Hösten kom tidigt i år.
Brasan är tänd, köpereven från Zackes är framdukade på bordet, och Mattias ska bara boka färdigt ett hotellrum till Toughest i oktober som han just anmälde sej till. Iallafall.
Han kom hem från jobbet innan, drog lugnt efter andan och sa: Fredag. Innan han tog på sej löpardojorna, trädde regnskyddet på vagnen och drog upp till slingan med Ruben på cykeln i hälarna.
Jag lagade en kopp te och satte mej med Stål i uterummet, med regnet trummande på taket.
Det här med rutiner och icke-sommar.
Inte så dumt iallafall.

-Jag HAR klarat en halv längd mamma, så jag KAN få godispåsarna som jag skulle få!
-Men det har ju inte kommit nån lapp om att du tagit silvergrodan, den får man ju om man klarar att simma en halv längd?
-Men han kanske inte SÅG att jag simmade hela då! Jag HAR gjort det, jag LOVAR!

Nä, Ruben fick hoppa i med alla Doppingar i år också, hoppa från kanten, sparka iväg och doppa huvudet. Denna gången flög han dock i med armarna rakt upp i luften, och var inte det minsta harig längre. Men nån silvergroda fick han inte.

-Ja, om vi säger såhär, hade vi kastat i honom från kanten så hade han klarat att ta sej in igen, sa simskoleläraren när jag frågade om det här med en halv längds vara eller icke vara. Några meter fixar han.

Next time, silvergrodan. Next time.

Nere i garaget puttrar nu Bryggarbrödernas Sipa och det börjar pratas julabrygd.

Det är lite kallare nu. Regn och sol om vartannat. Vi tar inte flakan ner för kvällsdopp längre.
Pappan har börjat jobba, vi andra grabbar oss fast vi det sista lediga. Vaknar, går till simskolebussen, äter långfrukostar, leker, sover middag, hälsar på nån, dricker te, eftermiddagshåller ögonen tvångsöppna till barnprogram. Ser solen sjunka, tidigare för varje dag, tänker att det här med höst och rutiner och återgång är helt okej. Faktiskt helt okej.

Myggfri fotbollsträning mellan träden på Norvalla.

Hos Vivi och Elma och Edith är teet varmt och barnen glada, dom stora skjuter upp och nedför trappan medan Bertil "backa ne" i maklig takt. Vivi med det vackra hemmet, med Vee Speers på väggen och Kaj Bojesen i hyllan. Husnummer7 på instagram, om en gillar fina hem. Och det gör en ju.

Regnet drog bort och det klarnade upp, och vi gick ner till hamnen för en glass. "En glass" betyder just bara "en glass" hos oss, för Ruben kör samma "ojdå, jag gillade visst inte blåbär, ojdå jag gillade visst inte lakrits heller" som vanligt och Bertil bara slickar lite. Jag får äta två och en halv kula själv. En Radio Halland-reporter kommer fram och frågar om vi ska vara med på krabbfisketävlingen idag. Det var nu ja! Och det blir ju en perfekt eftermiddagssyssla.
Eh.
Det blåser halv storm, femton sekundmeter, och vattnet är en halvmeter högre än vanligt.
Jag når inte en enda mussla där de ligger och trycker på botten och några badkläder har jag inte med. Några små snäcksniglar får duga till agn, de har sugit sej fast en armlängd ner.
Det nappar inte en enda krabba på sniglarna. I stormen. I det guppande högvattnet.
Vi lessnar allihop (ja, inte Bertil, han viftar glatt runt med sin o-agnade klädnypa och ropar: "KABBONA! KABBONA! KABBONA!") och jag lägger tillbaka spann och flytväst i båten igen (den går knappt att hoppa på, så högt står vattnet) och så börjar vi gå tillbaka.
Då träffar vi en flicka som fått upp tre krabbor, hennes energiska mormor och en pojke som med cyklop dykt ner och hämtat ostron på botten.
Ostron! Lyxmiddag för de lä-sökande krabborna!
Mormorn hjälper Ruben att agna medan jag har fullt upp med att hålla den nu flytvästlöse Bertil i styr (läs: på rätt sida bryggkanten) och se på tusan, upp halar dom en krabba!
Men en krabba gör ingen sommar, eller iallafall ingen krabbfisketävling.
Vi som fått upp typ en miljard innan i sommar, vi stannar nu på EN ENDA.
Denna enda ger vi till flickan och mormorn, och hoppas de tar hem segern.

Bättre lycka nästa gång!

Anno 2012 och dagens datum.
Ruben och Bertil två år och två månader gamla.
De är inte så lika längre, inte som när de var bebisar, men iallafall lika fina.

Som spön i backen står regnet och rakt in genom nätfönstren i uterummet strålskvätter det. Jag blir sjöblöt bara av att under trettio sekunder plocka ur dem och dra igen glasdörrarna, dock inte lika sjöblöt som Ruben blev under sin språngmarsch hem från simskolebussen. Första dagen han skulle få gå hem själv och så öppnar himlen sej.
Här sitter vi vår första ensamma (ja, utan den för dagen jobb-börjande pappan alltså) semesterdag på den sista skälvande veckan, och har det rätt bra ändå.

Bröderna Lejonhjärta i Teatergläntan i Falkenberg, för en fantastisk föreställning! Och sorglig.
Tårkanalerna var redan uppvridna på max sen gårdagens bröllop, så det tog cirka en och en halv minut in i köket hos fru Lejon innan hela skogsscenen blev suddig och jag knappt kunde skilja Skorpan från Jonatan.
Malte spelade Skorpan (med den äran!!) Thomas spelade Jossi, och Lisa och Kikki var blandat folk i Körsbärsdalen, typ. En hel sommar lägger de i Teatergläntan. Hundra personer på scenen och så alla andra mammor och pappor som säljer popcorn och tar biljetter och visar folk till sina parkeringsplatser. Och eftersom nu Maltes och Lisas mamma och pappa stod på scen de också, så stod mormor och morfar Kerstin och Ingemar glatt och sålde program och korv istället.
Sicken maskin att hålla rullande!
Nu är resten av sommaren helt slutsåld, så stackars er som missade och lyllos er som såg! Skorpan for president!! (Och Jossi for premiärminister.)

Herr och fru Nord Svahn.
Fyrtio gråtningar, varav den första kom tretton sekunder in i inmarschen i kyrkan, till Hoppípolla med Sigur Rós.
Ytterligare tre stormgråtningar, varav den första också den i kyrkan, när Johan och Harriet sjöng och spelade Gårdakvarnar och Skit så fint att armhåren krullade sej, jag trodde aldrig jag skulle säga det, men Håkan Hellström kan slänga sej i väggen.
Herr och fru Nord Svahn, jag älskar er.

Jag tror
att när vi går genom tiden
att allt det bästa
inte hänt än.

Ja, imorgon blir herr Nord och fröken Svahn herr och fru Nord-Svahn, och idag dukas det, lagas mat och ordnas med sladdar och kontakter i Fiskerilokalen. Just sladdarna och kontakterna är det som krånglar, till slut konstateras hela projektorn död och förbi och Magnus åker in till stan och köper ny projektor. Nåt fäste finns dock inte att få tag på, så då ställer sej Mattias och tillverkar ett. Vi kör i skytteltrafik mellan Fiskerilokalen och garaget (alltså jag och Bertil är bara med som peppande sällskap, vi tar inte åt oss nån ära överhuvudtaget av själva tillverkningen) och skär och svetsar och sprejar och skruvar. Till slut hänger äntligen projektorn där, i nytt fäste. Och funkar gör den med. Så tippar de litegrann på alltihop, projektorn glider ur fästet och faller. Mot golvet.

Där Jonas råkar stå och ta emot den.

Det ska kanske bli regn imorgon, på bröllopet.
Betyder tur har jag hört.

Såhär när det bara är några dagar riktig semester kvar, kan jag bli lite melankolisk. Ett helt år till nästa långa ledighet. Vi måste hitta på nåt. Krama ur det sista. Och så gör vi inte det, utan vi följer Ruben till simskolebussen, äter en lång frukost (som varar till lunch) när han kommer hem igen, drar på jobbarbyxorna och rensar lite ogräs bland rosorna, grejar med nya moppen (pill-sätta på dekaler med säker hand är min enda uppgift) och hänger vid häcken och grannsamverkar (fast Bertil pekar med hela näven var Pär ska lägga sina grejer, som en annan arbetsledare).
Och det är ju det som är semester. Inte en enda brådska nånstans.
Dessutom har jag och barnen ytterligare en hel vecka ledigt. Det är bara Mattias som infinner sej vid stämpelklockan på måndag morgon.

Och.
Jag låter bli att bli stressad över att semestern snart är slut.
På samma sätt som jag låter bli att bli stressad över att fylla fyrtio.
Alternativet vore ju fruktansvärt.

Trädgårdsdag, ogräsdag.
Godisdag.
Tvättdag.
Och nu regnar det.

Vi tog flakan ner till båten, stekte kvällsmat och såg fiskebåtarna puttra ut och solen gå ner i wäster glätta ger a wåder hätta eller på svenska: det blir regn imorgon. Det var jag, Mattias, Ruben och ett lejon. Bertil gick rakt fram till lejondräkten inne i stan igår, kände på den och sa: DEN jag ha. Så då fick han den.

Visst har det kommit gulguld till skogen.
En huggorm också.
Jag skrek i nån form av konstig falsett åt Ruben och Astrid att komma till mej, SAKTA OCH FÖRSIKTIGT OCH GÄRNA ÅT VÄNSTER ELLER JAG MENAR HÖGER, och sen flabbade dom och sa "Vi såg den inte, var det en snok?" och jag nickade svettigt och ihärdigt, lite FÖR ihärdigt men det fattade inte dom.
Överför inget på dina barn, överför inget på dina barn, överför inget på dina barn.

Vi paddlade rakt in i Doktor Drövels Hemlighet idag.

Å, här kan en verkligen bara luta sej tillbaka på bryggan.
Dom andra sköter ju dokumentationen utmärkt!
(foton: Lisa Svahn och Nina Andersson)