Och vi som bara skulle ha en elvisp.

Den här kvällen alltså. Ungarna byter om till shorts, vi grillar kvällsmat och äter ute i trädgården, och när småbarnen somnat passar storbarnet huset medan jag och Mattias tar en promenad ner till hamnen i skymningen.
Alldeles stilla hav.
Alldeles ljumt.

Elektriciteten flödar uppe på studsmattan. Pytteskalbaggarna och nyckelpigorna likaså.

Från Syrien till Sverige, med halv utbildning i bagaget, läser hon nu färdigt till receptarie på Göteborgs Universitet, Loujain. Ett fantastiskt svenskt språk har hon, ett fantastiskt ordförråd, tjugofem år gammal student och klar nästa vår.
Om inte kriget vore... säger hon. Du måste åka till Damaskus, där är så FINT. Så VACKERT.

Snart i ett utbildningsmagasin nära dej.

Mot Frillesås i kvällssol på Väröbacka IP.
Inget resultat att skriva hem om.
Men ändå, en fin avslutning på en fantastisk dag, den första riktigt varmvåriga.

På Tången har det fötts såväl små lammungar, som en alldeles ny liten bebispojke.
Fem dagar gammal liten människa, där min egen bebis tornar upp sej som helt enorm bredvid.
Alex heter bebisen, eller Aless, och Bertil vill klappa och gunga och vara nära. Lammen vill han dock inte röra, trots cuteness overload.
Jag INTE klappa. Då jag bli KLADDIG, säger han, och kryper upp mot min hals.
Sen leker han kurragömma med Sixten, jag ska leta och de ska gömma sej tillsammans, de gömmer sej jättebra bakom stenhögar och husknutar och uppe i trädkojan.

Maj, jag gillar hur du börjar.

Första maj på vitsippsberget.

Frukost med dom här galningarna.

Den tar sej, våren.

Valborgsmässoledigheten bröts när Aftonbladet ringde.
Flygkrasch i Morup.
Äldre man med yngre passagerare skulle ta lilla flygplanet från Borås och söndagsåka luftvägen ner till Morup och hälsa på några kompisar. Och så slår de runt när de ska landa.
Gick bra för dem, vad det verkar. Slog upp huvudet mot instrumentpanelen, men inte mer.
Jag ringde Niklas på väg ner, min känning i Morup, min potentiella vägvisare till oskyltat åkerflygfält.
Och Niklas kunde inte bara lotsa mej rätt till flygfältet, utan även presentera mej för sin Farsa Flygfältsansvarig, som i sin tur kunde skjutsa upp mej hela vägen fram till ett par meter från vraket.
När sen bilder var tagna och film filmad, fanns det inte täckning nog för att koppla upp datorn med mobilen och skicka allt till redaktionen. Då kliver Niklas in igen och visar mej till röd stuga med halmtak, där Polarn Roger bor, med wifi och allt.
Lokalkännedom är bra i mitt jobb.
Lokalkänningar ännu bättre.

Det är skönt när inte ens problem är värre än huruvida en ska klippa av sin minste lille unges rätt långa men o-luggiga hår eller om en ska låta det vara.
Mamman vill klippa. Ibland.
Pappan vill det inte.
Ungen vill absolut inte. Bettil ha ett LÅNGT hår, säger han. Förutom när det ska kammas. Då går det bra. Imorgon. Vid varje kamning vill han klippa sej imorgon.

Det här är Ruben vid nästan tre. Och Bertil idag, vid nästan tre.
Så nära jag kommer att försöka tänka mej hur det skulle se ut.

Lång allhövdad frukost, kuddhoppning inne och solhagel ute.

Tidig fredag eftermiddag, efter ösregnig tur mellan blöta långtradare upp till Akzo Nobel i Bohus och sedan efterföljande porträttagning av styrelse på Ringhals, hämtar jag Bertil extra tidigt.
Kanske ändå lite för tidigt...

Med utsikt över Göta älv och Bohus fästning sitter Nina och labbar, i förlängningen, fram färg.

...eller jag menar det svarta.
Flykten från en kärnvapenförstörd och ödelagd jord, mot Mars.
Felstudset.
Det oändliga ingentinget.

(Och vet ni, om vi inte börjar ta hand om vår jord kan allt det här bli sant.)

Aniara på Malmö Opera.

Ikväll fick vi biljetter till La Gioconda och kunde gå på opera på riktigt.
Tillsammans, utan jobb.
Fancy schmancy!
Två operor på två dagar för hon som aldrig tidigare gått på en enda.

På väg upp till kvällsmat på Möllan låg det plötsligt bara där på vägen.
Efter lilla musrestaurangen borta i kvarteren mot St Knut - Tjoffsans tivoli!

Ett rymdskepp på väg ut i oändligheten, efter Harry Martinsons femtiotalska framtidsepos.
Off we go!

Vårens sista operavecka, och kolla vem som hänger med mej!
Slut på ensamma restaurangkvällar, nu är det jag och Sofia som får tre hela dygn ihop.
Ja, minus lite jobb då.
Värsta sviten har dom ordnat fram åt oss också, Teaterhotellet, med soffa och allt.
Hej Malmö!