Nedanför Marjan ligger Muzeji Ivana Mestrovica.
Det är skulptören Ivan Mestrovics gamla sommarhus.
Mestrovic (som är död sen femtio år tillbaka eller så) bodde i Zagreb, huvudstaden, och hade detta stället som sommarhus, i Split.
Sommarhus ja.
SOMMARSLOTT! ropade Ruben.

Så äntligen drog regnet bort över bergen åt söder, mörkmolnen skingrades, solen sprack igenom och vi kunde fortsätta klättra upp på Marjanberget. Ett högt berg för små pinnaben. Men med alldeles lägligt utplacerade små lekplatser och klätterskulpturer, nån med barn hade varit med förr. Det tog ett bra tag att klättra upp, men upp kom vi. Upp till korset och flaggan vi sett varje dag nerifrån hotellet, upp till utsikt över hav och land och ända bort till Klis fästning, slavarnas pyramidbacke upp till Mereen för den som kan sin Game of Thrones.

Det la sej efter en stund. Brakregnet som blev vanligt ösregn stillade ner sej till duggdito.
Vi gjorde ett nytt försök att knalla kajen bort till trapporna, och upp mot Marjanberget. Denna gången kom vi lite längre än sist. Halvvägs upp på berget öppnade sej himlen återigen, och vi tog skydd på ett litet café vid en utkiksavsats. Jag och Ruben och Yoda. Well well. Vi har inte bråttom någonstans ändå.

När regnet slutat falla försökte vi oss ut. Inte för att vi kom långt. Mitt på kajen in till stan kom det tillbaka, med besked. Först några lätta droppar, snart brakregn igen.
Vi gick in i en affär och köpte chips och en Yodagubbe med pez-godisar. Väntade en stund tills brakregnet övergått i vanligt ösregn, sprang tillbaka till hotellrummet, och tittade på Insidan Ut under täcket. Med balkongdörren öppen.

Ja, vi gör väl det vi är bäst på här. Leker på lekplats. Pausar på strandpromenadsliggbänkar. Äter mat, ikväll cevapi för bägge två. Står en stund vid den stora svarta solvarma blankstenen som måste bestigas var gång vi passerar. Läser ur Skattkammarön som vi helt modernt har lånat som e-bok på bibblan, till ipaden. Skriver och ritar i Rubens resedagbok. Facetimar lite med pappa och lillebror därhemma.Tittar på mörkmolnen som tornar upp sej över havet, stänger balkongdörren, drar för gardinerna och tänker att imorgon är vår sista dag.

Sovmorgon, frukostbuffé, lekplats, strandpromenadshäng med gåtor och lekar och prat.
Gamla stan, peristylen, katedralen och klocktornet. Tolv sekunder prick tror jag vi stannade däruppe innan Ruben ville ner igen. Till glassen på torget. Frimärkena och vykorten hem till klassen. Och till Split Riva hem igen, längs vågor jag är glad att vi åkte ut på igår och inte idag, herreminje vad det blåser.

I parken hänger halva Splits samlade barnfamiljer, söndagkväll och sol och stiltje, sommarbörjan och grillar och festis.
Solen går ner över tallarna på Marjanberget och vi kryper in till vårt rum, tittar på film med balkongdörren öppen, och ställer ingen klocka alls till imorgon.

Så fick vi en och en halv timme på Hvar.
En och en halv timme, hinner vi klättra upp till fästningen? Vi försöker. Kanhända orkar de där små snabba, dock kvickt trötta, pinnabenen hela vägen, kanhända bara halvvägs.
Kanhända har halvvägs också fin utsikt.

Pakleni. En timme.
Bada, bygga stentorn, jaga plattfisk, borra ner tårna i finkornig sand.
Äta lunch i skuggan, grekisk sallad till mej och pommes frites till den lille fine.

"NU HAR JAG RÄKNAT ALLA GROTTOR VI HAR ÅKT FÖRBI! DET VAR FEMTONHUNDRA!" ropar Ruben över svallvågorna, fast han menar hundrafemton.
Jag sitter och är lätt irriterad över att det utlovade hoppilandet på stranden Stiniva gick om intet, att vi bara åkte in mellan klippkanterna och sen ut igen, utan att jag knappt hann reagera. Vi skulle ju stanna där och bada!

I lilla byn Komiza på Vis är det min själ inget party. Det är lugnt och skönt och tyst och stilla och trivsamt, och där finns en miljard stenar att kasta-i-vattnet-så-det-säger-plums.

Det ser inte så mycket ut för världen utanpå. Men så fort vi glider in i den lilla grottan på Bisevos ostkust blir världen blå.

En alldeles kav lugn morgon. Split Riva ligger öde, sånär som på tiotalet morgonpigga öluffare av den otåliga sorten. Den sorten som inte har tid att tuffa runt med färja bland Kroatiens vackra öar, utan tar ribbåten runt på elva timmar blankt.

Femton minuter tar det att gå in till stan från vårat hotell. Femton minuter att gå, eller hoppa, längs kajen.

Det är förbannat grannt här. Och varmt. Fast inte i vattnet, där är det lite kallare än ljummet. Det är dock det grönaste och klaraste vatten jag sett, och fullt av småfisk. Vi hittar små lekplatser och går på ödlejakt. Bygger stentorn och badar. Äter cevapi och chicken nuggets på stranden.

Tidig otta, på Landvetter klockan sex. Marklyft, ipad, min egen Billy Elliot-bild över uppslag i stolsfickslektyren. Donau därnere, snödutt över Alperna, Adriatiska havet och solen. Kroatien. Split. Och det finaste rummet en nånsin kunde önska sej. Hej semester!

Fredagmorgon och förskolelämning, duggregn och gladunge.

På lördag fyller Elof tre, men se då är jag och Ruben långtbortistan så då firade vi Elof idag istället. Med bullar och paket och såpbubblor och håvfiske och plums ner i dammen och allt.
Hurra hurra hurra!

...på Värö bruk. Det är tur att jag inte har anlag för svindel, då hade vissa jobb helt klart blivit svårare att genomföra än andra.

En vanlig dag på Värö bruk, dock ovanlig.
Fem veckors produktionsstopp, då gamla maskiner ska ut och nya in.