Imorgon ska alla niorna klä ut sej som kommen ur valfritt årtionde.
Sjuttiotal, åttiotal, nittiotal, vilket tal de vill.
(Mattias gamla hårdrocksväst kanske kan passa, om vi sätter Ruben på stenhård dansk diet till imorgon.)
På tisdag är det crossdressing som gäller, och på onsdag karaktär.

Den som ändå hade fått vara en fluga på väggen, med kamera, den här veckan på högstadiet.

Det är sista dagen i maj och i Fiskerilokalen har vi björkpyntat och blompyntat och girlangpyntat och ballongpyntat och dukat och lagat mat.
I hamnen utanför sjösätter nya ägare vår allra första båt och åker iväg med den.
Raggarbilar rullar in med sidenklädda finungar och stiliga kostymer på tonårsgängliga kroppar.
Snittar och cider och chips och lekar och dans, och många timmar senare femtio skrålande niondeklassare i allsång, som stänger festen med Stad i ljus.

(Varsågod samt varning för bildrekord i inlägg.)

Lördagmorgon i uterummet.
Mattias är på svensexa och jag och Bertil äter frukost innanför syrendoft och schersminknoppar, en smörgås, ett kokt ägg.
Kolla detta mönstret på skalet mamma! Som ett berg! Med en sol! Och moln!
Omsorgsfull skalning, äggtavlan hel, ska nu sparas.

Lilla unge, du är hopp om livet.

Dagens konstrunda:
Tammys keramik i Väröbacka, Johanna Friberg i Näs, Lotta Keyet i Hultahage, Kollijox på Traneberg, Jenny Deimer på Skansgatan och sist Ana Carolina Fleming och stora samlingsutställningen i Hamnmagasinet.
Jag hade hopp om två till, men tid att passa gjorde att Anita Johansson fick stryka på foten pga långt och Lisa Burenius pga varit där förut.
Och tricket?
Det är att vänta till dagen efter Kristihimmelsfärd om du inte vill trängas med tusen.

Etapp tre av Norra Hallands Ungdomsserie vid sjukhuset i Varberg och premiär för ut-i-skogen-och-leta-unge.
Nu var jag inte särskilt nervös, Bertil brukar ta god tid på sej och hade bara varit ute i en timme, men nybörjar-Elof hade vi släppt iväg tjugo minuter innan Bertil, ensam på en gul bana.
Mattias var rädd och arg och irriterad.
-Men du behöver inte vara så orolig, det har inte hänt en enda gång i Sverige att en unge inte återfunnits efter en orienteringstävling, sa jag.
Nä, du säger det, sa Mattias. Men jag följer ALDRIG med på nåt sånthär igen. Det var likadant i Borås i höstas, jag var svinorolig. Jag mår dåligt på riktigt, det är inte kul när du skrattar! Om jag ska med nån mer gång så ska vi sätta airtags på dem.

Så.
Vi skickade ut morfar på skallgång på sista delen av banan, och moster Lisa och kusin Malte på första delen, där de vägvalsletade på bred front.
Men plötsligt kom Bertil och Elof kutande, i spurtstrid längs ängsgräset.
Glada och nöjda, “men vi hittade inte Elofs åtta, så han fick felstämplat!”
Visade sej att bägge hade sprungit till bägges alla kontroller, först hade de letat upp den enes och sen den andres.
Så kan man ju göra.
Om man inte har jättebråttom, och om man vill ge sin pappa blodtryckskänningar.

Så, airtags på ungarna då.
Om vi vill se Mattias på en orienteringstävling igen.

Korvgrillning och fotboll med Bertil och hans skolpolare.

-Kom, får jag gosa med en tioåring för allra sista gången, sa jag igår kväll när vi gick och lade oss i båten. Kommer det vara lika gosigt att gosa med en elvaåring tror du?
-Ja, jag tror det kommer vara det, svarade Bertil. Men kanske med LITE vassare skägg.

Om Bertil önskar sej att få vakna i båten på sin födelsedag, ska Bertil få vakna i båten på sin födelsedag.
Vilket ger en ösregnssolskensspelkväll i båten kvällen före.
Vi har sån tur.

Morgonpromenad med Anneth för att kicka igång innesittardag i bildfabriken.

En regnig mors dag hos Ulla och Thord.

Jag saknar dej, mamma.
Grattis till dej, var du än är.
Och grattis till mej som fick ha dej.

Ja må hon leva-väckning med lupiner och syrener och kramar och jordgubbsfrukost.
Allt jag kan önska mej.

Och så blev det bröllop igen.
Den tänkta vigseln vid fyren blev skyfallsflyttad till Brettes växthus, och regn på bröllopsdagen ger ju lycka och tur, det är sen gammalt.
Grattis fina ongar!

Vernissage på Hallands Konstmuseum i Halmstad av Expedition Konst, en samlingsutställning med verk av konstnärer som alla under några veckor fått följa med svenska polarforskare till Arktis.
Och plötsligt stiger hon in, den bästa svenska nu levande konstnären jag vet:
Sara-Vide Ericson.
Hon är inte med på utställningen, för hon har inte åkt till Arktis.
Än.
I höst åker hon.
För det är hon som fått årets stipendium.
Jag blev sådär nervös som jag inte blivit sedan jag träffade Bodil Malmsten då jag för tjugo år sen skulle porträttera henne för ett jobb i Aftonbladet.
Då som nu stod jag där med hamrande hjärta och ville liksom säga DU ÄR MIN IDOL, men då som nu nöjde jag mej med att presentera mej och säga att jag gillar det du gör.
Som vem som helst kan säga av ren artighet till vem som helst.

Jaja.
För mej är det dom två, och konstnären Lisa D Manner.
Starstruck.

Varenda morgon, när vi ligger skavfötters under filten i soffan och högläser ur Mördarens Apa, slås jag av hur detta är den allra bästa lilla biten av mitt liv.
Just precis det här.
Ju regnruskigare morgnar desto bättre.
Jag önskar mej självklart inte vab, men nån liten pyttefeberdag ibland, så vi bara hade kunnat ligga här och fortsätta läsa i oändligheten, hade inte gjort något.
Det är en på alla sätt fantastisk bok det här.
Jag vill aldrig att den ska ta slut.

Finfolket provar styles.

Om jag någon gång extra mycket behövt en stilla båttur på havet, så var det ikväll.

Det finns en första gång för allt.
Idag, sju år in i drönar-gamet, kom min första krasch.

Helt svart blev det i displayen medan jag flög.
Jag såg inget.
Ingen fågel, ingen trädkrona, ingen plötslig tapp av höjd.
Genom hela “googla-hur-man-hittar-koordinater-för-senast-sedda-postition”, via att klistra in samma koordinater i Google Maps, samt under tiden jag traskade i lutade skogsslänt till denna prick på kartan, hade jag fortfarande ett naivt hopp om att den stod däruppe och hovrade.
Det gjorde den då inte.
Tjugo meter från den där senast sedda positionen låg den där i slänten, sprucken och tillknölad.

Nu är frågan; laga eller köpa ny.
Laga är dyrt, och drönaren kommer fortfarande vara fortfarande sju år gammal.
Köpa ny är ännu dyrare, men jag får den senaste versionen som jag till mitt förtret då måste LÄRA MEJ. Nu när muskelminnet lärt sej flyga den här gamla så bra.

Ibland önskar jag ändå att jag hade det där teknikintresset jag inte har.

Dag två på skolresa, med Fångarna på fortet, sommarpark och Voi.

Femtio Väröbackanior till Halmstad!