Sol på Malmö.
Snödroppar, vintergäck och krokus.
Ett biobesök mitt på dan och efteråt en ensam stund på restaurang.
Det är tråkigt att gå på restaurang alldeles själv.
I övrigt är Malmö... helt okej.

Har du aldrig gått på opera, ska du göra det nu.
Har du aldrig gått på opera, ska du gå på La Gioconda och höra fantastiska sångare sjunga fantastisk musik bland fantastisk scenografi.

Skjutsarna fick titta tåg och vinka sessnartigen.

Det är små fel på än det ena än det andra och sånt som är till båtar kostar automatiskt tio gånger mer. Nu är det fel på nån laddningslampa på instrumentpanelen. Ny sån lampmanick kostar TRETUSENFEMHUNDRA.

Stårt VOLVO påt kostart hundra spänn. Stårt VOLVO PENTA på samme grej så kostart tretusen, säger han som förstår sej på nåt av allt det här, innan han ber mej komma ihåg att blå sladd går till svartrand-sladd och svart sladd går till röd sladd. Sen slår Bertil sönder sin bil borta i ett hörn och en påse småkopplingar försvinner spårlöst, jag tar klick-klick-klick-bild på min till synes behärskade man samtidigt som han försöker koppla ihop lampmanicksladdarna utan framgång, men när barnet skriker efter napp samtidigt som jag inte hittar rätt efterfrågat verktyg och bensinmätaren inte rör sej trots att jag nästan helt säkert TROR att det var blå sladd till svartrand-sladd och svart sladd till röd sladd och inte tvärtom, då ber han mej, eh, dra.
Snällt, fast med argrösten.

Det är tur jag har honom, annars vore jag helt säkert utan båt. Jag fattade inte ens Volvo Penta-skämtet.

Det är den där tummen.
Den där tummen vill inte längre fungera vid golfspel.
Ilskan över detta är så påtaglig att man kunde tro han hette Tiger Woods, allraminst.

Påskliljor, såpbubblor och en sovande katt.

Den stora tjockan ligger tung och kompakt över havet. På telefon kvittrar farmor att de sitter och solar ute på altanen hos henne. Tre sekunder senare är vi på väg.
Det porlar i bäcken av vårfloden. Blåsipporna har ännu inte krupit fram.
Stigen upp till Borrås skåra är lite glatt av gegga, men starka barnaben kämpar sej upp.
Eko i skåran, solsken på andra sidan, utsikt över skog och mark och hav.
Eller nja, inte över hav.
Man ser den stora låga molnbanken, som en vägg över Väröhalvön. En böljande vägg som kryper och trevar längs åkrarna.
Här borta i solen har vi det varmt och skönt.
Snart nog ska vi ändå åka tillbaka till det isande råkalla.

...och från havet blåser en isande grå kall vind.

Just precis idag börjar den.
Den långa sköna uterumssäsongen.
Och inbjudna till premiären, med grill och brasa och pompa och ståt och undertäcket-bromance, var herrskapet te Brettes.

En kopp te med solvarm rygg, den bästa koppen te på hela långa vintern.

Ah, den solen, den visste var den tog.

Ute.
Dimma.
Andas Krokstaluft.

Bibliotekslån idag: Kivi och Drakbrakaren och Lilla björn på semester.
Den senare direktfavorit.
Min bästa syssla det här. Bokläsning i soffan.

Det är en sån där dag då jag inte tar mej ut.
Då jag lämnar ungar, dricker te och tar ut och in skivor ur gammdatorn var tionde minut, eftersom jag håller på att föra över hela mitt gamla cd/dvd-arkiv till ett hårddiskdito. Gammdatorn (som kan läsa skivor till skillnad från nydatorn) har stått där på skänken och tuggat i två månader nu. Skiva efter skiva. En del är trasiga, de går inte att läsa. Alla mina bilder från resan till Rom är borta. För alltid fast inuti trasig oläsbar skiva.
Utanför fönstret smälter snön bort. Och börjar yra på nytt.
Barnen kommer hem, dyker ner i nya sackosäckiga korvkudden. Vill ha spaghetti och köttfärsås. Försäkringskassan ringer och förhör mej om SGI. Sjukpenninggrundande inkomst, ett system så vansinnigt smalt anpassat till alla med A-skatt. Det är utvecklingssamtal på förskolan, Hugo ska passa småbrorsorna. ICA har slutat ta hem Latte Art, igen. Jag lägger det bland alla andra i-landsproblem i irritationsbanken och börjar fundera på om Coops hemkörning kanske är nåt att ha. Googlar lite på solresor. Turkiet är klart billigast. Börjar tänka på flyktingars väg till fots och slås igen av att mina problem inte är några problem. ICA har slutat ta hem Latte Art?? Lägger ner datorn och bygger lego med Bertil. Luktar och pussas.
Gott så.

När skolan slutat hämtade vi Ruben och Svante där och körde en mil inåt land.
Till Veddige, med lite mer snö, lite mindre tuvig barmark mellan snowracerns medar.
Vårdcentralsbacken var för kort, Moabacken var igenstängslad, backafallen vid grustaget i Diseflat var för... brant?
Jo, kanske för vissa. Andra kastade sej dödsföraktande utför branten med morfar i täten.
Ett ymnigt snöfall. Ett sånt vi sällan ser.
Och kaffe, te och bullar på Alvägen efteråt.

Visst, det är mars.
Men yttepyttelite vinter hade vi ändå längtat efter.

Det gäller att passa på. Nu har dom visserligen lovat snöfall i några dagar över Västkusten, men redan till helgen blir det regn.

Snön har lagt sej hjälpligt.
Men alldeles tillräckligt för att att åka Kyrkebacke när alla andra jobbar och går i skolan.
Jag älskar de här föräldralediga måndagarna och fredagarna vi har skaffat oss.
Särskilt som jag kan stuva om mina egna jobb lite hur jag vill och följa med ut i pulkabacken på Mattias lediga dag, jag med.