Tur att nån i det här hushållet har fått gröna fingrar.

Och kolla vilka som gifte sej idag!

Orienteringsförmiddag i Kungsbacka.

Fredagkväll i hamnen.
Precis där jag vill vara.

Solnedgångarna i maj.

Nästa år ska jag få vara med på två grafikutställningar.
En under sommaren på Galleri Hamnmagasinet i Varberg och en under hösten och vintern på Rydals museum i Kinna.
Idag: Första träffen inför!

Allting blommar (förutom körsbärsträden som redan är brunskrumpna), det är syrener och liljekonvalj och äppelträd i en enda majdoftande symfoni, bredvid våra meterhöga rabrarbrar.
Och nere på hamnen blommar triften rosa överallt, triften blommar och vi parkerar flakan vid båten och bär på alla täcken och kuddar och örngott och påslakan och överkast och bäddar rent och mjukt och nytvättat, snart ska vi ut och iväg och slå läger på våra öar för natten och det här är den bästa tiden av alla tider jag vet.

Plötslig kräftskiva en vanlig sketen tisdag.

Lycka är att gå ner till hamnen, få en fikastund i nyss inkomna Almy, och traska hem igen med en kräfthink i vardera hand.

Årsmöte för Värö Veddige Företagarförening, med stadsvandring och stadshotellsmiddag.
Fin kväll!

Det är allt-händer-på-en-gång-månaden maj, och jag fick varken vara med på premiärturen med storbåten häromdagen, eller premiärturen med lilla Pippi nu ikväll.

Sista testkörningen av allehanda motorer innan hon åker i plurret.
Men stadsvandring med Peter Börjesson och middag på Stadt är inte så illa det heller.

En vecka till i det här extraordinära evakueringsboendet har de, sen får de äntligen flytta hem.

Vi sprang på varann på en gata på Madeira i februari (ni vet såhär: Vart är ni ifrån? Halland. Vi med! Vart i Halland? Utanför Varberg. Vi med! Vart utanför Varberg? Bua. Vi med!), jag och Bertil liftade hem med dem från Landvetter, när de minuter senare kom in med resväskorna hemma hos sej var huset vattenfyllt och en långvarig renovering har sen pågått hela våren.
Irene har hunnit sticka världens finaste tröja till mej under tiden (som jag har på mej så ofta att jag nu börjar tycka det är pinsamt att titta på kort från den senaste månaden pga ser ut som att jag bara äger ett plagg) och nu är golven lagda och tapeterna uppe och strax kommer alla magasinerade flyttlådor tillbaka.

Well, ett sånt här evakueringsboende hade man ju kunnat leva med.
Men hemma är alltid hemma ändå.

Hälen haltar fortfarande, och kvällspromenaden blir flakmopedburen.
Väröhalvön - Stockholms tunnelbana, ett - noll.

Här är min plats på jorden.

Raps och kor och häftstiftfabrik.
Och femtio grader på den bastuvarma ersättningsbussen mellan Herrljunga och Göteborg, aldrig har jag väl varit gladare att komma hem.

Min människa och hennes crew, minus en.
En helt vanlig fredagskväll i maj.

Årsstämma och stipendieutdelning och fotosamtal inför publik.
Nya kompisar och gamla kompisar.
Så mycket bättre och roligare än när jag senast vågade mej dit för ganska många år sedan.
Och heja Gustav Gräll.
Du är min idol av alla.

Stockholm baby!
Och det utan kryckorna, för det funkade att bara halta idag.

Mellan sjösättning och bröllopsdagsmiddag ikväll var det endast fyra timmar, men även sju sorger och åtta bedrövelser.
När Kalle (och Bertil!) lyft i båten i sjön med Kran 1, så startade den inte.
Båten alltså.
Kran 1 är ett pålitligt monster.
Men allt eftersom timmarna gick och min mekaniker som jämt löser precis allt (han är ju för guds skulle den som ALLA ANDRA ringer när de får problem) fortfarande inte hittat vad felet var, kändes det mer och mer stressigt.
Jag höll mej ur vägen så gott jag kunde, tills ett felsteg bakåt gav fritt fall rakt ner till båtbotten genom en öppen lucka, och en redan inflammerad hälsena olyckligtvis var den fot som tog landningssmällen.
Sen låg jag där på Peters nybyggda akterbänk och fick långsamt landa i att det blir kryckor till morgondagens Stockholmsresa.
Mekanikern?
Jo, han löste det till slut.
(Det fanns en väl gömd säkring som slog av pga troligt kopplingsfel med jord och olikfärgade sladdar vid montering av den nya mentamarinen häromdagen.)
Nån kvällstur på havet blev det icke.
Men en någorlunda humörstadig bröllopsdagsmiddag med plock och pizza i hamn.

Min första riktiga orienteringsbana på trettio år SPRUNGEN.
Ja, på trettio år.
Ja, sprungen.

Bertil klarade sej själv på Gul 2,5, och jag gav mej ut på en egen.

Nu sitter jag här med hälseneinflammation, diagnosticerad av han härhemma som genom livet haft alla idrottsskador man kan få.

Det var roligt, det gick fortare än jag trodde (tills jag började halta), men det var den gången, kanske.