När inte vädret vill hänga med längre får vi göra så gott vi kan för att förlänga iallafall-nästan-utevarandet.

Det går ju inte att sticka under stol med att det är sjukt bekvämt att ha en redan färdigt stående studio, istället för att behöva möblera om vardagsrummet hemma till en, när syrran kommer med Malte, vars förskola bara tog gruppbilder. Det här med studio i stan alltså. Det har ju sina poänger.

Sakta men säkert bygger jag på den här bloggen bakåt. Sen jag bytte hemsideplattform så försvann ju allt det gamla, tio års bloggande går inte längre att se. Och det är ju synd, tänker jag. Och bloggar bakåt. Jag har kommit till juni 2015. Hela månader i ett inlägg var, det går lite snabbare så.
Scrolla nedåt så långt det går så ser ni.
Eller, lite enklare, klicka på de tre små strecken uppe i vänstra hörnet och välj år och månad i arkivet.
Voilá!

Hur kan det vara möjligt att det bara är några veckor sen vi badade, nu när det är så råkall och ruggig höst varenda dag? Från bikini till täckjacka och mössa, på ingen tid alls.

Det är ett otyg att behöva bli väckt ur sin flertimriga mittpådagenvila.

Tåg från Veddige, clementiner och cola, vattenrutschbana och vågmaskin på Stadsparksbadet, fyrarätters på Pinchos (med cirkusdirektör och allt), Snödrottningen på Stadsteatern (alltså vad bra den är! Och vad mycket Josefine (eller vad mycket Schtunk) det är i skådespelandet!), lördagsgodis på Hemmakväll och så tåget hem igen. Alldeles utmärkt liten mamma-Ruben-dag.

Dom har teaterföreställning (med liten robotutställning bredvid) på övervåningen, Ruben, Stella och Rut.
Teaterföreställning, som är en del svärdfäktning, en del vill-du-vara-med-och-leka-lek, och åtta delar catwalk med utklädningskläder.
Jag och Bertil får bänka oss på sängen.

Han sparade ju till Zlatantofs, Ruben. Ända till förra jullovet sparade han, när han och kompisarna hittade en sax på fritids och klippte av luggen, för att den killade.
Då rök alltihop ner till det avklipptas nivå, och sen har han sparat igen. Men det känns som att det aldrig kommer längre än till en tofs mitt uppe på huvet, och idag struntade vi i det här sparandet.
Idag fick Martina på Värö Dam och Herrfrisering fria händer att göra nåt tufft av det hela istället. Och det gjorde hon med den äran! Tänk att vi fått två så bra frisörer till Bua, ni har väl inte missat det? Martina och Linnea, provarom!

...under solsken och av frosten ännu inte tagna äppelträd.

Att få borra ner sej i en fåtölj på Trossvägens innersta, med Lisas lugna spotify-spellista i högtalarna och rykande rooibos-chai på bordet, och fingra lite på den där långsamväxande halsduken.

I nya numret av Land: Mitt och Karins Limabacka kvarn-reportage!

Ett uppsamlingsheat senare och de sjuka och semestrande är nu förevigade, de med.
Jag photoshoppar in dem som små väggtavlor i gruppbilden, gör nya beställningskort med alla istället för några, och alldeles strax ska ni få ta del av dem, föräldrarna.
Any day now.

Här har ni Fiskmåsarnas trupp för säsongen, inklusive maskot.
In och kötta!

Det är ju bra med hemmakontor. Okej att inte få några jobb om jag heller inte har några utgifter osv.
Men. Jag saknar ju jobbarkompisar. Vuxna människor att omge mej med. Dricka te med nån annan än Tom Waits eller Ryan Adams som sällskap.
Så nu gjorde jag det. Idag flyttade jag in hos fotograferna Thomas Carlén och Jonas Arneson, i studion i Trivashuset vid Lugnetrondellen mot Trönninge.
Vuxna människor, med ett tekniskt kunnande jag helt saknar och avundsvärt undrar om jag nånsin kommer kunna få.
Well. Jag är helt enkelt bra på annat än manualer.
Och en och annan studioblixt kanske jag kan lära mej.
Matlåda packade jag idag, konstig känsla, jag kan inte ens minnas senast jag packade med mej en matlåda någonstans.
Men fantastiskt ju, att få hänga med dom här.
Ses i Lassabacka!

Vi (iallafall den konvalescente med skallebank) gör inte många knop idag. Picknick framför brasan får bli ansträngning nog.

Det är ju roligt med utekväll och hotellnatt och så, men jag låg mest vaken hela natten och lyssnade så Mattias andades. Avkopplande, verkligen.

Jo, det är tufft, Toughest.
Det är åtta kilometer löpning, plus straffrundor. Med fyrtio mer eller mindre svårforcerade hinder på vägen.
Bra att vara snabb. Och stark. Och smidig. Och lång.

Jag ställde mej vid mudlands, tre lerhålor på varann som skulle flygas, plaskas, vadas över.
Nina kom, Per kom, Stenman kom, Pär kom, Johan kom, Fredrik kom, Henke kom.
Till slut kom Mattias också. Med blodig skalle.
Jag ramlade, sa han när han klättrat uppför vattenfallsbacken. Och så fortsatte han iväg.

Han ramlade alltså.
Det var två stockar, en låg och en hög, man skulle kliva upp på den låga och kasta/häva sej över den höga. Efter första försöket, då han inte nådde upp, bad han Pär putta till honom lite, så han skulle komma upp lättare. Pär puttade, och Mattias flög för högt, för långt, flög över stocken och rakt ner i backen, med ryggen/nacken/huvet först. Reste sej, såg stjärnor. Satte sej, och minns inte så mycket mer.
Pär och Johan stannade hos honom flera minuter och arrangörerna ville tillkalla sjukvården.
Det ville inte Mattias. Han ville... fortsätta.
Han fortsatte.

Det är så konstigt, sa han efter genomfört lopp (!) Jag har inget minne alls av de fyra hindren som kom sen. Det är helt tomt.
Henke fick berätta för honom att han (Mattias) frågat hur många straffrundor han skulle springa på ett ställe. Det mindes han inte.
Och sjukvårdarna vid målgång sa: Jaha, det var du som ramlade vid stockarna, arrangörerna ringde om dej, de sa att du ville fortsätta. Och så sa de att det troligtvis var hjärnskakning och att man helst ska ta det lugnt efter hjärnskakning.
Lugnt my ass.
Den här conehead-fast-bakåt har en målgångsmedalj runt sin hals.

I övrigt? Så vann såklart Nina över alla andra. Med den ena krämpan efter den andra, samt feber igår.
Hon har en lika beundransvärdkorkad vinnarskalle som min man.