I snart ett år har jag skullat göra om Rubens treårsintervju, med samma frågor till dubbelt så gammal unge. Snart fyller han ju sju! Ikväll gjorde vi det. Den blev dock dubbelt så lång som treårsvarianten, för mot slutet kom Bertil in och kraschade hela intervjun och fick svara på frågorna han med. Med den äran! Varsågoda, treårsintervju samt sexårsintervju!

...till porträttfotografering coming up.
Nån som har bättre förslag på finare färgsprakande omgivningar?
Gärna så fort som möjligt.
Det här ska göras innan löven faller av.
I övrigt är det ju inte jättejobbigt att få vara ute i skogen och knalla runt och reka.

Den hade nog kunnat hänga kvar i evigheter, den där framtanden, om inte pappan tagit spjärn och ryckt ut den, trots gråt.
För inuti tanden, i en stor hålighet, hade tandköttet sugit sej fast som en stor blodröd propp, och höll den kvar trots att den lossnat och framtanden under nästan är halvvägs ute.
Den var ju död, tanden.
Den dog för ett par år sen, när femårings käke träffade hård trottoar, och sen har den grånat och grånat och grånat.

Lika mycket gråt som det blev för själva bortflängandet, lika mycket gråt blev det för den här rest-blobben.
Den är ÄCKLIG! Jag vill att den ska BORT! Ring TANDLÄKAREN! Ring tandläkaren NUUUUU!
Så efter tvungen kvällslig utflykt till tandsköterskevän, var han lugnad och mild och helt okej med att rödblobben kommer försvinna av sej själv, dra ihop sej eller ramla av, inom ett par dagar.

Det här var bra, säger Ruben. Nu kan jag säga S mycket bättre.

Ta vara på de oregniga stunderna osv.
Och rosenbusken blommar än!

Ett gäng riksdagsledamöter på bruketbesök idag.

De här, alltså. Och särskilt om morgonen. Mer kärleksfulla ungar finns inte.
Igår kröp Ruben upp i våran säng, där Bertil låg, och viskade: Jag älskar dej, Bertil.
Bertil, som ännu inte öppnat ögonen, svarade: Mamma älskar mej också.
Och igårkväll ville de tvunget somna i samma säng.
Älskarom.

...hänger den nu. Den segaste lilla tanden i historien. Inte ens en välriktad spark under brottningsmatch på studsmatta idag fick loss den. Blodbad blev det, men tanden hänger kvar.

Så slutade det regna. Efter en ihållande nederbörd på jagvetinteHURlänge, gick vi ut med en gång, Bertil och jag. Ner till stranden och in i skogen. Andas ikapp. Tanka andetag. Sommarseptember tog allt solsken från den här februarihösten.

Nu är de fler på innebandyträningen, nollniograbbarna. Från tre för ett par veckor sen till tio idag! Phu, inför sammandrag om en vecka...

Men det är roligt att ha honom hemma efter 7-7-jobb hela helgen. Även om ögonen är på teven.

...där gosedjuret Tofflan och alla dinosaurierna har haft kalas på bordet inatt och öppnat flingpaketen och spritt ut frukost på hela bordet, vilken syn!

Den här förskolan och de här pedagogerna, dessa HJÄRTANS HJÄLTAR. Kan man nominera dem till Stora Förskolepriset nånstans?

När inte vädret vill hänga med längre får vi göra så gott vi kan för att förlänga iallafall-nästan-utevarandet.

Det går ju inte att sticka under stol med att det är sjukt bekvämt att ha en redan färdigt stående studio, istället för att behöva möblera om vardagsrummet hemma till en, när syrran kommer med Malte, vars förskola bara tog gruppbilder. Det här med studio i stan alltså. Det har ju sina poänger.

Sakta men säkert bygger jag på den här bloggen bakåt. Sen jag bytte hemsideplattform så försvann ju allt det gamla, tio års bloggande går inte längre att se. Och det är ju synd, tänker jag. Och bloggar bakåt. Jag har kommit till juni 2015. Hela månader i ett inlägg var, det går lite snabbare så.
Scrolla nedåt så långt det går så ser ni.
Eller, lite enklare, klicka på de tre små strecken uppe i vänstra hörnet och välj år och månad i arkivet.
Voilá!

Hur kan det vara möjligt att det bara är några veckor sen vi badade, nu när det är så råkall och ruggig höst varenda dag? Från bikini till täckjacka och mössa, på ingen tid alls.

Det är ett otyg att behöva bli väckt ur sin flertimriga mittpådagenvila.