Han åkte och köpte en golfklubba till den här lille ungen, pappan.
Jo, han gjorde det.
Han åkte och köpte en golfklubba "ge mej den minsta ni har!" och så slår ungen åt andra hållet.
Hårt som stryk, med baksidan av klubban varenda gång.

Pop Shuvit 180 heter det här tricket, där Hugo slänger fram en skimboard på vattnet, kutar efter, hoppar upp och snurrar brädan 180 grader ovanpå ytan. Snyggt.
Det är skimboard och wakeboard och sup och beachvolley och skateboard och longboard och studsmatta (jo där var nåt flashigare namn på studsmattan men jag minns inte det och dessutom är jag jättegammal i sammanhanget så jag säger studsmatta) och parkour och så lite modern dans á la jazzbalett som Hugo otippat nog tyckte var helt okej kul.
Hallifornia har intagit Varberg och stan är full av ungar.

Astrid kom, och med henne en skvätt sommar.

Säga vad man vill om Pokémon Go, (själv säger jag jippi om det gör vår tevespelsspelande generation mer benägen att ge sej ut och knalla några mil i sommaren) men det är ändå rätt fräckt att gå förbi två mobilstirrande tanter på 50 plus vid Pokéstoppet vid Pingstkyrkan.
Och se där ja, en liten gulfågel med ilsk uppsyn vid Pär och Camillas garage.
Regn eller ej, Pokéjagarna don't give a damn.

Det var en smashing skörd av kantarell i skogen idag. Bertil somnade på väg ut så jag fick sitta kvar i bilen med honom medan Ruben och Mattias gav sej ut. Gjorde ju inte jättemycket, nä.

Så kom den, möhippedan!

Hela semestern har Bertil pratat om Alva.
-Åka Alva? Gå Alvas hus? Bettil LILLA Alva.
Vi har pratat om allt möjligt, han har svarat med Alva.
-Godnatt Bertil, nu får du somna.
-Alvas nalle sover. Alva sover. Bettils nalle sover.
På flygplanet:
-Nu landar vi snart Bertil, ska det bli roligt att träffa morfar? Morfar kommer och hämtar oss!
-Täffa ALVA.

Så idag, äntligen.

Övernattningshämt hos farmor, med solsken och vattengevär.
När vi var på grillfest hos Mattias farbror Leif häromveckan sa Leif (som ju är farfar Bertils storebror) att lill-Bertil hade precis likadant hår som stor-Bertil hade, när stor-Bertil var bebis. Så nu rotade farmor fram en massa gamla bilder av farfar Bertil som barn, fast jag tycker inte han var så lik lill-Bertil, mest bara lik Sanna och Eriks lille Alfred (tredje man till lill-Bertil för den som orkar hänga med, och farfar Bertils bror Bernts barnbarn).
Inte så konstigt kanske. Stor-Bertil som barn var ju sjukt lik Bernt. Kanske har Ewa fått fel bilder, kanske ÄR det Bernt på bilden?

Å så gärna jag hade velat få träffa farfar Bertil på riktigt.

Av storleken på klöverängen att döma, så har våran gräsklippare fastnat under schersminbusken och laddat ur redan första dagen på vår semester. Den har ett hårt jobb nu för att få ner alltihop igen. Ser ut som att nån har druckit en sjuttiofemma och sen gått loss med handklipparen.

Farmor Ewa ringer. "Jo, jag tänkte, det var ju så länge sen de sov över här nu, pojkarna. De kanske vill sova över inatt?" Hjärta hjärta farmor. En natt utan spring och trängsel. Joel Alme på Strömma. Och alldeles normal temperatur igen, sova under täcke och andas.

Ja du Toscana. Jag tackar och bockar och tar med mej hela min mobila familj hem från Rom och Fiumicinos flygplats. Hem till ett Sverige som regnat katter och hundar alla tio dagar sen vi åkte.
I väskorna har vi parmesanost och salsicciakorv, samt ett antal lena stenar från Calamoresca. Vi längtar hem, allihop. Trettiofem graders sommar till småspiksregn, det är som att svära i kyrkan.
Men arrivederci Toscana! Hoppas vi ses igen.

Det finns ingen Siaglass i världen som går upp mot mjuk och krämig italiensk gelateriaglass.
Ingen.
Jag tar mango och kokos och blandade bär. Och HEM hela Gelateriagrejen i fantasin.

Och de lenaste stenar jag någonsin känt.

Mitt på dan VILAR vi. Inomhus. För en vecka sen hade jag inte trott på mej.

...bygger vi en borg på stranden.

Grillfisk och pannacotta, gatufestival och Här kommer Pippi Långstrump på scen. Eller: "Pippi, Pippi, Pippi" som de (lite enklare) sjunger på italienska, alla tio ungarna som dansar runt däruppe.
Måne över Elba, med alla sina små byar glittrigt lysande i det skumblå. Jag har inte kommit så långt in i Stål än. Men tillräckligt för att se Elba.

Backafall och stenstrand. Vi går iväg själva en stund, jag och Ruben. Storbarnen behöver pausa, nerver är on top. Det är varmt i vattnet. Och kladdigt överallt. Saltkladdigt, solkrämskladdigt, svettkladdigt. Det finns en liten kobbe en bit ut, vi simmar ut till den. Klättrar upp. Leker att den är Mount Everest. Hoppar i igen. Ser Mattias, Hugo och Bertil komma nedför stigen. Simmar in. Slås mot klippor. Hittar snäckor. Hittar EREMITKRÄFTOR i snäckorna. Kastar macka. Simmar ut till kobben igen. Gör bomben. Ser solen sjunka. Har det oförskämt bra, trots kladd.

Borgen, hamnen, utsikten mot Elba. De fina människornas Elba. Tvåtusen spänn ska dom ha för att vi fem och bilen tar färjan över. Elvahundra utan bil. Vi struntar i det. Äter lite glass istället. Alldeles jättemycket glass faktiskt. Och frukt. Frukt är godis, tycker alla våra barn. Man ba: NÄ du FÅR ingen gurka innan du ätit upp den här CHOKLADBOLLEN. Skoja. Fast det hade kunnat vara sant, om dom haft en gurka och en chokladboll att välja på, våra barn. Tanten i fruktaffären pladdrar på unstoppable italienska. Frågar sen: German? och vi ba: Sweden, och hon ba: Switzerland? och vi ba: Ibrahimovic, och hon ba: SIIIII.

En kritvit Medelhavsstrand mittemellan Pisa och Piombino, med fin sand, alldeles ljus och blek och, ja, karibisk.
En bit bort över gräset; en bakpulverfabrik.
Ur bakpulverfabriken; restprodukter.
Vi badar på en kritvit strand färgad av bakpulver.

Jo, det lutade. Rätt rejält. Där var en miljard turister. Och nästan fyrtio grader hett.
Det där tornet som jag känt till sen jag var pytteliten och satt hemma i Veddige och spelade rödlampespelet där man skulle para ihop sevärdhet med plats, det var... inte jättehäftigt.