Sol, fem plus och sista isveckan på Sjöaremossen.

Lite konstsnö åt vinterlängtande västkustbor, vurpor i det vita, hamburgare, korv och eld.

Ruben och Anon har inget ipadlov.
Anon och Ruben snickrar och pysslar halsband som de sen ger sej ut och säljer.
Tjugoen riksdaler förtjänade!
Samt starka fingrar, hjärngympa och frisk luft.

Ruben försvann iväg på bio idag med Anon och Lola, han får sitt sportlov ändå trots allt.
Bio, lek och så lite ramprutsch hos grannarna som lämnat oss och katterna för tre veckors Amerika.

Bra väg mot feberfrihet: Fika på Kassett i Varberg.
Han fick peka på vad han ville bakom glasen.
Våfflor, bullar, bakelser.
Han pekade på den fjärdedels jordgubbsbiten som låg ovanpå en Kärleksmums.

Snälla Andreas bakom disken vände sej om, rotade lite i skåpen och sa: Jag känner att jag måste lägga till lite extra jordgubbe här.
Kassett, folket. Smashingly mysigt.

"Vi åka vagnen?"
Tre sekunder senare är vi ute.
Oerhört lättbedda idag.

(Ja, eller iallafall tre sekunder efter att först ha konsulterat Åsa om huruvida den ordnade vården säger bu eller bä till instoppade promenader med febrig unge då. Åsa, vår saviour i allehanda sjuksituationer. Som att folk skulle fråga mej om kameraprylar jämt. Med skillnaden att jag inte kan andra kameraprylar än mina egna.)

Han pendlar mellan att leka kurragömma bakom nallen, att försöka äta en piggelin men välja nappen istället, och däcka bland kuddarna under trappan.
Stackars liten skrutt.

Skulle ju bli ett istället-för-jullovet-lov.
Jullovet spolades bort i allehanda sjukdomar, tuminfektioner, operationer och sjukhusvistelser och av allt vi tänkt hitta på blev intet, så nu laddade vi för ledigt sportlov istället.
Skidor och pulka på konstsnö i Åkulla, bowling och lekland, skridskor på Sjöaremossen.
Och så hamnar vi här, måndag morgon.
Trettionio komma sex.

Det regnar in bilder på facebook. Mitt pissiga dokumenterande är upphjälpt. Och above all: Mister Malmborg and the pumping heart band, live and direct från Svarta Lådan.

Kunde man ju räknat ut med lilltån. Att om man nu ska välja nån gång att gå på fest utan att ta med kameran, så ska man inte välja just den festen som Emil och Emma styr upp.
För när Emil fyller fyrtio, får samtliga gäster ställa upp som statister på Malmborgs egen variant av Beatles Sgt-Pepper-skivomslag. Vi får också avnjuta en simgymnastikuppvisning signerad Emma, Frida, Linus och Putte. Det blir även grispruttdans och spontan maskerad där Tekla och Ruts rum ställts iordning till magnifik bytaom-garderob, med alla utklädningskläder man kan tänka sej. I köket dansar en gul banan omkring med en riddare, en magdansös svärmar runt Kermit och mitt i alltihop smyger en postiljon omkring och lyfter på hatten. I hallen åker kraftmätarpulten fram. Emil står och fyller noggrannt i allas resultat, när turen kommer till mej hojtar han att jag fick åtta sist och jag säger att jag inte gjort det innan nu, och han säger: Jo. För flera år sen. Han får stryka min gamla åtta till det dubbla. Emelie kommer upp i tjugo. Mattias, som är sådär odödlig som män i fyrtioårsåldern är när dom går på kalas, bryter nästan av sej sin skadade tumme på kuppen. Födelsedagsbarnet själv klämmer till med sextiotre.
Det är aldrig återkommande bilder överallt, hela tiden. Och jag har bara en sketen liten långsamstartande och långsamknäppande mobil att försöka ta dem med.

När du fyller femtio Emil, då har jag med mej kameran.

Vem har sagt att den perfekta semestern inte kan innehålla lite regn?
Jag får hänga med min man och Emelie och Andreas, vi får lång lyxig hotellfrukost på vårt pangfynd till hotell, shopping, vernissage och Pinchosmiddag, och vi har inte bråttom någonstans (förutom till Systemet som stänger klockan tre och tydligen har landets bästa utbud på obskyra danska ölsorter).
Hemma har ungarna high happy life med barnvakterna Krille och Maria, och farmor.
Bästa sortens vardagsflykt.

Mina människor är här.
Mina människor har åkt från såväl Stockholm som Bua och landat här hos mej i Malmö ikväll, alldeles lagom tills jag är klar med alla dansteaterbilder.
Afterwork delux, det här.

Skånes Dansteater goes rainbow.

...heter den, musikalen om Karl Gerhard och Göthe Eriksson, på Operaverkstans lilla scen.
En riktig liten pärla faktiskt! Jag har ingen relation alls till Karl Gerhard (mer än att jag kan nynna: Och så kommer det en gosse...) men ändå sitter jag och vill se mer, vill googla vidare, och glömmer nästan bort att fotografera, så bra är det.
Lars Humble är dritbra i rollen som den inte så genomsympatiske Karl Gerhard, och såväl unge Göthe (Sonny Enell!), mittemellan-Göthe och äldre Göthe är jättefina dom med. Och så Oscar Pierrou Lindén då. Lola i Kinky Boots. Smashing här också.

Umeå-Malmö i skymning.

Efter bort-photoshoppning av samtliga påplåstrade myggor från Passion, och före flygbussen tillbaka:
En liten längs-älven-tur till Bildmuseet.

Sondheims Passion, straight outta Smålands Musik&Teater fast med Patrik Martinsson som ny leading lad, här i NorrlandsOperans tappning. Patrik, som jag föll för redan när han gjorde Judas i Jesus Christ Superstar i Malmö för ett gäng år sen, Jesus kunde slänga sej i väggen bredvid Judas.
Nu: Andravärldskrigshetta såväl hemma som vid fronten.
Mörk musikal.

Föreställningsfoto-smockade veckan har med detta börjat, one down, two to go.

Jag går runt i Umeå i skymning och känner mej lite förvirrad. Det är ju min gamla stad men den ser inte samma ut. Det är samma hus men med andra inramningar. Nya byggen. Nytt folk.
Här gick jag och handlade mat på Konsum på kvällarna, gick på de alltid torra oisiga stadsgatorna med värmeslingor under. Fikade. Hängde. Kände igen mej. Kände mej hemma.
Nu: Ingen. Många. Nya människor.
Som i Bertils "Vem är borta"-bok:
Så många stora men ingen som är hennes.

En fördel med att inte vara så kräsen är att det går att se min inställda-flyg-frukost på Landvetter imorse som en ren lyxmåltid. Glutenfri avokado-fralla! Färskpressad jos! Yoghurt med honung och nötter! Te med skummad mjölk! Istället för den torra lilla glutenmackan jag ändå varit tvungen att tacka nej till på planet, om nu planet hade gått.
Det gör det inte. För på den ännu tidigare morgonflygningen mellan Umeå och Göteborg har piloten blivit sjuk mitt uppe i luften, och har blivit tvungen att vända om. Ingen pilot och inget plan till returresan följdaktligen.
Folk går bananas. Skäller på BRA:s anställda och säger att de har viktiga möten och sånt. Ska tillbaka ikväll. Vi hinner inte! Det kan du glömma!
Jag ler och tar emot min lyxfrukostkupong. Lätt att göra det när man inte ska jobba innan kvällen, vill säga. Sen blir jag ombokad till ett nytt plan till Bromma, och sen till ytterligare ett till Umeå.
Solen skiner. Luften är fri.