Så kom den, möhippedan!

Hela semestern har Bertil pratat om Alva.
-Åka Alva? Gå Alvas hus? Bettil LILLA Alva.
Vi har pratat om allt möjligt, han har svarat med Alva.
-Godnatt Bertil, nu får du somna.
-Alvas nalle sover. Alva sover. Bettils nalle sover.
På flygplanet:
-Nu landar vi snart Bertil, ska det bli roligt att träffa morfar? Morfar kommer och hämtar oss!
-Täffa ALVA.

Så idag, äntligen.

Övernattningshämt hos farmor, med solsken och vattengevär.
När vi var på grillfest hos Mattias farbror Leif häromveckan sa Leif (som ju är farfar Bertils storebror) att lill-Bertil hade precis likadant hår som stor-Bertil hade, när stor-Bertil var bebis. Så nu rotade farmor fram en massa gamla bilder av farfar Bertil som barn, fast jag tycker inte han var så lik lill-Bertil, mest bara lik Sanna och Eriks lille Alfred (tredje man till lill-Bertil för den som orkar hänga med, och farfar Bertils bror Bernts barnbarn).
Inte så konstigt kanske. Stor-Bertil som barn var ju sjukt lik Bernt. Kanske har Ewa fått fel bilder, kanske ÄR det Bernt på bilden?

Å så gärna jag hade velat få träffa farfar Bertil på riktigt.

Av storleken på klöverängen att döma, så har våran gräsklippare fastnat under schersminbusken och laddat ur redan första dagen på vår semester. Den har ett hårt jobb nu för att få ner alltihop igen. Ser ut som att nån har druckit en sjuttiofemma och sen gått loss med handklipparen.

Farmor Ewa ringer. "Jo, jag tänkte, det var ju så länge sen de sov över här nu, pojkarna. De kanske vill sova över inatt?" Hjärta hjärta farmor. En natt utan spring och trängsel. Joel Alme på Strömma. Och alldeles normal temperatur igen, sova under täcke och andas.

Ja du Toscana. Jag tackar och bockar och tar med mej hela min mobila familj hem från Rom och Fiumicinos flygplats. Hem till ett Sverige som regnat katter och hundar alla tio dagar sen vi åkte.
I väskorna har vi parmesanost och salsicciakorv, samt ett antal lena stenar från Calamoresca. Vi längtar hem, allihop. Trettiofem graders sommar till småspiksregn, det är som att svära i kyrkan.
Men arrivederci Toscana! Hoppas vi ses igen.

Det finns ingen Siaglass i världen som går upp mot mjuk och krämig italiensk gelateriaglass.
Ingen.
Jag tar mango och kokos och blandade bär. Och HEM hela Gelateriagrejen i fantasin.

Och de lenaste stenar jag någonsin känt.

Mitt på dan VILAR vi. Inomhus. För en vecka sen hade jag inte trott på mej.

...bygger vi en borg på stranden.

Grillfisk och pannacotta, gatufestival och Här kommer Pippi Långstrump på scen. Eller: "Pippi, Pippi, Pippi" som de (lite enklare) sjunger på italienska, alla tio ungarna som dansar runt däruppe.
Måne över Elba, med alla sina små byar glittrigt lysande i det skumblå. Jag har inte kommit så långt in i Stål än. Men tillräckligt för att se Elba.

Backafall och stenstrand. Vi går iväg själva en stund, jag och Ruben. Storbarnen behöver pausa, nerver är on top. Det är varmt i vattnet. Och kladdigt överallt. Saltkladdigt, solkrämskladdigt, svettkladdigt. Det finns en liten kobbe en bit ut, vi simmar ut till den. Klättrar upp. Leker att den är Mount Everest. Hoppar i igen. Ser Mattias, Hugo och Bertil komma nedför stigen. Simmar in. Slås mot klippor. Hittar snäckor. Hittar EREMITKRÄFTOR i snäckorna. Kastar macka. Simmar ut till kobben igen. Gör bomben. Ser solen sjunka. Har det oförskämt bra, trots kladd.

Borgen, hamnen, utsikten mot Elba. De fina människornas Elba. Tvåtusen spänn ska dom ha för att vi fem och bilen tar färjan över. Elvahundra utan bil. Vi struntar i det. Äter lite glass istället. Alldeles jättemycket glass faktiskt. Och frukt. Frukt är godis, tycker alla våra barn. Man ba: NÄ du FÅR ingen gurka innan du ätit upp den här CHOKLADBOLLEN. Skoja. Fast det hade kunnat vara sant, om dom haft en gurka och en chokladboll att välja på, våra barn. Tanten i fruktaffären pladdrar på unstoppable italienska. Frågar sen: German? och vi ba: Sweden, och hon ba: Switzerland? och vi ba: Ibrahimovic, och hon ba: SIIIII.

En kritvit Medelhavsstrand mittemellan Pisa och Piombino, med fin sand, alldeles ljus och blek och, ja, karibisk.
En bit bort över gräset; en bakpulverfabrik.
Ur bakpulverfabriken; restprodukter.
Vi badar på en kritvit strand färgad av bakpulver.

Jo, det lutade. Rätt rejält. Där var en miljard turister. Och nästan fyrtio grader hett.
Det där tornet som jag känt till sen jag var pytteliten och satt hemma i Veddige och spelade rödlampespelet där man skulle para ihop sevärdhet med plats, det var... inte jättehäftigt.

Kväll på strandpromenaden. Temperaturen har krupit ner till behagliga trettioen grader. Vi klättrar nedför trapporna till klippstranden. Samlar randiga stenar, prickiga stenar, platta stenar och stenar som ser ut som Ahlgrens bilar. Elba lyser blå i horisonten. Elba som Anna och Francesca längtar till, i romanen Stål som jag börjat läsa nu. Det var Krille som sa. Ska ni till Piombino? Har du läst Stål? Inte? Kom, jag har den hemma! Så nu gör jag det. Uppe i bergen hann jag inte. Nu: Sjutton sidor and counting.

Seggiano, Castel del Piano, Grosseto och så motorvägen till Piombino och Mar Tirreno. Lite svalare kustluft och havsbris? Eh, nä. Trettiofem grader här med. Och alldeles vindstilla. Vi håller oss inne i våran hyrlägenhet (tack airbnb!) de allra varmaste timmarna och målar målarbok och spelar kort. Plötsligt fattar jag grejen med siesta. Mattias var vansinnig häromdagen när han inte någonstans kunde uppbringa en coca-cola mellan klockan ett och halv fem. Nu är han lite mer... förstående.

...och på återseende! Iallafall dem, kanske kanske huset också.

Vissa ställen kommer en sakna mer än andra.