Sovmorgon, frukostbuffé, lekplats, strandpromenadshäng med gåtor och lekar och prat.
Gamla stan, peristylen, katedralen och klocktornet. Tolv sekunder prick tror jag vi stannade däruppe innan Ruben ville ner igen. Till glassen på torget. Frimärkena och vykorten hem till klassen. Och till Split Riva hem igen, längs vågor jag är glad att vi åkte ut på igår och inte idag, herreminje vad det blåser.

I parken hänger halva Splits samlade barnfamiljer, söndagkväll och sol och stiltje, sommarbörjan och grillar och festis.
Solen går ner över tallarna på Marjanberget och vi kryper in till vårt rum, tittar på film med balkongdörren öppen, och ställer ingen klocka alls till imorgon.

Så fick vi en och en halv timme på Hvar.
En och en halv timme, hinner vi klättra upp till fästningen? Vi försöker. Kanhända orkar de där små snabba, dock kvickt trötta, pinnabenen hela vägen, kanhända bara halvvägs.
Kanhända har halvvägs också fin utsikt.

Pakleni. En timme.
Bada, bygga stentorn, jaga plattfisk, borra ner tårna i finkornig sand.
Äta lunch i skuggan, grekisk sallad till mej och pommes frites till den lille fine.

"NU HAR JAG RÄKNAT ALLA GROTTOR VI HAR ÅKT FÖRBI! DET VAR FEMTONHUNDRA!" ropar Ruben över svallvågorna, fast han menar hundrafemton.
Jag sitter och är lätt irriterad över att det utlovade hoppilandet på stranden Stiniva gick om intet, att vi bara åkte in mellan klippkanterna och sen ut igen, utan att jag knappt hann reagera. Vi skulle ju stanna där och bada!

I lilla byn Komiza på Vis är det min själ inget party. Det är lugnt och skönt och tyst och stilla och trivsamt, och där finns en miljard stenar att kasta-i-vattnet-så-det-säger-plums.

Det ser inte så mycket ut för världen utanpå. Men så fort vi glider in i den lilla grottan på Bisevos ostkust blir världen blå.

En alldeles kav lugn morgon. Split Riva ligger öde, sånär som på tiotalet morgonpigga öluffare av den otåliga sorten. Den sorten som inte har tid att tuffa runt med färja bland Kroatiens vackra öar, utan tar ribbåten runt på elva timmar blankt.

Femton minuter tar det att gå in till stan från vårat hotell. Femton minuter att gå, eller hoppa, längs kajen.

Det är förbannat grannt här. Och varmt. Fast inte i vattnet, där är det lite kallare än ljummet. Det är dock det grönaste och klaraste vatten jag sett, och fullt av småfisk. Vi hittar små lekplatser och går på ödlejakt. Bygger stentorn och badar. Äter cevapi och chicken nuggets på stranden.

Tidig otta, på Landvetter klockan sex. Marklyft, ipad, min egen Billy Elliot-bild över uppslag i stolsfickslektyren. Donau därnere, snödutt över Alperna, Adriatiska havet och solen. Kroatien. Split. Och det finaste rummet en nånsin kunde önska sej. Hej semester!

Fredagmorgon och förskolelämning, duggregn och gladunge.

På lördag fyller Elof tre, men se då är jag och Ruben långtbortistan så då firade vi Elof idag istället. Med bullar och paket och såpbubblor och håvfiske och plums ner i dammen och allt.
Hurra hurra hurra!

...på Värö bruk. Det är tur att jag inte har anlag för svindel, då hade vissa jobb helt klart blivit svårare att genomföra än andra.

En vanlig dag på Värö bruk, dock ovanlig.
Fem veckors produktionsstopp, då gamla maskiner ska ut och nya in.

Eh... ja, då råkade jag se en döbillig flygstol och den råkade avgå på lördag och jag råkade boka den, sådär bara.
Inte för att Mattias kunde ta ledigt från sitt jättemycketjobbjustnu-jobb.
Men för mej och Ruben blir det en fin liten fyrtioårstripp till Kroatien!

Kväll på Kosanna.
Med köperev och vattenmelon.
Kasta-sten-så-det-säger-plums och snäckmark.
Trift och pussar.
Ibland behövs det så lite.

Rebecka och Ruben, är det idag.
Får jag en present då? frågar Ruben, sittade på min cykelsadel medan jag leder cykeln och lillebror boxar honom i ryggen på väg hem från skolan.
Du får väl titta i brevlådan, svarar jag nöjt. Nån kanske har tänkt på dej?

Såhär är det: Jag dricker Latte Art varje dag.
Varje morgon kokar jag te, som jag skummar mjölk i och toppar med kanel och kardemumma. Det är min drog, min trygghet, min wakeup.
För ett par månader sen slutade ICA här i Bua att sälja Latte Art.
Ingen som köper, sa dom.

Det är bra fint att ha den här hemma faktiskt, istället för på helatidensålängerevisionenvararjobbet, eller på Anfield for real.
Snålvinden blåser kall ute, man kan inte tro att sommarn nyss var här, men under filten är det varmt. Och mysit.