp, en gräsmatta ner, ett liv, två.

Och ett ljummet kvällsdopp på det.

Det är en sån dag.
En dag då vakter vinkar in oss till personalparkeringen uppe på sprängberget, då vi hör i deras komradio: *sprak sprak jag skickar upp tusen bilar till dej sprak sprak.
En dag då ytterligare vakter hänvisar oss runt alla hus nere vid varuhuset, "för kön börjar längre bort".
En dag då vi flabbar lite, vänder tillbaka igen och istället provar nya fina lekplatsen borta på campingen, samt äventyrsgolfen bredvid.

Sen middag i Ängarna, där alla kusinfötter trampat, sprungit och lekt genom tiderna, där mormor planterat blommor i gången och där morfar spelat dragspel och erbjudit en krona för att få lirka ut mina lösa små sjuårständer.
Ikväll får Rubens sjuårständer smaka kaffe för första gången.
Och han vill ha mer.

Vi sover över inatt.
Det är nåt med Ängarna.
Livets allra finaste komma-tillbaka-till-ställe.

Dagens andra kusinstopp, hos team Karlsson/Johansson i Bredshult, med taxen Pelle och ett gulnat tidningsurklipp på kylskåpet som påminde om att tremänningarna Ruben och Viggo föddes med bara några timmars mellanrum för snart åtta år sen.
Viggo är född in i sina crosstövlar. Crosstövlar han mer än gärna lånar ut till Ruben.
Och hej vad det går, sjutton varv runt gården.
Depåstopp med marängsviss, sen sjutton varv till.
När Ruben kraschat in i ett elstängsel och landat i skogen åkte han bara ytterligare ett varv (well done!) sen preppade vi fiskespö och tömde eka på vatten istället.
Sjön bjöd på tre mörtar och en frihetstörstande liten abborre, tre tranor i fjärran och ett helt moln fullt av tusentals flygmyror som vi rodde rakt in i.
Och tiden, tiden går lika fort som livet.
Halv sju plötsligen, mitt på sjön, och vi som skulle hem och grilla middag till Ulla och Thord.

Aja.
Ruben har tydligen hittat en ny bästis så det behöver ju inte gärna dröja sju år till innan vi kommer tillbaka.

Hos Anneli och Bertil i Stenstorp har tre nya bebisgetter flyttat in, bland övriga hönor och vaktlar och morötter och dödödlor som tappat svansen och dåndimpat (Ruben begravde just den under några blad).
Daga, Ella och Lillie heter nygetterna. Som mormor och hennes systrar.
Daga, Ella och Lillie blir fina kompisar till gårdens gammgetter, Sten & Stanley.

Och igår fyllde Bertil sextio.
Sextio.
Hur snabbt går det här livet egentligen?

Skymning och spel, chips och elgitarr.
En perfekt kväll behöver inte vara krångligare än så.

Kioskaskrapet 40 år. Allaredan.
Och inte har hon hunnit ordna med nån fest, stackarn.
Så då blir det såhär.
Då blir det överraskning och glädjetårar och åtta kilo marinerad kyckling och nittiotalsdisco natten lång.
Såna är reglerna.
Älskade fina Sofia, den här dagen är din!

Efter en fantastiskt mysig månghövdad långfrukost och därefter uterumshäng med ösregn och skurar mot glasrutorna, landade vi i fullblodigt Nerfkrig på övervåningen.
Den minste människan sprang mest och servade alla med upphittade skumgummiskott, den näst minste låste in sej på dass och trodde han var säker, tvillingarna hittade armborst och skyddsbarriärer, och jag undrar ändå om inte den äldste tyckte det var roligast av oss allihop.

Den nya generationens favoritsamvaro.

En halvtimme på fyrenstranden, huttrande under ett badlakan innan regndropparna börjar falla.
Det verkar inte bli bättre än såhär.

Det skulle bli lite regn på natten. Vinden skulle blåsa 5-6 meter per sekund. Värre var det inte.

Strax före klockan tre vaknar vi av åskan. Och skyfallet.
Det droppar i pannan. I pannan! Luckan läcker in.
Jag smsar till Lisa att om det inte går att sova uppe i tältet får dom komma ner till båten. Ungarna kan vi slänga in där jag och Mattias ligger. Vi stora kan koka kaffe och te i aktern och invänta soluppgången.
Hon svarar att de varit vakna i fyrtio minuter. Men att de ska försöka somna om.
Båten vickar och åker fram och tillbaka, rullerullerullerull.
Jag slumrar stundtals. Mattias kan inte somna om.
I gryningen går han upp och ut och börjar samla ihop grill och sup och gummibåt, vi bör nog åka in mot land så snart det går.
Och dröser i vattnet från den glashala regnklippan. Med kläderna på.
Upp kommer han inte, nånstans.
Till slut får han tag i gummibåten, häver sej sjöblöt upp i den och åker ut till badbryggan.
Jag, som klarat mej hela sommaren utan Postafen, börjar känna mej sjösjuk.
Rullerullerullerull.
Jag vågar (med livet som insats eller iallafall ytterligare en uppsättning torra kläder) hoppa iland på klippan och gå upp och försiktigt viskväckas utanför tältet.
Vi bör åka tillbaka.
Screw morgondoppet och ö-frukosten.
Och medan de sömndruckna klär sej och vi packar väskor och tält blåser en madrass i sjön i den lätt hårdare vinden än vad som var utlovat (8-10 m/s istället för 5-6) och vi bär på yrvakna (och lätt skrämda) barn på båten i nån form av försäkrad/förankrad handräckningstrafik.
Jagar saltvattendränkt madrass med båt och båtshake halvvägs in till Bua strand.
Och får sen värsta Bamse på de sju haven-vågorna på väg in till hamnen, med toppar som hör hemma på Hawaii och dalar där man inte ens ser land.

Den där frukosten inne på säkra båtplatsen i hamnen, den smakar gott.
Strax efteråt glider Svahnsmorfar och Ganler in i hamn, lite bättre rustade för sjöväder än sju meter motorbåt.
Men jag vill säkert ut igen, iallafall så snart det slutar gunga på fredag.

Tre ungar Liseberg-tjoandes i fören, krabbnapp och svallvågsbadning, gummibåtsutflykter (där ungarnas egna slutade med att Ruben inte lyckades dra igång motorn igen och Stella till slut fick ro in dom till land) och en Svahnsmoster som smsade om ifall det var vi som låg rakt ut på insidan av Nordö och sen vinkade med nåt gult inne vid Kosanna-land.
En egen lång fin Lisa-stund medan pappor och barn tog båten in till hamn igen för att köpa glass och kaffe, en utflykt runt ön när dom kom tillbaka, med rostiga rester av Clark Olofssons sedan många år kapsejsade båt på sydspetsen.
Lägereldspinnaplock.
Nyfiken säl.
Hejdåvink till Svahnsmorfarn på Ganler som gick ut till havs i skymningen.
Underberger till mammorna.
Betande får bakom knallarna.
En solnedgång, en kortlek, ett blått hav mot kvällsupplysta hus på Bua strand.

En dag och en natt på Nordö med Nord-Svahn.
En kompakt liten sommar.

Hällregnseftermiddag klarnade upp medan vi körde in till Apelviken, jag och Jessica och Lisa.
Pizza på Brittas strandveranda.
Kitare, surfare, supare.
Solnedgång genom strandgräs.
På Majas vid havet gick Marit Bergman på scenen, blond numera.
Jag hamnade fel, bakom långa.
Mest tittade jag in i en gråhårig nacke, men då och då lutade sej gråhåret och viskade nåt till sin fru, då såg jag Marit, snabbt mellan övriga hår.
Dansa mamma. Vildros och kaprifol.
Jag flyttade mej litegrann. Nya nackar.
Sneglade på två meter Tobbe snett bakom och tänkte att han inte behöver knö fram och ta plats en timme innan spelningen börjar.
Orutinerat av mej att inte göra det. Mycket ofrekvent konsertbesökare nuförtiden.
Innan Ola Salo äntrade scenen gick jag bakåt. Såg ingenting någonstans.
Allra allra längst bak, mot lastflakets vägg, fick jag plats. Och såg jättebra.
Ringde dit Jessica och Lisa också.
Från flaket fick vi se en helt igenom fantastisk entertainer från Rottne flyga över scen.
Likt en rätt känd gaisares Rullande Åska-turné gästades han av såväl Adrian Modiggård som fina Marit.
The worrying kind. One of us is gonna die young.
Och It takes a fool to remain sane.
Denna lilla pärla som smygande kryper in lyckorus i kroppen, lyckorus och verklighet, det är så det är.
Det är så det ska vara.

Tack Ola. Tack Marit.
Tack för en oförglömligt fin kväll av inre explosioner.

Medan regnmolnen drog in från Danmark, gifte sej Gina och Nicke i Helsingborg, lite hemligt sådär.
Undermur- och underträd-skydd i stadsparken, moln och sol som drog fram och tillbaka omvartannat, och okända människor som ville ta selfies med bruden, lite oklart varför.
Grattis fina ni!

Mulen marknad, karuselltjat som lönade sej, socialdemokratsballonger (dom behöver allt stöd dom kan få i dessa tider!) och Afrikaklänningar, samtliga tyvärr för små.
Ballongbonk på vänner och mopperace både dit och hem, med Mattias och Ruben på snabba Mustangen och jag och Bertil på knatterflakan en kilometer bakom.
Billig marknad idag. Tvåhundra spänn på skrangliga karuseller, gratis Arsenalklistermärken av Afrikaklänningstjejen och inte en enda fidget spinner, trots cirka hundra stånd och sjuåring som prompt måste stanna vid samtliga.

Avslutning på utflyktsdag med Mattias alla kusiner och kusinbarn, grillat gott i Ambjörntorp.
Beer can burgers, nybakt Tegebornbröd, Helenas auberginegratäng, heavens.
Efter maten bar Jeanette ner utklädningslådan från vinden och hej! Där låg farmor Ewas gula bröllopsklänning och glittrade. Som en smäck satt den.
Ewa, gravid i femte månaden med Mattias, i november 1975.
Svärdotter Malin, i barndomshemmets vardagsrum fyrtiotvå år senare.
Mattias drog fram Bertils lila gamla fladderbrallor från sjuttiotalet, så tajta att han bara med nöd, näppe och oknäppt gylf lyckades åla i dom.
Och övriga - grannare skara har ingen sett.
Den här kusinklanen alltså.
Hjärta dom.

Sätila brygga, Lygnevi strand, ett koppel badande tredjemän bredvid Isa af Lygnern.
Ett doppstopp på vår utflyktsväg.