Söndagsuppdrag på Göteborgsoperan, fantastiska sopranen Ingela Brimberg.
För övrigt huvudrollsinnehavaren i den opera nånsin jag är mest ledsen att jag aldrig såg, Elektra på Norrlandsoperan för några år sen. Utomhus. Med vatten, eld och forsande blod, på en flera hundra meter lång scen.
Idag: Lite mindre eld och blod, och mera indirekt solsken.

Fingrarna i syltburken osv.

Den årliga.
Läjeslajrhåmmrar, fiskdamm och bilbanebygge, samt små ungar som, mer eller mindre oskyldigt blå om munnar och händer, plockade av alla Ullas björnbär, så högt de nådde.
Sen vann pappa en Thord-tomte på ståupp-bingo vilken Malte ville ha och fick, och Bertil fick välja en egen från Thords fina tomtehylla.
Jag tycker så mycket om dom här, ALLIHOP, sa Mattias när vi körde hem genom natten. Jag vill krama dom allihop, så mycket tycker jag om dom.

Jag med.

På andra sidan vägen spelade Mattias och smågrabbarna äventyrsgolf medan jag fotograferade bröllop.

...och gåshuden som kröp längs skinnet därinne i gläntan i Haverdal, då Linnea Olsson satte sej med sin cello bland trädstammarna och spelade och sjöng.
Den känslan i kroppen har jag inte haft sen Harriet och Johan sjöng Gårdakvarnar och Skit i kyrkan på Lisas och Fredriks bröllop.

Dagens: Lastpallar på löpande band. Och pallkragar. Och EU-pallar. Och engångspallar. Och halvpallar. Och industripallar. Det var tur att produktionsledar-Aurora från reklambyrån var med och höll koll på alla beteckningar, jag såg knappt skillnad på själva pallarna. Eller om det var Veronica Maggio. Jag är faktiskt inte helt säker.

...eller jag menar förstås tappning.

Kära mammografiväntrummet på Varbergs Sjukhus.
Jag har visserligen nu uppnått den aktningsvärda åldern av fyrtio år och kvalar därmed in till att få kallelse till er för en sisådär trettio år framåt, men.
Bara Allers och M Magasin..?

Herredumilde vad skönt det var att sjunka ner i hammocken i eftermiddags med mina barn, utan ett enda måste på agendan eller deadline to catch. Det är jätteroligt med mycket jobb, men ibland hade det varit ett uns skönare om universum kunde portionera ut det lite, i mer lagom mängd åt gången. Sätta några av dessa veckors på-varandra-jobb under de ibland månadslånga perioder jag kan ha av inte ett enda telefonsamtal.

...yr det gluten så till den milda grad att jag börjar undra om jag kan ta skada av att få ner det i lungorna..? Känns högst orimligt. Känns högst orimligt också att ha stått i garderoben imorse och valt helt svarta kläder till det här jobbet.
Skillat, Malin, skillat.

En bättre stickkväll.
Med vågkluck och tonfisksallad, finvänner och några koppar te.
Kvällens soundtrack: Hero av Family of the Year.
Och nä, ingen brydde sej om att ta upp sina stickgrejer ikväll heller.

Den här förskolan. ❤️ Och lyckan i grannkorna. Lika nyfikna allihop. Såhär brukar jag hitta Bertil vid hämtning. I Rebeccas famn vid korna.

I samma stund som ungarna är hemhämtade och maten just ska börja lagas, så ringer DN och undrar om jag kan köra till Skåne. Och det kan jag ju. Mattias tycker inte att det är jätteroligt. Men det här jobbet jag har, är som det är. Och solen skiner! Blandband i stereon och solglasögon på över Hallandsåsen. (Som är en urbergshorst.)

På bruket vinkelslipas det sista upp innan kungen kommer och inviger om en månad.

Mitt i Skåne ligger Odensjön, en klotrund sjö i en djup håla. Länge trodde man att sjön var bottenlös (det kan man fatta att folk trodde) och hade en egen förbindelse till en krypta i Lunds domkyrka. (Här börjar man undra om de här forntida människorna hade nån form av källkritiskt tänkande alls?) Själv har jag alltid trott att sjön bildades av ett meteoritnedslag, varför vet jag inte, nån kanske sa det till mej när jag var liten? Och så verkar det ju ändå lite rimligt med tanke på hur omgivningarna ser ut. Fast så är det inte, för eftersom jag gillar att googla på saker och ting vet jag numera att Odensjön tillkommit av en glaciärnisch, typ att en glaciär blivit så stor att den börjat röra på sej, och erodera terrängen under sej. Så gröps marken ur och en stor skål bildas. Odensjön. Alldeles vid foten av den stora urbergshorsten Söderåsen.
Jo. För Söderåsen är ingen rullstensås. Det var jag ju helt säker på. Hallandsåsen är heller ingen rullstensås, det är en horst det med. Tänk vad man kan lära sej bara genom lite knapptryckningar.
Tur. Så man inte går runt och tror att Odensjön har en underjordisk förbindelse med domkyrkan i Lund.

Söderåsens slänter, dimbankar mellan bergen från regnet som nyss drog förbi.

Att vakna klockan sex till ett tilltagande smatter på husvagnstaket, blixtar mellan gardinkanterna och ett mullrande som inte drog bort innan flera timmar senare, det var vare sej särskilt sövande eller utflyktsinbjudande, men väldigt väldigt mysigt.

Vi kör väl en liten sensommarcamping, en natt i Röstånga!