...om man inte lämnar sin plats framför brasan.
(Höjden av vardagslycka: Att ärva storebrors avdankade leksaker.)

Jag ser, läser, och vet inte om jag ska bli arg, rädd eller ens förvånad.
Sätter på tevatten.
Och lägger Ani Difrancos To The Teeth-skiva i stereon.
En bit in i första låten:

but in my humble opinion
here's what i suggest we do:

open fire on hollywood
open fire on MTV
open fire on NBC
and CBS and ABC
open fire on the NRA
and all the lies they told us
along the way
open fire on each weapons manufacturer
while he's giving head
to some republician senator

and if i hear one more time
about fool's rights
to his tools of rage
I'm gonna take all my friends
and I'm gonna move to Canada
and we're gonna die of old age

I förmiddags la sej snön, en liten stund.
("Bettil ha nappen liten tund")
Vi tänder brasan i minusgraderna och leker tåg.
Snart ska jag ner till bastun i hamnen och bada med vänner.
Värme i en frusen värld.
Idag går Amerika till sina vallokaler.
Imorgon har vi president Clinton eller president Trump, om det vet vi ikväll ingenting.
Dock, tanken svindlar.

Utan att trötta ut er med detaljer kan vi bara konstatera att det var inte mycket som gick rätt idag. Men som tur är finns iallafall Andreas och Audio Video i Varberg som inte ser problem utan mer möjligheter. Jag fick hänga i deras källare och kolla hur det går till att maskinframkalla bilder nuförtiden. Och där löste sej ju några av knutarna iallafall.

Det är inte många sekunder av innebandyspel den här ungen håller tungan inne i munnen.

Det snöar yttepyttelite. Det faller tunna små prick-flingor ute och inne i lagårn står Mattias och kapar ved till vintern.

Idag fick de spela sin första riktiga match tillsammans, den uppklivna junioren och så den gamle, som gång på gång återkommer efter "sin sista match". Motståndarna Veddige ställde upp med ett lag som enbart bestod av folk födda på nittio- och nollnolltalet, en smula yngre än gubben som föddes 1975. Men som fortfarande prenumererar på platsen i utvisningsbåset. ("Kan väl JAG inte hjälpa att han vägde tjugo kilo och flög som en tallevante?")
Igen! ropade Bertil där han satt i morfars knä, när pappa för andra gången blev utblåst.
Det är kraft i gubben än. Och fart i bena.
Och när han väl bestämmer sej för att vila dem för gott från serieinnebandy (sådär 2038) så är unge herr Berglin en fullgod ersättare.
"Han är till och med bättre än jag var när jag var lika gammal. Han spelar smart, med låg tyngdpunkt. Jag bara KUTADE."

...och äntligen hemma ligger Ruben och Bertil i pyjamas och kollar på Lorax i Rubens säng.
Det är precis hit min kropp har velat hela dagen.
Hit, och till brasan därnere.

Nedriven kontaktledning, sa dom. Nedriven kontaktledning i Ramlösa utanför Helsingborg.
Landskrona blir tågets slutstation, sa man i högtalarna. Från Landskrona kommer det gå ersättningsbussar.
Det regnade i Landskrona. Det regnade på stationsplattorna, på de tomma bussavgångsplatserna och på den vansinniga mängd människor som stod där och hukade i regnet och väntade.
Inne i busskurerna stod folk på tårna på varann. Under den intilliggande mataffärens entrétak knödde fler. Och så dom som hade paraplyn. De stod vid hållplatserna. (Vid alla hållplatser stod de. Det stod ingenstans från vilken av de cirka tio hållplatserna ersättningsbussarna skulle gå.)

...och sen dör han. Inte.

För trettio år sen flyttade hon till Skåne, min kusin Åsa.
Efter det har vi setts två gånger, på mormors nittioårsdag och på mormors begravning, och så plötsligt stod hon på ett jobb jag var på i augusti, ett hälsoevent i Apelviken.
Och det tackar jag hälsoeventet för, att jag fick komma till Dalby ikväll och hälsa på, inte bara Åsa, utan även matematikprofessor Thomas, handbollsess Frida, körkortsaspirant Simon och så Johannes, som pluggar interaktiv design på högskola, redan flyttat hemifrån och blivit två meter lång.
Och så lilla kelsjuke Balder, en kopia av hunden Tobby som Åsa och Modig-systrarna hennes hade hemma i Vinberg när vi var små.
Herregud så fint att få sitta i detta kök med dessa människor och äta tacos en sketen onsdag.
Dalby är plötsligt för långt hemifrån.
Men det är inte särskilt långt från Malmö, och i Malmö är jag ju nästan jämt.

...har jag ju hört talas om. Men jag har aldrig varit där och jag visste inte vad det var, innan idag.
Två kvarter gamla hus, från minsta ryggåsstuga till adelshögsäte, tidstypiskt inredda, och där man får gå in! Med historier om folket som bodde där och deras vardag nedskrivet på skyltar.
Lägg till ett hus med leksaker från längesen fram till nu, en hel egen PettssonochFindus-utställning med rutschbanor och båtar, där man fick gå in i Pettssons kök och provligga Pettssons säng, plus fiskets historia, det medeltida Lund, boktryckarutställning, arkeologisk skattkammare med svärd och grejer, och en lekvåning med Karl den tolftes gunghäst.
Här skulle ni varit med ungar! En dag åker jag till Lund igen, med er.

Den är majestätvacker, Domkyrkan i Lund.
Ingen påve kvar idag, och det är lika gött det, påven må vara snäll och vänlig mot folket och yada yada men han kan ta sin unkna kvinnosyn och dra dit pepparn växer.
Det är isande blåskallt ute idag, men inne i Domkyrkan är det varmt och skönt.

...och den fejkade, men ändå rätt snygga, medeltidenheten.

Det blir bröllop för Figaro, i denna kanske min första opera nånsin utan död.
Ingen död, bara fars och förväxling och vacker Mozartmusik.
Dirigenten skrattar så han nästan gråter, föreställningen igenom.
Undrar om han kommer göra detsamma med salongen full av folk?

Det är blötdimma i luften.
Jag lyssnar på P3 Dokumentär om Utøya, och tåget är knökfullt.
Hösten rusar förbi, tunneln under Hallandsåsen tickar svart i flera minuter.
Påven har just landat i Sverige, han ska på gudstjänst i Lunds Domkyrka och hålla stormässa i Malmö Arena.
If you wish to see the Pope, this is the place to stop, aviserar tågets högtalare när vi närmar oss Lund. Och det blir plötsligt nästan tomt i vagnen.
Malmö är odimmigt och småregnigt.
Jag köper en julklappsbok till Malte, äter Mongolian barbecue-middag och går mot hotellet för en tidig kväll med bok.
Det är avstängt utanför grannhotellet, Scandic Triangeln. Tre poliser står innanför svängdörrarna.
Ingen Einsteingissning direkt att det blir prominenta gäster där inatt.

Fyra matcher på raken för de här ungarna, i livets första sammandrag.

Stilla Båle, öde tomt.