På schemat idag: Fotografering av Sassas fantastiska broderier.
På schemat idag: Fotografering av Sassas fantastiska broderier.
Bägge ungarna vill stanna hemma idag. De vill inte ta av sej sina nya varma fårskinnstofflor som mormor och morfar köpt på Ekkullens fårfarm i Veddige, och åka iväg till skolan i tidig mörkmorgon.
Dom här ska ALLTID stå vid min säng, säger Ruben. Det första jag ska göra VARJE MORGON är att ta på dom.
Nu har de kommit till Railay, Lisa och Fredrik och Stella och Elvin och Alva och Nina och Mikael och Astrid och Harry och Elof. Utan barnvagn (den har de inte sett röken av sen de tog thailändsk mark) men med trettio tjattrande apor i frukosttaket.
De har kommit till Railay, de bor där mitt i djungeln i detta nu.
Railay, med den fina bungalowen och omelettmannen på frukosten på stranden.
Railay, med den brunblåögda katten och alla galna aporna.
Railay, med Phra Nang-stranden, spjutfiskarna och boken under grenarna i skuggan.
Railay, med de skyhöga bergsklipporna som såg ut som knäckta ägg.
Railay, med den öde stranden när alla dagsturister åkt hem, och det stilla nattdoppet.
Jag blundar och drömmer mej dit, bara en liten stund.
Det behövs i denna dimgråa vinter.
"Dä flygplan mamma.
Dä Alvas sitt flygplan.
Landar badkaret.
Jag leka Sigge imorgon."
Allsköns pynt har de att placera ut för friläggning i studion, Thomas och Anders.
En arbetsdag räcker inte långt här.
En halv dag i träklädd idrottshall, med spattiga spelare, viljavaramediga småsyskon, korv och banan.
Jag vet att jag längtar till Thailand och gnäller på att det är jobbigt att klä på barn sjutton lager vinteroveraller och hatar att folk uppdaterar facebook hejvilt med kräksjukerapporter så mycket att jag inte ens kan titta där längre.
Men vi har det så oerhört fantastiskt bra.
Det finns de som gör den där o-semestrande Medelhavsresan.
Långt långt hemifrån, lika gamla som Hugo.
Och när de äntligen kommer fram till tryggheten, hamnar de i ett land där främlingsfientligheten nu blivit Sveriges näst största parti, där Migrationsverkets personal gör egna godtyckliga åldersbestämmanden och där utvisningar av hazarer nu sker hela tiden, till Afghanistan, ett land där UD bedömer säkerhetsläget som mycket farligt.
Under tiden äter vi frukost, spelar spel och kickar fotboll med Mehdi.
Om morgondagen vet vi ingenting.
...som startade med nya ljus uppe på vattentornet som i dimman blev ett ufo på ingång, och som slutade med lördagsgodispåsar på Ica.
Det jublades så taket skangrade ett par gånger, men suckades desto fler.
Ingen lycka varken på Anfield Road eller inne i vardagsrummet idag alltså.
Nu har några av alla omgivningens Thailandsresenärer kommit hem med solbränna och berättelser. Dom säger borta bra men hemma bäst, men jag tvivlar.
En tumme och en hosta i soffan. Kunde varit värre.
Mycket lättare ju, och framförallt roligare, att ha en sjukskriven kompis som läser de dansande kvittosiffrorna för mej medan jag lägger in allt mellan excellinjer. Och fort går det med!
En liten tur med ungarna upp till isen på Guttaredsmossen, innan regnet kommer ikväll och gör den porös och kladdig och ogåbar för små fötter eller skridskoskär.
Det kommer en vår!
Alltså, jag tycker inte det var länge sen jag stod här och tejpade in kvitton i kollegieblock sist. Och så är det ett helt år sen. Och innan dess, det var inte särskilt länge sen gången innan dess heller.
Bokföring, den absolut tråkigaste grejen med egen firma. Siffror som bara hoppar runt och gömmer sej. Att börja sortera i tolv månadshögar. Att stirra på ett kvitto i en minut utan att hitta datumet. Att se klockan bli lunch innan ens nånting blir färdigt.
Den rastlöse har väldigt svårt att bara sitta i soffan och ta det lugnt under sin sjukskrivning.
Den rastlöse har byggt upp en liten golfbana inomhus.
Doktorn sa att det gick bra! säger han.
Doktorn sa att han vet folk som spelar golf utan tumme HELT.