På Varlahallens blåa golv ställde Veddige upp motstånd idag, med Rubens tredjeman Almer på antagonistplats, och ytterligare idel kända ansikten på läktaren. Det var Irene och Jörgen och Michael och Therese och Nya och Liza och jag fick väl inte helt klart för mej vilken unge som var vems bakom alla blanka spelglasögon, men roligt var det!

Bästa fart-i-baken-knepet som finns:
Om ni går upp nu/klär på er fort/borstar tänderna snabbt så hinner ni titta en stund på ipaden innan vi åker till skolan och förskolan.
Det går till och med att samsas.
Ruben gillar visserligen inte Bertils favorit-youtube Masha och Björnen.
PÅ RYSKA.
Bertil går dock med på vad som helst som Ruben väljer, så länge han får ha en napp i truten.

Jag har inte hjärta att föreläsa om snödroppars kvarvara eller icke kvarvara ute i naturen, när Ruben kommer hem med en oliklångstjälkad bukett och säger: Jag har plockat blommor till dej, mamma!

Det här med att ha sparat en miljard föräldradagar på att jag inte tog några alls första året med Bertil, utan bara jobbade på med mormor/morfar/farmor-hjälp, gör att vi nu kan pytsa ut ledigdagar lite sådär hela tiden. Alla lov. Alla lovdagar och studiedagar. Hela sommarlovet från skolavslutningen tills den börjar igen. Mattias hemma varje måndag. Jag hemma de fredagar jag kan. (Kan ändras snabbt beroende på om och när jag får jobb, är ju så mitt yrkesliv funkar.)
Och så idag! Till exempel.

Idag var dessutom Lisa hemma på ledigdag, dubbelbra.
Vi hängde runt hela dagen, jag och hon och Elvin och Alva och Bertil, drack te, byggde lego, åt lunch, gick ner till stranden (Alva somnade, Bertil gjorde det inte), gick hem igen lagom till Ruben och Stella kom från skolan (första gången de fick gå hem alldeles själva!) dessutom med läppstifthittarn Astrid i släptåg. Vi lekte på lekplatsen i solblandat regn. Gick hem och fixade fruktsallad och vaniljvisp till mellanmål (vid det laget hade även Nellie anslutit och jag och Lisa fick inte ens plats vid bordet, det var som fritids fast hemma hos oss). La pussel. Dansade. Var lediga.

Jag och Mattias har gjort ett gulpricks-schema över våra föräldralediga dagar för kommande ett och ett halvt år.
Om jag känner mej lite nere nån gång går jag bara bort till skåpet och tittar på det.

Ett jomla bygge för att eliminera allt utanförljus och få det så jämnt och snyggt som möjligt.
Jewellery photography - ingenting är omöjligt för Jonas Arneson och Thomas Carlén.

Jag åker buss idag.
Det finns ett tomt säte på bussen, det är bredvid en mycket välkänd profil för ett parti jag inte tycker om. En man jag föraktar, faktiskt.
Jag ställer mej i mittgången istället. Mannen ser det och flyttar sin väska, makar på sej, gör rum för mej. Att stå kvar i mittgången då hade ju varit ett statement. Jag hade kunnat stå kvar. Men nu gör jag inte det.
Jag sätter mej.
Och vi pratar. Chitchattar liksom. Om hur dagen varit. Absurd känsla.
Vad jag egentligen vill fråga: Hur känns det att vara så hatad?
För jag undrar verkligen hur det känns. Att vara så råbarkat fast i sina åsikter att man tar hatet från människorna. Visserligen människor man då i sin tur föraktar, såsom jag faktiskt föraktar den här människan jag sitter bredvid.
De andra på bussen skrattar och skämtar.
-Får jag låna din mobilladdare?
-Vill du verkligen låna den? Jag ska ha det innestående på dej till nästa talmansperiod.
-Nej, den funkade inte, här får du tillbaka den!
-Redan?
-Ja, jag kan ju inte låna den på de premisserna du gav!
För det är en buss full av politiker. Inte linje 615 mellan Bua och Varberg direkt. Jag är på jobb, och åker buss med dem jag följer.
Det är bra stämning i bussen. Lite som en fredag. Dom slänger käft och skrattar. Jag skrattar också. I den här bussen känns ingen hatad. Det här är en buss med jobbarkompisar på resa. Fast ingen har ju satt sej på platsen där jag nu sitter, då.

När jag kommer hem läser jag en ledare som Linus Malmborg delat på Facebook.
Den är helt fantastiskt bra.
Hur länge som helst har vi i Sverige kämpat för att få kvinnor att våga anmäla våldtäkter. Det har kampanjats och utbildats och skrivits, och det har gett resultat, enligt Brottsförebyggande Rådet har antalet anmälda sexualbrott ökat markant i Sverige under de senaste tio åren – från 12 100 anmälningar år 2006 till drygt 18 000 år 2015.
De här siffrorna använder nu min bussgrannes kompanjoner för att utmåla Sverige som ett dåligt exempel, utomlands.
Läs Evelyn Schreibers text, den bästa idag.

Han är lika gammal som jag, mannen bredvid mej på bussen.
Medan mitt gymnasiejag satt i baksätet när mina lite äldre, snygga, tuffa kompisar spelade Ultima Thule på bilstereon, blev han nazist.
De flesta växer ifrån sina osäkra tonårsår, får egen självkänsla, kan tänka ett steg längre.
Ett steg mänskligare.
Det är lätt att säga att i fel sällskap kan vad som helst hända, att i en parallell värld hade det kunnat vara jag.
Men det hade det inte.

Ett steg mänskligare.

Sånt här gillar jag.
Med sånt här blir februari behaglig.

Sol, fem plus och sista isveckan på Sjöaremossen.

Lite konstsnö åt vinterlängtande västkustbor, vurpor i det vita, hamburgare, korv och eld.

Ruben och Anon har inget ipadlov.
Anon och Ruben snickrar och pysslar halsband som de sen ger sej ut och säljer.
Tjugoen riksdaler förtjänade!
Samt starka fingrar, hjärngympa och frisk luft.

Ruben försvann iväg på bio idag med Anon och Lola, han får sitt sportlov ändå trots allt.
Bio, lek och så lite ramprutsch hos grannarna som lämnat oss och katterna för tre veckors Amerika.

Bra väg mot feberfrihet: Fika på Kassett i Varberg.
Han fick peka på vad han ville bakom glasen.
Våfflor, bullar, bakelser.
Han pekade på den fjärdedels jordgubbsbiten som låg ovanpå en Kärleksmums.

Snälla Andreas bakom disken vände sej om, rotade lite i skåpen och sa: Jag känner att jag måste lägga till lite extra jordgubbe här.
Kassett, folket. Smashingly mysigt.

"Vi åka vagnen?"
Tre sekunder senare är vi ute.
Oerhört lättbedda idag.

(Ja, eller iallafall tre sekunder efter att först ha konsulterat Åsa om huruvida den ordnade vården säger bu eller bä till instoppade promenader med febrig unge då. Åsa, vår saviour i allehanda sjuksituationer. Som att folk skulle fråga mej om kameraprylar jämt. Med skillnaden att jag inte kan andra kameraprylar än mina egna.)

Han pendlar mellan att leka kurragömma bakom nallen, att försöka äta en piggelin men välja nappen istället, och däcka bland kuddarna under trappan.
Stackars liten skrutt.

Skulle ju bli ett istället-för-jullovet-lov.
Jullovet spolades bort i allehanda sjukdomar, tuminfektioner, operationer och sjukhusvistelser och av allt vi tänkt hitta på blev intet, så nu laddade vi för ledigt sportlov istället.
Skidor och pulka på konstsnö i Åkulla, bowling och lekland, skridskor på Sjöaremossen.
Och så hamnar vi här, måndag morgon.
Trettionio komma sex.