Jag vet att det egentligen inte är förrän på måndag och jag har läst flera Halloweenhitlers på facebook som skriver hur vore det om vi plötsligt firade julafton den 22 december istället för att det passar bättre? men med en sånhär importhögtid som inte ens är särskilt djupt rotad utan mest bara en kul grej för ungarna tycker jag faktiskt att man kan få göra som man vill här i världen. Och passar det bättre för barn som har relativt tidig läggdags att leka bus-eller-godis på en lördagskväll än på en måndagsdito så tänker jag inte orka göra som man ska.
Dessutom ska jag till Malmö på måndag.
Och Mattias ska träna och kommer ta med sej ungarna dit.
Så går vi inte ikväll får de inte gå överhuvudtaget.

Så då får de gå, då får de klä ut sej till en Dracula och till ett bi och mamman till Batman (fast Bertil säger Mamma häst! hela tiden) och gå och knacka på, fast bara hos dem de känner eller hos nån som eventuellt har pyntat med pumpa utanför dörren.

Ruben letar pumpor som en galning, inte en enda pumpa utanför någon dörr överhuvudtaget, och så plötsligt: DÄR MAMMA! KOLLA: EN PUMPA! Och mamman tvekar, för mamman vet att det är ett pingstvänshus Ruben stegar fram mot, mamman säger Nää, vi går vidare tror jag, men Ruben ropar NÄÄ, du SER ju! PUMPA! och mamman tänker att även om människorna kanske inte gillar Halloween så gillar dom ju barn, och säger okej.

Och det finns godis, och det finns vänner, och i ett hus finns det till och med ett helt eget litet Halloweenkalas.
Det lilla biet som helt orädd knallar upp mot alla stängda dörrar kan vara det sötaste jag sett där han går och håller sin storebror i handen.

Så blandar vi inte ihop den här hittepåtraditionen med Alla Helgons Dag, och låter alla göra som de vill här i världen, okej?

Veden upp och in i uterummet och slut i förrådet.
Nu får vi bunkra, till veckan kan det komma snö!

Och ändå; Blir de fotbollsproffs i Manchester United ska pappan inte heja på dem.

Begravningsgråt och fjärilstrosor. Fredagkväll på Tross.

...och den där ungen som såväl kraschar soffintervjuer som porträttfotografering.

Kurragömma på Storaberget.
Och kottsamling, ljungplockning och svampskådning.

I snart ett år har jag skullat göra om Rubens treårsintervju, med samma frågor till dubbelt så gammal unge. Snart fyller han ju sju! Ikväll gjorde vi det. Den blev dock dubbelt så lång som treårsvarianten, för mot slutet kom Bertil in och kraschade hela intervjun och fick svara på frågorna han med. Med den äran! Varsågoda, treårsintervju samt sexårsintervju!

...till porträttfotografering coming up.
Nån som har bättre förslag på finare färgsprakande omgivningar?
Gärna så fort som möjligt.
Det här ska göras innan löven faller av.
I övrigt är det ju inte jättejobbigt att få vara ute i skogen och knalla runt och reka.

Den hade nog kunnat hänga kvar i evigheter, den där framtanden, om inte pappan tagit spjärn och ryckt ut den, trots gråt.
För inuti tanden, i en stor hålighet, hade tandköttet sugit sej fast som en stor blodröd propp, och höll den kvar trots att den lossnat och framtanden under nästan är halvvägs ute.
Den var ju död, tanden.
Den dog för ett par år sen, när femårings käke träffade hård trottoar, och sen har den grånat och grånat och grånat.

Lika mycket gråt som det blev för själva bortflängandet, lika mycket gråt blev det för den här rest-blobben.
Den är ÄCKLIG! Jag vill att den ska BORT! Ring TANDLÄKAREN! Ring tandläkaren NUUUUU!
Så efter tvungen kvällslig utflykt till tandsköterskevän, var han lugnad och mild och helt okej med att rödblobben kommer försvinna av sej själv, dra ihop sej eller ramla av, inom ett par dagar.

Det här var bra, säger Ruben. Nu kan jag säga S mycket bättre.

Ta vara på de oregniga stunderna osv.
Och rosenbusken blommar än!

Ett gäng riksdagsledamöter på bruketbesök idag.

De här, alltså. Och särskilt om morgonen. Mer kärleksfulla ungar finns inte.
Igår kröp Ruben upp i våran säng, där Bertil låg, och viskade: Jag älskar dej, Bertil.
Bertil, som ännu inte öppnat ögonen, svarade: Mamma älskar mej också.
Och igårkväll ville de tvunget somna i samma säng.
Älskarom.

...hänger den nu. Den segaste lilla tanden i historien. Inte ens en välriktad spark under brottningsmatch på studsmatta idag fick loss den. Blodbad blev det, men tanden hänger kvar.

Så slutade det regna. Efter en ihållande nederbörd på jagvetinteHURlänge, gick vi ut med en gång, Bertil och jag. Ner till stranden och in i skogen. Andas ikapp. Tanka andetag. Sommarseptember tog allt solsken från den här februarihösten.

Nu är de fler på innebandyträningen, nollniograbbarna. Från tre för ett par veckor sen till tio idag! Phu, inför sammandrag om en vecka...

Men det är roligt att ha honom hemma efter 7-7-jobb hela helgen. Även om ögonen är på teven.