Ytterligare en dag på Värö bruk, ytterligare en solig dag då jag tänker att jag alls inte vill ha långbyxor på mej och tycker närapå lika synd om dom som måste gå runt med varmkläder och skyddsskor i sommarhetta, som jag gör om dom som måste balansera runt i höga klackar på sina jobb. (Ja, närapå. Inte riktigt lika.)

Hur gulligt kan det egentligen vara med en liten unge som får ha guldkrona och sitta på guldstol och bestämma sångkort på förskolan, för att han nyss fyllt år?
Alldeles inåt bänken mammavärmande supergulligt faktiskt, när ungen sitter helt still och bara strålar av lycka och väljer Krokodilen i bilen och blåser ut två ljus på födelsedagståget och väljer dinosauriebadleksaker i presentlådan, bland alla stora mjuka nallar.

Lite eftertjatad minigolf a´la klippbygge innan vi packade ihop oss och ekipaget och styrde kosan över Uddevallabron och hem.

Klippklättring. Krabbletning. Lördagsgodishandling.

Farmor och mormor och morfar och Lisa och Anders och Gustav och Malte kom körande till Kungshamn, med paket fulla av såväl kläder och skor som pussel och böcker och en fin liten hoppehäst som Bertil försökte studsa runt på utan att ramla av.
Håll i öronen! sa Lisa åt honom när han höll på att studsa av.
Och det gjorde han. Studsade och höll runt sina egna öron alltså.

Det här husvagnslivet, jag gillar det.

Ruben fick fyra kompisar igårkväll. De hette Ahmed och Aya och Adam och Maryam och var syskon allihop. För tre månader sen hade de flyttat in i ett hus på andra sidan berget, efter att först ha bott ett tag i Tanumshede sen de flydde från Damaskus i Syrien.
Får vi bjuda hem er på kaffe? översatte barnen pappans fråga.

Födelsedagspresentsprovning på vågorna! Eller snarare på bristen av vågorna. För det är nog bara på brist av vågor jag kommer våga mej ut, i all min vinglighet.

Folktom fredag och vi spanade på sisel, järv och amurleopard.

Han firade med sovmorgon till åtta, den lille lugglöse, och fick sång och presenter på sängen, hurra hurra hurra hurra! Igen, sa han. Hela tiden. Igen. IGEN sunga.

... i Kungshamn i Bohuslän.
Hit drog vi upp mammas och pappas husvagn, här fick vi en enkel plats som man slapp backa in på, efter begäran. Här fick Ruben såväl humlebränn som näsblod, (det förstnämnda gjorde att han sprang runt hela kvällen med en kall öl mot handleden)och här fanns en jättepoppis hoppkudde med en nästan lika poppis lekplats bredvid.
Här ska vi nog trivas! Bara vi lyckas sova så.

Ett helt uppslag i Hallands Nyheter, med mina fina ungar i hammocken, exklusive tonåringen som inte ville vara med på bild. Jättefint ju!

Vi kom hem.
Till syrener och blombud och stor present med uppblåsbar SUP i.
Och jag hinner knappt gå på toa innan det knackar på dörren.
In kommer en två tre fyra fem sex sju åtta JÄTTEMÅNGA kompisar, med ÄNNU fler blommor och presenter, Mattias har bjudit in dom på grillkväll och satt upp segelduk över altanen och städat hela huset och preppat grillar och köpt öl och läsk och rosévin och jag tänker att dom här människorna. Dom här ungarna. DEN HÄR MANNEN.
Det är fint att få bli gammal.

...och få se hela Split från luften när planet gör en loop ut över havet.

Efter en inledning på dagen med dunder och brak, bjöd Split upp till den finaste försommarkväll man nånsin kunde önska sej, vår allra sista kväll på stranden.

Nedanför Marjan ligger Muzeji Ivana Mestrovica.
Det är skulptören Ivan Mestrovics gamla sommarhus.
Mestrovic (som är död sen femtio år tillbaka eller så) bodde i Zagreb, huvudstaden, och hade detta stället som sommarhus, i Split.
Sommarhus ja.
SOMMARSLOTT! ropade Ruben.

Så äntligen drog regnet bort över bergen åt söder, mörkmolnen skingrades, solen sprack igenom och vi kunde fortsätta klättra upp på Marjanberget. Ett högt berg för små pinnaben. Men med alldeles lägligt utplacerade små lekplatser och klätterskulpturer, nån med barn hade varit med förr. Det tog ett bra tag att klättra upp, men upp kom vi. Upp till korset och flaggan vi sett varje dag nerifrån hotellet, upp till utsikt över hav och land och ända bort till Klis fästning, slavarnas pyramidbacke upp till Mereen för den som kan sin Game of Thrones.

Det la sej efter en stund. Brakregnet som blev vanligt ösregn stillade ner sej till duggdito.
Vi gjorde ett nytt försök att knalla kajen bort till trapporna, och upp mot Marjanberget. Denna gången kom vi lite längre än sist. Halvvägs upp på berget öppnade sej himlen återigen, och vi tog skydd på ett litet café vid en utkiksavsats. Jag och Ruben och Yoda. Well well. Vi har inte bråttom någonstans ändå.