Vi åkte till Veddige, jag och killarna.
Vi åkte till Veddige, där dom också har en gläkippa att förundras, våndas och nyfika sej över.
Där pilfinkarna och gråsparvarna och blåmesarna trängs runt maten i altantaket och där pappa visar gårdagens orienteringsbana på sin mobil och säger: Nittonhundrasextiotre hade jag den höjden där som kontroll, och så pilar han iväg och hämtar den gamla kartan som han naturligtvis sparat i en pärm.

Sicket väder vi fick den här kvällen. Sicken fin majkväll på sjön.
Jag var förbjuden fotografering medan vi la ut och sedermera la till, och ordinerad tamp-ansvar.

I väntan på att pappan ska komma hem från sitt helgdagsjobb så vi kan åka ut med båten för första gången, tar vi dagens andra picknick. Under vårt nu rosablommande körsbärsträd, hemma i trädgården.

Vitsipporna blommar alltjämt. Och upp till Åkraberg traskar kaffekorgar och smörgåspaket från Ambjörntorp, en ledig och solig kristihimmelfärdstorsdag.
Hans-Erik berättar om Smörgåsstenen, en platt häll nedanför backen. Vi går ner och hittar den, och får höra honom berätta sägnen.

Storbertil kommer med långtampar till båten, vädret säger grilla och Bertil tar min hand för att kolla gläkippa, alltid alltid kolla gläkippa.

Han brukar alltid får stanna uppe och titta på Mästarnas Mästare, den här lille fine med läggdags klockan åtta. Och när pappan jobbar över vareviga dag tar vi Mästarnas Mästare på SVT Play en tisdagskväll, när han kommit hem.
Och för första gången i världshistorien försvinner pappan runt hörnet, hämtar min kamera och tar oombedd en bild.
Det var så fint ljus, säger pappan.

Vem vet, jag kanske kan skruva ihop en motor nån dag.

Inte jättemycket skillnad faktiskt. Och jag sitter på samma plats som Ruben, om nån inte känner till storleksordningen på mej och lillasyster. Det var lite somrigare då bara. Vi åkte till Stockholm och bodde i Eson Pacs lägenhet på Skillinggränd, nästan vid Stadshuset. Och så åkte vi taxi till Djurgården, det var tokigt, jag hade aldrig åkt taxi i hela mitt liv. Så här fort kör vi inte hemma i Veddige! ropade jag åt taxichauffören, det vet jag, för det brukar mamma och pappa nämna än.

Vissa dagar är långsamma hämtningar från förskola, fritids eller kompisklubb det bästa som finns.

Hemmahäng utan pappan som helgjobbar, kvällsjobbar, nattjobbar, you name it, tills den där himla revisionen är slut på hans jobb.

...och jag fick inte vara med vid sjösättningen, för jag hann inte hem från Malmö.
Du skulle varit med med kameran, sa Mattias entusiastiskt, Kålle lyfte båten i sjön med lyftkranen och ungarna fick vara med honom inne i hytten och styra.
Att det här med bilder jag inte får ta nästan kan göra lite ont.

Mea! ropade Bertil fascinerat medan fyrverkerierna smällde av. Hahaha! Igen! Komme mea!
Till skillnad från stackars Elvin som fick stanna hemma med Fredrik och Mattias, i rädsla för desamma. Fast de hade eld- och pyroutsikt från Trossvägens innersta vid Storabergets kant, så alldeles lottlösa gick de inte. Med whiskyn nära och behändigt dessutom.

Golaud hittar Mélisande ute i skogen. Ingen vet om hon är prinsessa eller en helt vanlig flicka, men Golaud tar med henne hem och gifter sej med henne. (För så gör man ju.) Mélisande blir dock kär i Golauds lillebrorsa istället. Och då blir Golaud jättearg och dödar Pélleas. Sen föder Mélisande en liten flicka (vem som nu är far till den), och så dör hon också.

Vi hänger i Pildammsparken, solen och jag.

...eller Paella och Medlidande, som min autocorrect skrev häromdan. Hade kunnat bli en helt annan opera.

Lyckan i att bara få sitta här, en vanlig kväll, med en kopp te, med henne.

Aprilväder utanför fönstret och Värvet med Jenny Strömstedt i lurarna.

Jag kramar mina barn extra mycket ikväll.

"Jag skulle vilja ha dina problem." Det hörde jag i en intervju på radion imorse, när jag körde till min revisor i Veddige. Jag tror att det var någon chef på Migrationsverket. Han pratade skånska. "Jag skulle vilja ha dina problem." Så tänker flyktingen. Om oss. Så tänker den som sitter vid sin älskades dödsbädd.

Grej man inte vill ska hända när man sitter i bilen mitt i Göteborg, just mittemellan två jobb:
Man får växelspaken i handen.

Varje gång jag är på Chalmers går jag där mellan husen och träden och tänker: Tänk om alla som möter mej tror att jag går här? Tänk om alla tror att jag fixar dubbelsidiga ekvationer och kan räkna ut vilka molekyler en liten droppe är uppbyggd av. Det känns fräckt.