"Jag skulle vilja ha dina problem." Det hörde jag i en intervju på radion imorse, när jag körde till min revisor i Veddige. Jag tror att det var någon chef på Migrationsverket. Han pratade skånska. "Jag skulle vilja ha dina problem." Så tänker flyktingen. Om oss. Så tänker den som sitter vid sin älskades dödsbädd.

Grej man inte vill ska hända när man sitter i bilen mitt i Göteborg, just mittemellan två jobb:
Man får växelspaken i handen.

Varje gång jag är på Chalmers går jag där mellan husen och träden och tänker: Tänk om alla som möter mej tror att jag går här? Tänk om alla tror att jag fixar dubbelsidiga ekvationer och kan räkna ut vilka molekyler en liten droppe är uppbyggd av. Det känns fräckt.

Så sken solen, så kom regnet, så sken solen, så kom haglet, så sken solen, så kom snön.

Det var ju det.
Sometimes it snows in april.

Det måste vara tio år sen sist jag åkte på ett mord.

En liten tur ut i vitsippsskogen. Innan den utlovade snön faller imorgon.

I Lindome skiner sol, tänds grill och ses kusiner.

Vi är nere i tre, jag och bågarna.

Det är svinkallt utomhus, men solen skiner på köksgolvet, vi sätter oss i solen.

Nuså. Är jag gammal nog för att ålderssynen ska slå in.

Imorse satte jag på en skiva till frukost, Sanne Salomonsens In A New York Minute.
Jag kokade mitt te och bredde min knäckemacka, och slog upp Hallands Nyheter.
Och medan Sanne sjöng Sometimes It Snows In April läste jag en dödsannons. Det var lille Manfred som dött, inte ens två år gammal. Född strax efter att Bertil föddes, sensommaren 2014.
I drömmen håller jag din hand, stod det, och jag bröt ihop.

Han gillar att åka vagn, den där minste of ours.
Vagnen! pekar han, och sen kan han sitta nöjt en hel eftermiddag. På golfbanan, på fotbollsmatch, allra helst på promenad.

På NMR-centrum uppe på Medicinareberget har de sjukt stora elektromagneter som de sätter prover i. Och för en fotograf som gillar att gå nära, kanske vrida lite på vinklarna och hitta andra sätt att visa bilder än de raktuppochnediga, är det svårt att komma in i en sal full med så starka magneter.

Nu är dom här, dom finaste av vårens alla tecken. Vitsipporna har kommit och det tog jättelång tid att gå till affären idag, hurra!

Det var en morgon då jag klockade tiden från det att Hugos väckarklocka började ringa till dess att han stängde av den (med ett brak, så antagligen i blindo dessutom) - 12 minuter.
Det var en förmiddag då fröken Pia ringde från skolan med en högsnyftande Ruben i bakgrunden och berättade att det nog måste åkas till doktor för han hade pillat in en pärlplattepärla i örat.
Och det var en eftermiddag då jag filmade en intervju med en matematikforskare på Chalmers, då jag ansträngde mej att förstå, och faktiskt greppade att det var Einsteins teorier han försökte lösa men där jag tappade bort mej helt igen nånstans mellan kosmisk rensning och nakna singulariteter.

Plötsligt började det fnittra av tjugo barnröster utanför. Det var Rubens klass som var ute på hustur runt byn och kollade in var alla kompisarna bor nånstans.

Dom här vårmatcherna alltså. Dom kan ju vara alldeles underbara, och så kan dom... inte vara det. Inte för att inte Värögrabbarna vinner (eller ja, nu börjar vi visst kalla varann GUBBAR såhär i fjortonårsåldern) för det gör dom, 0-4 blir resultatet på Ögärdets IP, men för de fem frysande graderna. För det hällande regnet som letar sej in i märg och ben. Och för den lätta lilla hagelskuren.

Pappan försöker smyga in boken om Liverpool bland Vem Bestämmer och Till Vildingarnas Land och Monsterpekboken. Går sådär.
ANNA BOK! gapar Bertil mellan bladvändningarna. ANNAAA BOOOOOK!