Ettornas grillkväll vid fyren

Sicken kväll vi fick.
Grillkorv, brännbollsrack, och klädsim.
Såväl Elsa som Bertil fick dra av sej sina pissevåta idykta kläder, och ta sommarens första riktiga dopp istället.
Triften blommar, havet ligger blekt, och Ganler går ut i gattet.
Den här tiden alltså.

Ett bi i en porslinsaffär

Ett par timmar innan ondskan slog till i Manchester, lämnade min man staden.
Ett par timmar innan barn mördades, barn som så länge sett fram emot att gå på sin Ariana Grande-konsert, sin idol, i en ålder då ens idol betyder allt.
Är det såhär vi ska ha det nu? Är detta framtiden? Kommer jag dö i ett terrordåd? Kommer mina barn bli offer?
Det brer ut sej, och skräcken, och rädslan.
Precis som dom vill ha det.
Det är exakt det här dom vill, att vi inte ska våga oss ut. Att vi ska vara rädda. Frukta.

Om ett bi inte ensam kan ställa till oreda i en porslinsaffär, går den och retar upp tjuren, som följer med och drar ner allt till klirrande trasor.

Mattias funderar på om dom valde mellan Ariana Grandes spelning eller hans egen med Iron Maiden, två dagar tidigare. Eller om det funnits planer på att slå till på hans match mellan Liverpool och Middlesbrough, dagen före.
Exakt den tankegång dom vill att han ska ha.
Den tankegång dom vill att alla ska ha.
Världen ska frukta terroristerna.

Om ett bi inte ensam kan ställa till oreda i en porslinsaffär, går den och retar upp tjuren, som följer med och drar ner allt till klirrande trasor.

För ett dygn sen satt han under pubens stjärnhimmel i England, facetimande med mej och Mike.
Sen lyfte han från Manchesters mark, landade på Landvetter, och blev sittande kvar i planet i flera timmar in på natten utan att få lämna, för att någon glömt en väska på flygplatsen.
En kvarglömd väska, en misstanke, nationella bombgruppen och avspärrningar hela vägen ner till Boråsvägen.

Om ett bi inte ensam kan ställa till oreda i en porslinsaffär, går den och retar upp tjuren, som följer med och drar ner allt till klirrande trasor.

Välkommen hem, mannen min.
Tills vi åker iväg och hittar på något annat.
Det ska vi nämligen fortsätta med.

Tabitha-tabatha

I flera år har Nina hållt sommarträningar uppe vid dammen.
I flera år har jag låtit bli att gå dit.
Om man räknar bort två joggningar på slingan förra året, cirka tre likadana runt Enskede vid 2005 nånting, samt ett års (visserligen) relativt regelbundna yogaklasser vid 2008-09 sådär så har jag inte tränat sen jag la av med orienteringen i sjuttonårsåldern.
Alltså 1993. Nittonhundratalet.

Idag: Tabathapass på en timme.
Armhävningar och upphopp och knäböj och burpees, omlottlagt med fem varv runt dammen.
Det var tur att Bertil stod och ropade HEJA MAMMA HEJA MAMMA JAG HEJAR PÅ DEJ MAMMA vid varvningarna, annars kanhända jag hade fallit död ner.
Jag undrar om det verkligen ska vara meningen att ens armar inte ska orka krama ur schampot i duschen efteråt.
Men röda kinder är snyggt!

Liljekonvaljtid

Hos farmor blommar liljekonvaljerna, min bästa blomma.
Varje år när jag var barn och fyllde år, fick jag en liljekonvaljbukett av Ulla och Thord.
På senare år får jag alltid en av farmor.
Denna tid, med grönt mjukt gräs, plötslig värme och blommor överallt.
Liljekonvaljtid, min bästa.

Knutte

Imorse läste jag en av de finaste recensioner jag någonsin läst.
Malin Eirefelts, i Hallands Nyheter, om Knutte Westers utställning på Varbergs konsthall. Vernissage idag.
Knutte i Varberg idag!
Jag tog barnen med mej och åkte in.

Så himla roligt att se Knutte igen.
Vi har inte setts sen vi gick på Konsthögskolan tillsammans, i Umeå.
Knutte blev kvar i Umeå. Det blev inte jag.
Och vilken utställning.
Jag är andlös, har inga ord andra än de Malin Eirefelt lyckades sätta på pränt.
Läs hennes text. Och gå till Varbergs konsthall.

Ruben och Bertil kunde inte förstå varför man bygger en koja, och så får man inte gå in i den.
Men så fick de se filmen då Knutte och barnen bygger kojan.
Filmen om pojken som visar gränsen utanför vilken han inte går.
Filmen om den döda hunden och hans hundkompis, som förgäves lyckas få liv i sin vän, och ser människovärlden bara skynda förbi med snabba steg, utan att se dem.
Ruben tyckte synd om hunden.
Bertil ville gå ut.

Vi träffade Ingemar Arnesson också.
Kulturchefen i Varberg, med samma namn som min pappa.
Pappa har fått post med inbjudningar till spännande happenings, men pappa har inte gått, pappa har misstänkt att det inte är till honom inbjudningarna är menade.
Ingemar Arnesson ville gärna träffa min pappa en dag, sa han.
Det var roligt.

Sommarkväll i Veddige

Det där med fem grader varmare, det stämde faktiskt.
När vi körde från Bua visade biltermometern sjutton grader, och när vi stannade i Veddige, 13 kilometer österut, visade samma termometer tjugotvå.

Kvarnome

Promenad över Moa och Diseflat, till Rumpelösa kyrka (eller Kyrkelösa Rumpa som Ruben sa när han senare skulle förklara för morfar var vi varit) med alldeles fullt av fridlysta backsippor överallt.

Trädgårdsfrukost

En morgon.
Solen skiner och luften är varm, men en fru förlorade sin man igår, två barn sin pappa.
Det går inte att förstå vidden av ett sådant skeende, det går att föreställa sej att det ska hända, det är ju högst verkligt och något vi vet kan ske, ska ske, men det går inte att greppa.
Skyddsmekanismer.
Det vi känner denna morgon är melankoli och tacksamhet, medan det i nästa hus är ogripbar ångest.

Små saker.
Frukost i trädgården.
Tacksamhet.
Kärlek.

Veddigeväntan

Jag hittade honom vid trappen klockan nio (fyra timmar innan storebror slutar skolan), färdigklädd med skor och allt, och två nödvändiga saker packade: Madagaskar 2 och en napp.
Jag väntar på vi åka mormor och morfar.

Min store lille

Han ser så stor ut, där han går iväg till skolan alldeles själv, kvart i åtta en fredagsmorgon.
Jag är inte den förste föräldern i historien att ställa samma fråga, men vad märkligt fort tiden just gick?

Hemåt igen

Dimgråa skyar över solgula rapsfält.
Småblommor bland spåren.
P3 Dokumentär om åttiotalets värstingresor i lurarna.
Happy sjuttonde maj, Norge!

Trädgårdsdans

På Skånes Dansteater har dom byggt upp en döfin trädgård ute på parkeringsplatsen.
Att spela Something about Wilderness i.
När sommarlovet börjar, försvinner trädgården.
Så passa på!
Jag passade på ikväll.
Nio dansare i trädgården, ytterligare en inomhus, och de dansade bara för mej.
(Och så lite förstås för Jessica Widegren, som ju tog de här bilderna på mej. Fast hon gömde sej mest bakom ett plank.)

Körsbärsträdet blommar än

...och plommonblommorna. Vita och många. Vi läser böcker och tittar i Rubens egengjorda "Faktabok om djur". Barnens kinder är lena, jag måste motstå att klappa Bertils, för han har puttat Belle idag på förskolan och behöver varas lite arg på. Han är två, snart tre, och verkar inte förstå problemet.

-Jag puttade Belle. Han blev ledsen, han gråt och sa mamma, mamma.
-Det var väldigt dumt gjort, Bertil. Man får inte puttas. Vill du att Belle ska putta dej?
-Ja!
-Vill du att Belle ska göra så det gör ont på dej? Belle fick ONT. Då grät hon och ropade på sin mamma. Det var synd om Belle.
-Sigge fick inte ont.
-Jo, det gör ont att puttas. Man får inte puttas och slåss. Aldrig får man det. Man ska vara SNÄLL och leka och kramas och klappas.
-Sigge snäll. Min Sigge.
-Bertil är också snäll. Och gör snälla saker. Inte puttas. Visst? Imorgon är du väl jättesnäll mot Belle?
-Belle gråt, han sa mamma mamma.


Imorgon åker jag till Malmö.
Det gör lite ont, just precis nu, men jag kommer jättesnart hem igen.
Sen mina barn, har vi snart ett helt superlångt sommarlov.

Hem

Upp från Antalya flygplats, in över Taurusbergen, strax öster om Istanbul, ut över Svarta Havet, in över Bulgariens strand, ovan rumänska bergsbyar, en kort sväng in i Ukraina, genom hela långa Polen, över Östersjön, rakt över Bornholm och in i Hanöbukten, över småländska sjöar och hem.

Jag lyssnade på P3 Dokumentär om Stenbergapyromanen och tittade ut genom fönstret, fönstret jag saknade djupt på hela resan ner.
Ser man nåt? frågade Hugo.
Just nu är vi över norra Rumänien, sa jag.
Hugo himlade med ögonen.
Det är faktiskt mycket roligare när man vet var man är, fortsatte jag. Det är kul med geografi. Om jag inte var fotograf skulle jag vilja vara... geograf. Fast det finns väl inte.
Jaha, sa Hugo plirigt. Vad heter det där berget då?
Vet inte, svarade jag. Fast det tillhör Karpatherna. Bergskedjan.
Djup suck.
Snart åker vi in i Ukraina, fortsatte jag. Och sen kommer vi in i södra Polen.
Nånstans i det landet föddes Lewandowski, sa Hugo. Det är sånt jag vet.

Jag älskar den här ungen, som knappt är en unge längre.
tacksam över den här veckan.

Sista dagen

Det är ett lätt soldis ute, som solskyddsfaktor tio över hela himlen. Jag äter massor av jordgubbar till frukost. Och omelett. Alltid jordgubbar och omelett. Sanden är het, blommorna blommar, havet är varmt. Det blåser mindre, vågorna är lägre.
På väg ner till stranden luktar det fantastiskt av nästan överblommade vita blommor i en häck, jag vet inte vad det är, kanske kaprifol? Kaprifol blommar nu tror jag, kaprifolen blommade hemma när jag gifte mej.
Jag har blivit brun, säger Hugo.
Jag har också blivit brun, säger jag, men jämte dej märks det knappt.
Du är brun, säger han, men när du springer jämför du dej ju inte med Usain Bolt heller.

Imorgon åker vi hem.
Hugo längtar till sin fotboll och sina kompisar.
Jag längtar till godnattsagor och barnarmar runt min hals.