Jo, det är tufft, Toughest.
Det är åtta kilometer löpning, plus straffrundor. Med fyrtio mer eller mindre svårforcerade hinder på vägen.
Bra att vara snabb. Och stark. Och smidig. Och lång.

Jag ställde mej vid mudlands, tre lerhålor på varann som skulle flygas, plaskas, vadas över.
Nina kom, Per kom, Stenman kom, Pär kom, Johan kom, Fredrik kom, Henke kom.
Till slut kom Mattias också. Med blodig skalle.
Jag ramlade, sa han när han klättrat uppför vattenfallsbacken. Och så fortsatte han iväg.

Han ramlade alltså.
Det var två stockar, en låg och en hög, man skulle kliva upp på den låga och kasta/häva sej över den höga. Efter första försöket, då han inte nådde upp, bad han Pär putta till honom lite, så han skulle komma upp lättare. Pär puttade, och Mattias flög för högt, för långt, flög över stocken och rakt ner i backen, med ryggen/nacken/huvet först. Reste sej, såg stjärnor. Satte sej, och minns inte så mycket mer.
Pär och Johan stannade hos honom flera minuter och arrangörerna ville tillkalla sjukvården.
Det ville inte Mattias. Han ville... fortsätta.
Han fortsatte.

Det är så konstigt, sa han efter genomfört lopp (!) Jag har inget minne alls av de fyra hindren som kom sen. Det är helt tomt.
Henke fick berätta för honom att han (Mattias) frågat hur många straffrundor han skulle springa på ett ställe. Det mindes han inte.
Och sjukvårdarna vid målgång sa: Jaha, det var du som ramlade vid stockarna, arrangörerna ringde om dej, de sa att du ville fortsätta. Och så sa de att det troligtvis var hjärnskakning och att man helst ska ta det lugnt efter hjärnskakning.
Lugnt my ass.
Den här conehead-fast-bakåt har en målgångsmedalj runt sin hals.

I övrigt? Så vann såklart Nina över alla andra. Med den ena krämpan efter den andra, samt feber igår.
Hon har en lika beundransvärdkorkad vinnarskalle som min man.

När jag kom hem idag, var den borta, den första framtanden. Den andra, gråtanden, som är död och som vi trodde skulle försvinna först av alla, hänger på trekvart och dinglar.

De står i öppningen till Pärs garage och laddar. De där beat-your-obstacle-kombattanterna som ska springa Toughest uppe på Kviberg om lite mer än ett halvt dygn. De är galna. Det ser visserligen liite roligt ut på den där hinderbanan, iallafall om man är tränad för det. Men de är galna.

Pang! sa det, så kom hösten, den där bitiga kalla halsdukshösten med mössa och vantar på morgnarna. Den med tågresa till Malmö och Emmahäng innan jobb. Som en blond liten egen sol, när sommarens svalnar. Och bokfynd vid Triangeltorget, tre böcker för en hundring! Bra dag. Nu blire dans.

"Pela golf, pappa".

Det var ju dömeckigt att baka kanelbullar. Så här har ni ungar, hemmagjorda once-in-a-lifetime. Dom har jättebra bullar i frysen på Ica. Bertil verkade ändå inte haja skillnad. MERA KÖTTBULLE, sa han.

Ikväll heter den Rubenvalda godnattsagan Åke och hans ö, medan Bertil återigen har valt Jag vill ha min hatt till storebrors stora förtret, Bertil väljer samma saga varje kväll.
Bredvid dem, att alldeles nytt skrivbord.
Eller nytt och nytt, vi köpte det ikväll av grannarna Kim och Martin och kånkade det över gatan, Ruben sken av lycka och utbrast: JAAAA det har LÅÅDOR!

Lycka är det här, dom här.

Så går jag återigen runt på Chalmers och tänker att jag låtsas att jag går där, att alla runt mej tror att jag är så smart att jag kan sånt här med ekvatorialkonjunktioner, utan att reflektera det minsta över att de flesta runt mej är födda på nittiotalet och att jag är helt medelålders.
Medelålders.

Det blev tre deltagare på innebandypremiären idag. Tre ynka. Harry, Eddie och Ruben tränade passningar och skott, dribblingar och, ja, match. Svårt på tre. Men med lika många tränare som deltagare går det ju.
Johan drog ut repen och övade lite på fotarbetet inför Toughest på lördag. Det är ju ett helt gäng galningar från Bua som ska till Göteborg och bli mörbultade.
Hugo dribblade med kidsen på plan. Dom struntade i att de var så få. Passade ganska duktigt emellanåt, och gjorde mål också.
Jorå, sa Johan, man kan ju inte klaga på tränarvilligheten hos föräldrarna, den är ju HUNDRA PROCENT.
Nån nollnia som vill vara med? Det är träning på söndagar mellan klockan två och tre.
Varmt välkomna.

I garaget skruvar Hugo och Mattias på moppe, på gräset springer Bertil omkring och knockar golfboll, och i hammocken ligger jag. En stund. Tills samvetet drar mej därifrån och rensar några kvadratmeter ogräs (tillsammans med Bertil. Han är oväntat grym på ogräs). En promille av vad som behövs. Men det är ju ändå söndag.

Månsand, Beyblades och grannens ramprutschkana.

Lite kopp och lite fisk och en hel påse bilar och två små fiskebåtar i trä.
Bra fynd!

Oktoberfärger i skogen och andas kallt.

Jag tog bussen in till Varberg imorse. För att gå på presskonferens och åka ånglok tillbaka, till Värö bruk och invigningen av den nya utbyggnaden. Ånglok med fasthakade Polarexpressvagnar och en riktig gammal konduktör och allt. Tåget pustade ut över Lindhovs ängar och Klosterfjordens stränder och rök som ett helt gammalt rökrum på Hotell Havanna.
Det kom en massa kostymklädda prominenser till Värö idag, inklusive Hans Majestät Konungen. Hans Majestät Konungen är trött på att fotograferas hela tiden (trots att det är hans JOBB och trots att han får miljarder skattepengar för att stå ut med det) och hade följdaktligen bestämt hur och var han fick fotograferas. Femton sekunders handskakning utanför. Trettio sekunders telezoomning på främsta raden. ("Här får ni stå!" sa Hovets pressinformatör och pekade med hela handen. Fem fotografer på en kvadratmeter. Kul med variation på bilder i olika medier. Mina bilder ser EXAKT likadana ut som dem Annika Karlbom lagt ut på Hallands Nyheters hemsida.) Två gånger femton sekunder bland gästerna. Och så själva invigandet, några minuters granplantering på scenen. Fast inte fick nån med kamera gå rakt framför scenen och ta en sådan bild. Nä, "ni får sitta på huk här i sidogången" sa hovkillen. Bakom de stora scenskärmarna. Skitbra hovet. Tack för möjligheten att ta en bra bild på den här enda gången Hans Majestät Konungen kommer till Värö och planterar en liten gran. Verkligen.
Oh well. Folk var glada och nöjda. (Förutom Kungen. Han verkade lite... tje.) Granarna blev planterade och regnet väntade med att braka loss tills allt var över. Ingen fotograf revolterade mot sin placering (fast där under granplanteringen var jag nära) och ingen blev följdaktligen nedbrottad av Säpovakter med krulliga sladdar bakom öronen.
Till min förvåning har Hovet själva publicerat en bild jag tog på Kungen, Lena Ek och Jonas Eriksson. (Det står Foto: Södra under, det är en pressbild) Otippat, efter de förmaningarna.

Nu är det helg. Undrar vad Kungen gör när han är ledig. Han kan ju inte gärna ba: Vi åker till ett fik och hänger lite! som vanligt folk. Det är lite synd om Kungen ändå.

Tio dagar på Lillåns botten, och kameran är as good as new.

Alltså den där Martin.
Rotade fram sin dykarutrustning, följde med mej upp till Kalv.
Drog på sej alltihop, stegade ner i Lillån, precis under bron över till Vibäcksred, sjönk under ytan och letade.
Och letade. Och letade.
Uppströms bron, nedströms bron, under bron, bland fiskarna.
Modet sjönk ju längre han letade, och till slut kom han upp och sa att jag går upp nu, luften är slut.
Och bytte om.
Och bet i en macka, tog en klunk termoste.
Och stack ner handen i fickan, drog upp nåt och sa: "Jag har ju aldrig döket udan å hitta det jag ledar etter, så här har du kameran".

Dagens uppdrag. Med mamma som assistent och nästanregn som stannade i Limabacka.

...är det inte lika putsat och fejat som det är på resten av bruket. För dit upp ska inte kungen, bara några gamla duvor. Nej, nu är alla ställningar bortplockade, (nästan) alla entreprenörer ivägskeppade och alla nya Valmet-maskiner skiner som Livrustkammarens juvelsamling.
Jag och Lennart stegade runt (jag har mött min överman i snabbgång!) och bockade av alla fotoplatser på listan, up and running. På fredag kommer kungen och klipper band, med lite andra prominenta gäster. Det fejas för det vilda. Tjo och tjim och glatt humör allover. Ända upp till duvorna på gamla sodapannans tak.